fredag 30 oktober 2009

Pladdraren

Västerbottenskuriren ville intervjua mej. Han ringde vid niotiden på morgonen då jag sovit ungefär en timme efter nattpasset. I den situationen går man med på vad som helst. Orsaken var tydligen att man ville veta vad man var för djur som var oblond och över femtio år och ändå bloggade. Typ. Han skulle höra av sej närmare om tidpunkt senare.

Någon dag senare skulle han hämta mej och vi skulle åka till någon kvinna som också bloggade fast hon var över femtio. Tydligen är saken den att jag verkar ha anmält mej i någon form av tävling för femtiplusbloggare. Damen som vi skulle hälsa på var ungefär lika osäker som jag om riktigt varför hon anmält sej till den. Hon var visserligen blond men en annan sorts blond och hade en fotoblogg som hette "KonstBarbro". När jag anmälde mej så var det bara en länk jag råkade klicka på. Och vips var jag anmäld.

Det hela var väldigt trevligt och efter en stund satt jag och pladdrade som en drucken.


Journalisten ställde en massa frågor och jag svarade mångordigt mest om någonting helt annat. Plötsligt förstår jag makthavare som står och svamlar framför journalister. Det är synd om makthavarna. Jag har inte den blekaste aning om vad jag egentligen sa.

Vi får se hur pinsamt det hela blev. Någon gång i nästa vecka.

torsdag 29 oktober 2009

Att rita hästdjävlar

Vi har ju varit inne på det här med att rita hästar och min dotter mindes att jag målade ett sto som jag hängde upp på hennes rum. Nu råkade jag hitta igen den. Måleri har väl aldrig riktigt varit min grej men så här såg den ut:


Det ser väl ut som jag utgått från något foto för jag har aldrig stått och försökt rita av hästar. min hästskådning har inskränkt sej till att be till högre makt att min dotter inte ska bli avkastad. Och det funkade ganska bra. Tack, högre makt.

onsdag 28 oktober 2009

Vem är dummast och blondast?

När man lever tillsammans så är det ju bra om man har någotsånär gemensam värdegrund. Ett av de områden där den gemensamma värdegrunden sätts på prov är när man ser på TV. Jag kan se på det mesta i filmväg som min hustru kan. Jag kan se på de slipprigaste romantiska komedier och dramer man kan tänka sej till och med med viss behållning. Jag har en del specialområden där jag får vänta tills min hustru är borta innan jag kan se dem. Det är sådant som splatterfilmer, superhjältefilmer, bullriga actionfilmer, gammalt svartvitt och konstigt nog dansfilmer med Fred Astair. Jag har en gigantisk hög med filmer "Att se när frun är borta".

Men det är den vanliga TV:n som är problemet. Frun ser gärna på sånt där som "bonde söker fru", "lyxfällan" och "Vem är dummast och blondast". För mej är sånt där en förolämpning mot alla tankar på existensen av en intelligent livsform på den här planeten. Det är då jag sitter och gör teckningar till den här bloggen. Ju mer dravel desto mer teckningar.


Så fort frun pratar i telefon eller gör något annat slår jag över till mina favoriter. Det är sådana där mumie och arkeologprogram på några av kanalerna längst bak i kanalutbudet. Visste ni att pyramiderna i Chicken Itza står precis i 17 graders vinkel till väderstrecken? Det är för att de ska få festliga skuggeffekter vid vår och höstdagjämning. Rackarns intressant. Och alla dessa spännande utrgrävningar. Men min hustru är ungefär lika intresserad av det där som jag är av blondin-TV. "Herregud, det är ju som att gå i skolan", säger hon. "Varför passade du inte på att höra på sånt här på lektionerna?". Då få jag ju krypa till korset och erkänna att jag kanske inte lyssnade så noga då alla gånger. Jag hade annat för mej. "Vad då" frågar hustrun. "Jag satt och tecknade". Hur man än gör har man ändan bak.

tisdag 27 oktober 2009

Guillou

Ja, vad ska man tro? Ska mannen som självsäkrast och drygast suttit och guppat i morgonsofforna ha gått på den slutgiltiga minan? Ska misstaget från tiden innan IB bli det som till sist sänker honom?


För det handlar ju om trovärdighet. Hans beslutsamhet under IB-affären gav honom en sådan där nimbus av den tappre journalisten som inte viker sej för överhögheten. Kollegan Bratt lyckades ju inte alls förvalta det förtroendekapitalet på samma sätt.

Men vad är trovärdighet för en journalist egentligen? Vi vet ju att han har extremt polariserade glasögon i de frågor han engagerar sej i. Vi vet att han genar många gånger när det passar honom men på något sätt så lyckas han alltid glida undan.

måndag 26 oktober 2009

Elakhetens ädla konst

På senare tid så har man försökt introducera en ny form av humor i Sverige - den så kallade roastningen. Det går ut på att man införskaffar ett stycke någorlunda känd person och så låter man en så kallad humorelit säga elaka saker till vederbörande.

Missförstå mej rätt. Jag älskar elak humor. Sketchen där Lars Ekborg skäller ut Bepper Wolgers ger en fortfarande kalla kårar. De få gånger Tage Danielsson greps av vrede och förpackade elakheter så väl att man knappast ens märkte dem. Men den här roastningen är mest bara finesslös.

Den stora drottningen av svensk modern tarvlighet är Petre Mede.


Hon är rätt okej. Hon kan servera en del elakheter som sitter men alldeles för ofta så blir det bara halvträff. Det är ungefär som när man spelar dart och pilen går på precis den ruta man siktat på men pilen fastnar inte utan trillar ner. Som tur är så omger hon sej oftast med en så medioker omgivning i roastningen att hon ändå framstår som något bättre.

Men i det stora hela så framstår ändå roasten som en sällsynt dålig idé i Sverige. Vi har inte den traditionen och jag tror inte riktigt att jag vill ha den heller.

lördag 24 oktober 2009

I pudelns våld

Pudeln har en mycket fix idé. Han bevakar hur mycket papper det är kvar på toarullen. När det börjar sina med papper på rullen så börjar han bevaka den. Lämnar man rullen med ett eller två ark kvar blir han ordentligt uppretad!


Saken är den att när rullen är tom så ska man fylla den med Frolic, nypa igen den och gömma den i vardagsrummet. Sedan ska han lera rätt på den. Den ritualen går inte att smita undan för han har absolut koll på pappersrullarna.

När det är sommar och altandörren är öppen kan han smita iväg till någon granne och stjäla tomma pappersrullar.

fredag 23 oktober 2009

Gör som Kalle Anka

Vi diskuterade hästtecknerskan Lena Furberg på Seriefrämjandets forum och jag nämnde att jag kände en brist när det gällde min kunskap när det gäller att teckna hästar men kände mej obekväm då det antagligen bara skulle vara 11-åriga flickor som åhörde en sådan kurs. Om goda råd är dyra så är dåliga råd ofta gratis ty någon föreslog "Du får göra som i Kalle Anka och klä ut dig till en 14-årig hästtjej... =S".


Den fråga jag ställer mej är: brukar det gå bra för Kalle Anka? Nänämensan. Därför ska man ALDRIG ha honom som rättesnöre.

Dessutom så kommer min dotter ihåg att jag målat ett sto så jag kan nog fortsätta att fuska mej fram.

torsdag 22 oktober 2009

Lappar och kulturnissar badar i bidragspengar

Ja, så brukar det ungefär heta i diskussioner på nätet. Jag brukar tycka att det är roligt att jämföra saker så jag har tittat lite på det där.


Det enda lapp-specifika bidragen som ges är slaktbidraget till rennäringen. Det går årligen på 70 miljoner kronor. Vi kan titta på lite andra bidrag. Banksystemet har ju mer eller mindre havererat och staten har fått sänka utlåningsräntan till löjligt låg nivå. Det är alltså ett slags förtäckt statsbidrag till banknäringen. bankerna tackar och tar emot och utdelar pengarna som bonus till sej själva. Inte för att man har varit duktiga utan som tröst för att det varit lite jobbigt. Här kan det ju vara intressant att jämföra med kulturnissarna där man brukar ta upp konstnärslönerna. Men i praktiken så utfaller sällan de bidragen eftersom eventuella inkomster räknas bort först. Det vill säga tvärtom mot bankerna som ska ha goda löner bara för att vara anställda. Ska man dessutom göra nåt vill man ha en generös bonus. I år så beviljar man sej 5 400 miljoner kronor.

Robin Hood-skatten brukar dras upp. Man säger att man tar pengar från Stockholm och delar ut till Norrland. I praktiken så är det bara några procent av pengarna som tas från rika kommuner som Danderyd, staten står för de mesta av pengarna. Dessutom går det mesta till tätbefolkade kommuner och inte alls till glesbygden. Om man tittar på tio-i-topp listan på bidragstagande kommuner så är de Malmö 3 053, Göteborg 2 240, Norrköping 1 009, Örebro 953, Botkyrka 848, Eskilstuna 814, Helsingborg 795, Jönköping 785, Borås 770 och Uppsala 691. Allt i miljoner kronor. Inalles så har bara dessa tätortskommuner i södra Sverige 11 191 miljoner kronor i utjämningsbidrag.

Tittar man på den nationella transportplanen så planerar man att investera 10,8 miljarder i norrland de närmaste tolv åren medan södra Sverige planeras få 173,1 miljarder. Trots att Norrland har 10 procent av Sveriges befolkning så får man bara 6 procent av infrastruktursatsningarna. Skulle staten dra ner på satsningarna i södra Sverige till norrländsk nivå skulle man alltså kunna spara 5,77 miljarder kronor per år.

Jag säger inte att Malmöborna inte behöver sina tätortsbidrag (men det vore väl klädsammare att torgföra det som just tätortsbidrag då 90% av pengarna går till Sveriges tätaste orter) eller att sörlänningarna inte behöver ha dubbelt så bra vägar som man har i Norrland (Vi i Norrland behöver också dubbelt så bra vägar som vi har). Bankknösarna är väl också glada över den lilla guldkanten i tillvaron som en oförtjänt miljonbonus trots allt är. Men jag har svårt att se att det så självklart skulle vara så mycket angelägnare än stöd till rennäringen. Räknar man ihop ett år av de här sakerna jag plockat ur högen som går till södra Sverige: 5 400 + 11 191 + 5 770 så blir det 22361 miljoner kronor. Det vill säga att det skulle räcka för att stödja rennäringen i 319 år. Bara som vårdslös jämförelse.

onsdag 21 oktober 2009

Mulle-tecknare i Umeå

Jag hörde att Lena Furberg, hon som tecknar Mulle och en del andra serie i Min Häst ska besöka Umeå. Det är Umeå Södra Ryttarförening som anordnar en kurs för hugade under höstlovet.

Jag försöker rannsaka mej när jag tecknade en häst sist. I min gömmor hittar jag den här:

Det ser ut som om den var gjord efter någon förebild. Man kanske borde anmäla sej ... men jag misstänker att jag höjer medelåldern i gruppen betänkligt ...

Gubbloggar

När man så betraktar de mest berömda bloggarna och förfärats över den enfald som sprids över nätet är det en tröst att läsa gubbloggar.


Gubbloggarna räds inte tråkig design, de snarar njuter av att vara fula. Heller räds de inte att djupt granska sitt ämne. De kan fokusera på detaljer som knappt är synliga och belästhet räknas heller inte som ett lyte som i bimbobloggarna.

David Nessle är en av männen bakom Kapten Stofil. Nessle är en man som kan sitt ämne och inte skäms att visa det.

Kalle Lind håller metodiskt på att gå genom gamla gubbiografier och dissikerar tålmodigt motsägelser och enfaldigheter satta på pränt av tidgare gubbgenerationer.

Gammal Hårdrockare skildrar välskrivet hur det liv ser ut som fostrar oss män till härdade gubbar.

Johan Wanloo är visserligen ungdomlig till sättet men han kritiska gransking av tidens dumheter kvalificerar honom som gubbe.

Mattias Adolfsson mästertecknaren. När jag träffade honom råkade han flera gånger in på ämnet "grumpy old men" som han på något sätt ville markera avstånd till. Men när han kom in på olika moderniteter gick det inte att undgå att han själv är ett riktig ädelexemplar.

tisdag 20 oktober 2009

Blog Awards

Det har varit utdelning av Blog Awards. Jag höll på att missa att det hände eftersom de obegripligt nog inte hört av sej till mej. Alltså jag har ju trots allt en 40 läsare. Visst, det är bara hälften som egentligen vill läsa min blogg, resten googlar hit via "håriga underliv", "förnedringsporr" och "svenskar mesiga".

Vår lokala förmåga Foki tog hem storslam. Det är en okej blogg med något slags gelegodisestetik som är ganska tilltalande. Kombinationen Thai/Jokkmokk är inte så dum den heller. Jag såg henne häromlördagen irl när jag stod utanför någon textilbutiks konkursutförsäljning och hon cyklade förbi. Hon är ungefär hobbitstor och så söt att man riskerar diabetes vid blotta åsynen.

Bloggen handlar mest om olika gulliga konstigheter som hon hittat på internet. Man kan ju ifrågasätta verkshöjden då hon tillför lite till de saker hon publicerar. Undrar hur det funkar med upphovsrätten. Sedan lagar hon diverse ätbart. Mest sötsaker och slisk givetvis. Alltid läckert presenterat. De maträtter som ser ätbara ut är onekligen frestande.

Det slår ju i alla fall kändisbloggerskan Magdalena Graafs vars matlagningskonst förefaller något mindre estetiskt tilltalande:


Av någon anledning så har man en kategori som heter "kaxigaste bloggen" vilken vanns av Kissie. Vad som menas med kaxig är att man skränar ungefär som en amerikans wrestlare. Hur man kan få det till en positiv egenskap är väl en prestation som kanske borde renderat något slags pris.

Som tecknare så blir man nyfiken på årets "foto&designblogg" som vanns av Nevnarien . Den är väl sådär. Själva helheten är väl snygg. Men när hon ska till och teckna Jack Sparrow blir det direkt pinsamt. Har man ingen aning om vilka djävulskt häftiga bloggar det finns därute?

Som helhet måste jag säga att man mest verkar premiera skräp. Det finns så vansinningt mycket fantastiskt i cyberrymden.

måndag 19 oktober 2009

Bastuflotte

En av kamraterna står i begrepp att fylla femtio. Vi rövade bort honom och körde ut till en bastuflotte med badtunna.


Vi hade en sagolik tur med vädret. En åtta plusgrader och strålande sol. Det blev några timmars samkväm i våt omgivning där diskussionerna som vanligt var intressanta men olämpliga för offentlig redovisning. När vi skulle åka därifrån kom någon på den briljanta idén att resa endast iklädda morgonrockar för att kunna spara de rena kläderna till efter dushningen. Eftersom stranden var något fuktig älvsstrand så hade alla gummi stövlar och eftersom det började kyla på hade alla huvudbonader. Födelsedagsbarnet hade fått en exceptionellt löjlig mössa med sin initial på men de andra huvudklädnaderna stod baske mej inte långt efter.

Under resans gång så insåg de i bussen som jobbade inom vården hur de skulle se ut om vi hamnade i en bilolycka. Man såg framför sen nio pers i fula morgonrockar, hysteriskt fula mössor och stora gummistövlar och intet mer skulle komma in på akuten. Vårdpersonal ser alltid till att dom har representabla underkläder när de festar för att slippa bli dagens fikaflabb på akuten.

Eftersom jag skulle jobba så var jag chaufför. Jag släppte av stollarna vid vårat spa på stan och körde hem. På morgonen efter jobbet så läste jag på vk.se för att se om någon gripits för förargelseväckande beteende men det var ingen som stämde överens med mina passagerare så jag kunde sova lugnt.

fredag 16 oktober 2009

Svininfluensan

Nu har jag varit och vaccinerat mej. Schwainigt bra. Men jag känner mej lite konstig ...


torsdag 15 oktober 2009

Solen går upp

När jag gick hem från jobbet i morse var det en fantastisk soluppgång. Det påminner om när jag skulle rita en slutruta där min hjälte skulle gå mot solnedgången. Jag ville att det skulle vara lika fantastisk som Lucky Lukes solnedgångar. Hur jag än jobbade fick jag inte till det. Det blev nåt sånt här:


Jag blev riktigt frustrerad och letade fram Lucky Luke-album efter Lucky Luke-album, men alla såg ut så här:Morris är förstås en enastående tecknare men var är alla färgerna?

onsdag 14 oktober 2009

Anna Anka igen

Man blev verkligen imponerad av Anna Anka. Snacka om att ha koll på allt. Kameror i alla rum så att man kan se vad personalen gör och allt. Hon verkar också vara stenhård med barnens uppfostran. Men man funderar lite grann över hur barnen ska veta vad man egentligen kan förvänta sej till frukost.


Jag menar, Paul verkar inte ens kunna breda sina mackor själv. Är inte det att göra sej lite handikappad?

Min favoritparodi på Hollywoodfruarna är den här: Anna Blombergs parodi

Bananöl

Temat bananöl har gått som en röd tråd genom mitt liv alltsedan jag som någorlunda späd yngling gjorde imrpoviserade serier i fanzines. En av dem var Fruktansvärde Holger som märkligt nog omnämndes i självaste Dagens Nyheter. När jag och travkamraterna var i Paris så fann jag en flaska bananöl. Det var en märklig historia som smakade en sådan där övermogen, nästan svart banan.


När jag var på bolaget häromsistens så fann jag en flaska bananöl som jag naturligtvis genast införskaffade.
Lyckligtvis så hade vi en ny träff med travpojkarna. Nu är dom ju sådär kärvt norrländskt maskulina som alltid ska krångla när man prövar något nytt. Nu hade den här ölen något slags anstrykning av skumbanan som inte var helt angenäm. Pojkarna uppskattade inte heller veteölen med hallonsmak.

tisdag 13 oktober 2009

Hagamannen

Det var ett TV-program häromkvällen om Hagamannen. Det kom tillbaka litet grand hur stämningen var i Umeå då. Det var i det närmaste en belägrad stad. Kvinnor som jobbade på psyket, som jag brukade hoppa upp i famn på om det blev obehagligt på avdelningen, blev alldeles bleka när de berättade att de hade bilen långt borta på parkeringen. Kvinnor som var hårdare än Enos Porks svärmor var ordentligt rädda.

Själv befann jag mej ganska ofta på Haga vid den här tiden. Dessutom vid alla möjliga tider på dygnet. Det kändes ganska obehagligt när kvinnor bytte till andra sidan gatan när man närmade sej eller började skynda på sina steg om man kom bakom dem. I värsta fall kunde de till och med börja springa.

Det enda som var känt om Hagamannen var att han hade 38 i skonummer. Själv har jag 44 men vid just denna tid så hade jag ärvt ett par Gore-Tex-kängor av min far. Det var förmodligen de fulaste skor som någonsin sålts, de var bruna, gröna, lila och möjligen rosa också. Och dessutom i storlek 47. De funkade att ha på sej för de hade en fenomenal snörning och var torra och varma vilken issörja man än klafsade genom. Fantastiska för det moderna Umeå-klimatet där is och issörja är det normala vinterväglaget.

Man ville förstås lungna kvinnorna och hojta ut sitt skonummer men det hade väl kanske bara blivit ännu konstigare.



Vissa har svårt att bli omtyckta

Vissa verkar ha så förtvivlat svårt att bli omtyckta. Men oftast finns det ändå något där om man bara bryr sej om att leta.


(Det är meningen att ni ska klicka på bilden.)

måndag 12 oktober 2009

När män har roligt

Vad gör vita heterosexuella män i medelåldern när de ska ha roligt? De stänger in sej i ett olidligt varmt, mörkt och mycket fuktigt rum och sitter och skriker åt varann. Vi hade en sådan sittning i helgen. som genom ett under så hade jag vunnit travturneringen och det var min tur att spela V75. Så har vi som sed att hjälpa den som ska tippa genom att ta ut spikarna.


Den här gången var det faktiskt en ganska lam tillställning och jag fick förtroendet att ta ut en spik själv. (Mörtvedt Jerkeld - en sexig och farlig spik) Min spik gick förbluffande nog in medan bolagets framgrälade spik galopperade bort sej som vanligt.

Den här gången var det inte 600.000 vi förlorade på en läpp utan bara en fem-sex tusen. Det blev ungefär 800 riksdaler när jag räknat ihop mina femmor. Men förr eller senare kommer läppen att hamna på vår sida.

fredag 9 oktober 2009

Lesbiska skogshuggare

Det går tydligen rykten i Kina om att det ska finnas ett samhälle i norra Sverige bestående av lsebiska skogshuggare. När jag var ute med pudeln så träffade jag de här flickorna från parkförvaltningen som skulle såga upp några vindfällor i Gammliaskogen. Jag förstår att en kines kan ha svårt att tolka situationen då man inte har så många kvinnliga skogsarbetare där.


Men de ser väl inte det minsta lesbiska ut. Bara för att kvinnor har lättare för kroppskontakt med varandra behöver man ju inte övertolka det.

svin-fredag

Det är visst grisvecka. De där duktiga tecknarflickorna på högerkanten har ritat här, här och här. Själv har jag inte ritat nåt nytt utan jag hittade den här fina. Återbruk är ju i ropet.


Men jag vet inte. Jag är inte så mycket för grisar. Jag är mer en svin-kille (varför lät inte det där bra?)

Vad är väl en Hollywoodfru mot en Umeåman?

Så här efterhand så ligger den där Hoolywoodfruar och tuggar i det undermedvetna. I avsnittet jag såg så var en av fruarna ute och tittade på hus. Ett för tjugo miljoner blev ratat direkt, ett för förtio var sådär medan det för sextio nästan dög. Grejen var att frun verkade tämligen ointresserad av det mesta i huset förutom garderoberna. Och en Hollywoodfru menar inte ett skåp på sexti gånger sexti centimeter när hon talar om garderob. Hon menar heller inte något som man går in i. Nä, en garderob bör vara större än en större svensk villa. Spontant förkastade jag idéen men såhär efterhand börjar jag tilltalas av den. Tänk om man kunde strukturera upp sina kläder mer. Typ hela svarta t-shirts, svarta t-shirts med försumbara hål och svarta t-shirts endast för trädgården. McGordon jeans hela, McGordon-jeans lite trasiga och McGordon-jeans endast för trädgården. Arbetsoveraller färdigpackade med spik i fickorna, arbetsoveraller färdigpackade med skruv i fickorna och blandoveraller med både spik och skruv för mer allroundverksamhet.


Och tänk er en mer ordentlig exponering av kepsarna. Kepsar med ölreklam, kepsar från byggaffärer, kepsar från bensinmackar särskilt klassiker som Caltex. Årgångskepsar från Jula. Och en specialhylla för superklassiker som "Bröderna Sundström, Laisvall".

torsdag 8 oktober 2009

Den som inga byxor har ...

Whoha! Nu har jag avverkat ytterligare ett femnätterspass. Det är svårt att orka klämma fram blogginlägg under den perioden. Så det är återvinning som gäller. Det stora företaget i väster som man inte får nämna för då googlar dom fram en har en lustig egenhet att låta huvudpersonerna vara utan kläder på underkroppen. I min sömndruckenhet så fick jag en egendomlig association där Paul Anka gick runt i sitt jättehus likt sina efternamner med underkroppen bar för att underlätta frukostbestyren så då kom jag på att jag kan återanvända den här gamla serien. Igen.


(Klicka på bilden så blir den lättare att läsa.)

Det stora företaget var förresten inte heller så dåliga på att återanvända.

tisdag 6 oktober 2009

Folk nuförtiden

Dagens ungdom är lata, odrägliga och bortskämda. Men jag kan liksom inte förebrå dem för vi var likadana på våran tid.

De jag tänkte avhandla idag är dagens föräldrar. Jag hade parkerat utanför Ica Maxi. När jag ska backa ut så är det två barn pe kanske tre-fyra år som lekte bakom bilen. Brevid stod deras moder. Jag trodde att hon på något sätt undgått att upptäcka att jag höll på att backa ut så jag ropar "Ursäkta, men era barn leker bakom bilen när jag ska backa!" då svarar småbarnsförälderskrället: "Jag har sagt åt dem men dom vill inte flytta på sej!". Va!? Snacka om modernt föräldraskap. Bara rycka på axlarna och säga "det är inte mitt fel".



Nu var det så lyckligt att barnen upptäckte en annan backande bil som de kunde leka bakom så jag kunde ge mej iväg utan att behöva syna hur jag skulle ha agerat.

måndag 5 oktober 2009

Syster Jane

Jag nås av skrämmande tidender. Hollywood har tänkt filmatisera Thor. Som ju alla självklart vet så är Thor en del av Kirbyversum, det vilda menageri av seriefigurer som skapades av Jack Kirby. Några mindre skvättar har nått oss i filmatiserad form som Hulk, Fantastic Four, Silversurfaren och X-Men. Men där dessa är tämligen realistiska och jordnära är Thor hysteriskt ultrakosmisk med en fantasi och visuell kaskadkräkning som inte gärna kan fångas i ett annat medium än den tecknade serien. Filmmakarna fegade ju till exempel när de skulle skildra Galactacus i "Rise of the Silver Surfer". Galactacus är den mest fasansfullt skrämmande varelsen i Marvels multiversum, som fullkomligt kryllar av kosmiskt fasansfullt skrämmande varelser. Men i serien är han klädd i en lila kjol, har fluffringar på vaderna, en papperskorg på huvudet och nån sorts antennvingar på öronen. Det är svårt att få sånt skrämmande på film.

Thor handlar hursomhelst om den halte och lytte läkaren Don Blake som vid ett besök i Norge råkar hamna i en grotta när han ska undfly några stenvarelser från yttre rymden. I grottan finner han en askstav som när han slår den i marken förvandlas till Tors hammare Mjolnir och han själv förvandlas till Thor. Jag läste härförleden ett tiotal tidningar. Man blir alldeles vimmelkantig av alla underjordsvarelser, förkomna halvgudar, galna röda diktatorer med skägg och superskurkar som i ett oändligt ymnighetshorn strömmar ur sidorna. Efter ett tag blir det bara för mycket så jag börjar intressera mej för de vardagliga elementen. Det är nämligen så att Dr Blake har en sköterska som heter Jane Foster som lägger ut sina lovar för Dr Blake. Och som allt annat i serien så är det maxvolym som gäller. Syster Jane är den vitaste och mest stärkta sköterska som tänkas kan.



Hennes känslor för Dr Blake har han inte möjlighet att besvara på grund av sitt kall som läkare. När den mäktige Thor dyker upp så blir hon förälskad i honom i stället. Hon tycker att Dr Blake är lite småfeg. Inte ens när han kastar sej framför en exekutionspatrull i San Diablo tycker hon att det är särskilt märkvärdigt. Hon drömmer sej mer och mer bort i kärleken till Thor.

Den här serien tuschlades av Vince Coletta som inte var den vassaste penseln i lådan. Ser ni att han har satt en vänsterhand på Thors högra arm? Som nordbo blir jag lite kränkt när hon vill klippa håret av honom. Han ser ut som en amerikansk collegestudent.

Men är det inte lite väl kyska drömmar att nära om man hoppas kunna snärja mannen i sina drömmar? Mja, finns det inte en erotisk underton?

fredag 2 oktober 2009

Sudoku gör dej fet

Jag gillar att lösa sudoku. Ibland funderar jag på att lägga upp referat här på bloggen om hur jag löser särskilt knepiga sudokusar men jag funderar lite hurudant läsvärdet kan vara. Men nu kommer de varnande rubriker från kvällspressen: Sudoku gör dej fet!


Jaså? Där ser man! Det är alltså sudokun det beror på!