onsdag 31 oktober 2012

Fröken Märkvärdig tar till storsläggan

Nu håller stridsdammet så sakta på att lägga sig efter Tintingate. Det kommer som puffar av intellektuella, forskare, journalister och proffstyckare demonstrerar sitt förakt för fakta. Ta den här lilla inpassningen om svenska läromedel. Det är en fil dr som förkunnar "Tintins världsbild har lärts ut i svenska skolor"

"Behrang Miri öppnade en angelägen diskussion när han beslöt att plocka bort seriemagasinet Tintin från ungdomsavdelningen på Kulturhuset. Det är också sant, vilket har framgått av debatten, att Tintin ingalunda är ensam. Det finns alltför mycket av samma slag i vårt eget kulturarv inom vetenskap, som Statens rasbiologiska institut 1922-1958, och i läroböcker, litteratur, reseskildringar och uppslagsböcker. Den sneda omvärldsbilden i Tintin är en följd av det synsätt som rådde både i vår omvärld och här hemma i skolan."

Hela hennes övriga artikel - som egentligen är rätt intressant - blir helt saboterad. Är exemplen  hon tar upp lika förvanskade och tagna ur sitt sammanhang?

Inte för att jag tror att ni proffstyckare bryr er ett skit men vi försöker igen. Tintin gjordes under nästan femtio års tid. De första albumen gjordes på tjugotalet och ETT album - Tintin i Kongo - kan med rätta sägas innehålla rasistiska stereotyper. Under de följande decennierna så ändrar Tintin karaktär. Visst är det en vit europé som reser runt i världen och den kan väl sägas vara etnocentrisk på det sättet men det vore väl konstigt om en europeisk allåldersserie inte utgick från ett europeiskt perspektiv? För min del så tycker jag att Tintin-albumen läst med tanke på den tid som varje album skapas ger en god bild om hur medvetandet i Europa om övriga världen ökar. Hergé tar sin läsare på fullaste allvar och försöker verkligen göra så gott han kan i varje tid.

En annan skapare som kölhalas är Stina Wirsén som fått löpa gatlopp efter sin film med figuren "Lilla Hjärtat". Inte helt oväntat så är det andra kvinnliga barnboksillustratörer som mest lustfyllt sätter kniven i hennes rygg. Själv har jag känt lite obehag över detta. Jag tycker inte att hennes figur har något med övriga rasistdiskussioner att göra. För en vecka sedan så skrev hon en mycket bra artikel där hon hävdar att hennes figur bygger på afrikanska traditioner och inte rasistiska stereotyper. "Mina kritiker har begränsad utblick".

Hennes ilsknaste kritiker är Joanna Rubin Dranger, som är professor på konstfack, som skriver något som verkar vara en replik "Den rasistiska ikonens logik". Den publiceras alltså en vecka efter Wirséns inlägg och professorn måste alltså ha tagit del av Wirséns inlägg men hon berör inte med ett ord hennes argument att detta bygger på afrikanska bilder utan Rubin Dranger dundrar på om "pickaninnyreplikan Lilla Hjärtat". "Pickaninny" är alltså något slags begrepp för en svart flickfigur. Man kan ju bara spekulera i om Rubin Dranger bara använder klassisk härskarteknik och låtsas inte höra vad den person hon försöker ta heder och ära av har att säga eller om hon inte har brytt sig om att läsa det senaste inlägget av den person hon försöker ta heder och är av. Lite olustigt vilketsom.

Jag hittade två små afrikanska figuriner i hyllan när jag gick runt i mitt gyttriga hem. Den här var ju lite lustig.


Jag tror att det är en replika av något från Ghana. Men de här små stubbpipplotterna var ju söta. Den har ju inte riktigt med den här diskussionen att göra men det finns väldigt mycket intressant afrikansk konst. Det var något inslag på SVT:S kulturnytt om någon form av utställning på Etnografiska museet som såg intressant ut.

EDIT: Angående rubriken. Jag inser att alla inte har samma referensramar som jag har. Joanna Rubin Dranger är inte bara professor - hon är också duktigt illustratör. Hon är mest känd för två figurer. Fröken Livrädd och fröken Märkvärdig. Det var i alla fall inte fröken Livrädd som skrev den där artikeln ...

Svensk romantik

Umeå har sina plus och minus. Ett av de största plussen är att vi har Sveriges roligaste skämttecknare som gör teckningar överallt i det lokala utbudet. Den här PÄRLAN kommer i ett själlöst reklamblad som heter Bil&Bostad där två lokala kåsörer turas om att skriva förtjänstfullt illustrerat av Niklas Eriksson.

I morse höll jag på att trilla av den stol man inte ska trilla av när jag läste denna.



lördag 27 oktober 2012

Mörkrädsla

En fråga som inte skapar nästan några blogginlägg eller twitterkommentarer är situationen i Centralafrikanska republiken. Läkare utan gränser försökte med en debattartikel i DN, "Utan mediebevakning syns inte katastroferna", uppmärksamma att det finns en konflikt som skapar oerhörda lidanden för civilbefolkningen. Hade inte landet haft ett så beskrivande namn tror jag ytterst få i Sverige skulle kunna peka ut landet på en karta.

Det var en rätt intressant diskussion i morgon-teven, i onsdags tror jag, där man diskuterade varför en av samtidens största humanitära katastrofer nästan inte ens nämns i svenska medier. SVT har en enda journalist som ska täcka bevakningen för hela Afrika. Han heter Johan Ripås och han uttryckte sig lite lustigt "När jag tänker på att jag är ensam journalist som ska täcka hela denna kontinent blir jag mörkrädd" - jag hickade till lite där - tänkte att nu blir det Kameruns avbytarbänk II. Men den saken verkade gå folket i studion förbi.

Själv har jag aldrig förstått vad konflikten handlar om. Men jag blir lite upplivad då jag inser att huvudstadens namn, Bangui, antagligen kommer från floden Ubangi. Genast kommer jag och tänka på Trahsmens gamla låt "Ubangi stomp" och att Orup och Cia Bergs band hette Ubangi.


fredag 26 oktober 2012

Lakritsöl

En av fördelarna och några enstaka gånger nackdelarna med att ha äventyrlig ölsmak är att man får märkliga presenter. Häromsistens förärades jag med en burk isländskt lakritsöl.


Man anar att denna sak inte var gratis så man tar det vid ett speciellt tillfälle. Vis av tidigare erfarenheter så ser jag till att dela den med en annan person och i detta fallet var det hustrun som fick den äran.

Innehållsförteckningen ger en del intressanta bilder för ens inre smaklökar. 


Lakritssmaken var inte så framträdande. Det ligger lite någonstans mellan Root beer och gammaldags svagdricka. Men rätt fylligt ändå med vad det nu är det smakar. Intressant nog smakar det bättre ju mer man dricker men det lyfter aldrig riktigt.

Den får två svaga burkar.

Varför är ölen ljummen?

Det är ju en fråga man ständigt ställer sig. De stora hjärnorna på Flasback slog sina kloka huvuden och kom fram till svaret....



Madde sa Ti hi

Jag brukar tala om hur superskurken i Watchmen sitter och ser på massor av skärmar för att få den här övergripande känslan av vad som rör sig i världen. Jag brukar själv ägna mig åt detta även om mitt syfte inte är världsherravälde i första hand.


(Här återanvänder jag en gammal bild. Dennis är ju inte längre med oss)

Gårdagens brus i tidningar,TV och bloggar var ungerfär det vanliga. Några helt ovidkommande människor försöker finna varandra genom nåt slags datingprogram. Någon har visst tatuerat sitt könsorgan. En prinsessa förlovade sig. Men den STORA snackisen igår var att den förlovande prinsessan sa "Ti hi".

Som ankofil så förmodar jag att svenskars ibland något egendomliga sed att säga "Ti hi" istället för att fnittra, säga "flämt" istället för att flämta och att säga "suck" istället för att sucka har sitt ursprung i Kalle Anka & co.

Det är väckte som förutsägbart ohämmad förtjusning i vissa kretsar och ohämmad vrede i andra.

Rasade intressantast var den gamla uppmärksamhetsnarkomanen Birgitta Stenberg. "Maddes 'tihi' talande för svenska kvinnors undergivenhet". Med tanke på den amerikanska brytning som prinsessan Madeleine har tillskansat sig och att hon på något sätt, till skillnad från sin syster, verkar tämligen fjärmad från de svenska folklagren så har jag initialt lite svårt att förstå varför tihit ska härledas till just gruppen svenska kvinnor.

Men när jag läser artikeln så drabbas jag av något som närmast liknar ångest. Det låter bara så bekant alltihop. Så minns jag denna bild.


Normalt brukar jag älska allt jag gjort. Allt är inte bra men det är på något sätt mina barn. Men den här sekvensen skäms jag över. Jag var ung och radikal alldeles hemskt. Och i likhet med den djupt religiöse så kan visst inte den radikale betro läsaren med egen tankeverksamhet utan allt ska skrivas på näsan. Övertydliga tolkningsplattor är en skamfläck i min karriär.


Ja, usch.

torsdag 25 oktober 2012

Skämtstöld

Ibland brukar man ju norpa saker från andra. Vissa gånger så lånar man en detalj och förädlar den till ett helt nytt verk eller så kan man skamlöst stjäla ett helt skämt. För att låtsas ha något slag av heder kan man kalla det för en homage.

En av mina mer skamlösa stölder var det här avsnittet av Restaurang Orangutang:


Kvinnan i serien är alltså Ann Wibble, våran dåtida finansminister. Hon var lite festlig eftersom hon var så fullständigt övertygad över att hon själv var något slags superfinansminister med närmast övermänskliga egenskaper. Inte ens när hon och Carl Bildt genom en serie missgrepp lyckades sänka den svenska ekonomin på ett sätt som vi får betala av på än idag tvivlade hon en sekund på sin egen förmåga.

Nåja. Själva skämtet är snott från Alex Graham, mästaren på brittisk torrhumor.


Less is more brukar det heta.

Den här serien var en av de få Restaurang-Orangutang-avsnitt som blev refuserade.

Hockeyhuliganer

Hittade den här i ett av de lägre sedimenten. Att den är gammal förstår man på att Björklöven låg i elitserien.


Men det är ju lite intressant att hockey-huliganismen dött ut i Umeå. Tydligen är det inte lönt att plocka fram kedjor och knogjärn för en match mot Kalvträsk HK.

onsdag 24 oktober 2012

Hata Norrmejerier

...eller egentligen så har de gjort något bra. Marknadens godaste fil som heter "Norrskensfil". Problemet är bara att de har gjort ett av marknadens vidrigaste fil: kräkmedlet "Norrskensfil - Svartvinbär och blåbär". I nästan exakt samma förpackning.


Nu är det någonstans kring tjugonde gången jag går på samma nit! Ni fattar. Man kliver upp lite lurvig på morgonen. Sätter på kaffe i perculatorn. Man känner kaffedoften sprida sig. Man tassar ut och hämtar Västerbottenskuriren. Häller ut lite hallon i tallriken. Tar fram en filförpackning och häller ut filet i sin tallrik OCH FÅR ÄN EN GÅNG SE ATT MAN KÖPT DET SATANS JÄVLA IDIOTFILET MED SVARTVINBÄR OCH BLÅBÄR!!!

Nu ringde jag och skulle vara upprörd. Rösten i telefonen talade om för mig vilka dagar och vilka tider jag kan få vara upprörd. Nu kan det väl i och för sig vara bra att de inte har öppet på morgonen när man stirrar besvikelsen i vitögat. Det är väl risk att man uttrycker sig på ett sätt som är åtalbart. Men jag vill vara upprörd idag.

Hotet

Ibland tittar man genom lite gammalt mög. Det mesta jag har hållit på med har liksom inte blivit nånting. Den här saken verkar inte finnas några skisser av hur det var tänkt att bli och jag minns inte hur jag tänkte.


Däremot minns jag lite vagt själva händelsen. Det var åtminstone två av de stora seriesamlarna som plötsligt blev religiösa och sålde sina samlingar. En av dem hörde jag senare läste bara en enda serie - Katten Gustav. Just detta gjorde mig liksom kränkt. Jag förstår de här Jehovas vittnen hur de känner sig när någon hoppar av. Dels att avhopparen har svikit men samtidigt en oro över vad sankte Per ska säga vederbörande vid Pärleporten.

Så ämnet verkar ha varit viktigt för mig. Det var synd att den serien aldrig gjordes färdig.

måndag 15 oktober 2012

Sportrasismen

Ingen lär väl ha missat svarting-gate på sporten? En pensionerad medarbetare på sportradion bjuder in en annan pensionerad sportarbetare, Bo Hansson, i radiohytten. När AIK ska byta in en ny spelare så är det en av deras spelare med afrikansk bakgrund som ska in. Hansson utbryter då "Nej, inte en svarting till!" hörbart för alla utom själva kommentatorn. Hansson är med bred marginal pensionär och brydde sig inte om att göra en pudel utan försökte med "det ligger väl inget nedsättande i det?". "Neger var ju allmänt språkbruk en gång i tiden men jag tror inte att "svarting" har varit gångbart någon gång.

Riktigt bedrövligt blev det när Tommy Engstrand, en annan pensionerad sportjournalist, försökte göra en räddning. Han förklarade att när han var barn som spelade man bollspelet "nigger" (Om jag minns rätt så var det inte bra att bli "nigger") och några andra mindre lyckade exempel.

Nåja, dessa seniorers mindre lyckade insatser tas till intäkt för att herrar över en viss ålder helst bör hållas inspärrade i källaren och endast få vistas ute i målsmans sällskap. (Det här är alltså en retorisk överdrift men det låg i den riktningen) EDIT: Bosse Hansson är avstängd för all framtid från AIK:s pressläktare, Mats Strandberg är inte längre aktuell för fortsatta uppdrag för Sveriges Radio och Tommy Engstrand är förnärvarande inte önskvärd i SVT:s morgonsoffa. Hårda bud.

Detta togs i alla fall som bevis för den strukturella rasismen bland sportjournalister och Johan Esk tog upp ytterligare två bevis som anfördes för att visa att det var en trend.

Nummer två var den beryktade "Det ser mörkt ut på Kameruns avbytarbänk" från VM 1990. Jag har för mig att jag hörde det där själv och att det lät lustigt i sammanhanget - men jag har allt oftare fått lära mig att inte lita på mitt minne på senare tid. Den gången var det Arne Hegerfors som stod för kommenterandet. Här är hans förklaring på det hela :



Nu är Hegerfors en slipad figur så man ska inte tro blint på honom.

Men det tredje exemplet intresserar naturligtvis mig som gammal gagghök.  Den här gången var det VM 1966 då Putte Kock skulle referera matchen Portugal - England då Kock enligt sägnen skulle ha kallat Eusebio för "negern" hela tiden. Det finns två varianter av historien - i den ena så ska Stockholmsstudion ha gått i taket för att han använde N-ordet och sagt i hans lurar att han inte fick säga "negern". Putte Kock ska då inte ha hört och bet om förtydligande och fått det bokstaverat och sade sedan "Dom säger från Stockholm att negern heter Niklas Evert Gustav - men det tror jag inte på". I den andra varianten skulle Putte Kock ha sagt "de säger från Stockholm att negern heter Erik Urban Sixten - men det tror jag inte på".



Slutsatsen ska väl vara att den korkade gorillan Putte Kock inte fattar nånting. Men det finns några allvarliga problem med historien.

För det första så var "Neger" fortfarande ett brukbart ord även i radio och TV 1966. Det var under åren efter 1968 - med Black Panther och så vidare som ordet blev obrukbart. För det andra så var Putte Kock en enastående kunnig fotbollskommentator - han var själv utnämnd till världens främste vänsterytter 1923 - att han inte skulle veta vem Eusebio var är ganska osannolikt. För det tredje så hade han jobbat i decennier som sportjournalist på skrapiga telefonledningar. Att han inte skulle fatta att något bokstaverades är likaledes osannolikt. Sen var det så att Putte Kock var en rolig jävel. Sa han något kul så var det med all sannolikhet avsiktligt. Som jag förstår det så har historien inget verklighetsunderlag men den snurrade runt så mycket ett tag att till och med Kock själv ska ha dragit den.

Men varför så fruktansvärt lama exempel? Bortsett från Bosse Hansson så är de andra exemplen vare sig tydliga eller aktuella (retorisk underdrift)

Det är ju inte så att det inte finns rasism i dagens Sverige. Det är ju bara att läsa på Flashback eller någon annan sajt från internets undervegetation så ser man hur det låter. Jag såg att SD fick 9,9% i en oponionsundersökning.

Jag saknar faktiskt i största allmänhet en ordentlig faktagenomgång av vad som håller på att ske i Sverige på det här området. Det är alldeles för mycket lösa påståenden, tyckanden och anekdotiska bevis som inte ens är i närheten av piltavlan medan fakta lyser med sin frånvaro.


fredag 12 oktober 2012

Vid ringen

Det var i slutet på sjuttiotalet. Av anledning som försjunkit i glömska var jag i Stockholm. Jag spatserade genom centralstationen och träffade en kamrat från Piteå. Det var en sådan där hyvens Piteåkille som var lätt att ha att göra med. Okomplicerad. Jag minns inte riktigt vad vi pratade om men vi hade ovanligt mycket att säga varandra. Han hörde till de mer välartade kretsarna och klädde sig i sådant där som var modernt vid den tiden. UCLA och Fruit of the loom. Vi lutade oss mot räcket vid det där hålet som finns mitt på centralstationen.

Plötsligt dök det upp en läskig gubbe ur folkmassan och viskade något i min kompis öra. 


Det är ju inte ovanligt att det dyker upp konstiga människor och vill konstiga saker i Stockholm. De ser visst på hundra meters håll vem som är bonnläpp och försöker kränga en bilradio som sladdarna hänger löst ur, frälsa en till Jehovas eller Hare Krishna, förklara att staten installerat strålkanoner för tankekontroll eller bara tigga pengar.

Mannen vände bara på klacken och försvann i folkvimlet. Bara för att ersättas av en ny olustig figur som liksom snörvlar och dreglar. Och sedan försvann lika spårlöst som den förra. Det var en fram till mig också och viskade något men jag förstod inte ett ord.

Fler dök upp och vi var helt ställda. Stockholmarna var tydligen tossigare än vanligt den här dagen. Min kompis säger efter några nya märkliga närmanden att han vill gå därifrån. "Jag tror att det är bögar" säger han. När vi kommit en bit därifrån så blev vi lämnade ifred.

När jag senare berättar detta märkliga för en av urinvånarna som jag träffade skrattade han rått. Tydligen så var jag och min kamrat de enda invånarna i Sverige som inte visste att detta var själva kontaktnavet för landets - sätt in lämpligt uttryck själv - jag vill inte såra någon.

Det hela kändes lite sorgligt och solkigt. Därför noterade jag med viss förvåning att i Jonas Gardells nya TV-serie verkar det ha funnits någon form av romantiskt skimmer runt detta. I TV-serien så verkar också alla veta vad alla vill med en enda blick. Varför vi utsände fel signaler är väl svårt att säga. Kanske såg vi för glada ut. En god Stockholmare ska ha blicken hos en lake som legat död på stranden i två veckor.

Nu hade jag inte tillfälle att se annat än små lösryckta delar men TV-serien ser riktigt bra ut. Bra tidskänsla och sådär. Ligger bra i tiden efter Palme-dokumentären också. Jag tror inte att det finns nåt decennium som åldrats så snabbt som åttiotalet.

Några år efter detta så jobbade jag på inom Psykiatrin. I början så var det väl inte så stort hallå kring det här nya viruset - HTLV-III. Det är ju alltid lite väsen när något nytt kommer men det var ett bland många larm. Men man förstod väl ungefär hur det funkade när man såg vilka som blev smittade. Men så bryter epedemin ut. Det dyker också upp fall som man inte riktigt förstår hur de smittats. Den sedvanliga oron byttes ut till panik inom vården. Jag minns en syrra som hade tagit del av de senaste rönen. Hon sa till mig "Du inser att vi alla kommer att dö av det här, va...". Tills vi visste vad vi hade att göra med så beslutades om rigorösa åtgärder vid vård av AIDS-sjuka.

Det där var den stämning vårdpersonalen var i när man vårdade AIDS-sjuka i rymddräkter och det är i det perspektivet man ska förstå kvinnan som sa att man inte ska torka tårar utan handskar.

Som landet låg då så riskerade inte personen som torkade tårar utan handskar sitt eget liv. Hon riskerade också livet för sin familj och sina kollegor. Så det var den sura kärringen som handlade rätt.

För det är vi som står på golvet som står först i linjen om det kommer en ny epidemi. Vi gör det dessutom för rätt blygsam ersättning. Vår livslön kommer inte i närheten av vad Jonas Gardell Produktion Aktiebolag drar in per år så vi förtjänar inte Jonas Gardells förakt. 

Men du blev det lite tråkig stämning här. Jag rekommenderar en serie som jag gjorde vid den här tiden:



torsdag 11 oktober 2012

Men vad vill dom mej?

Den där raden med sponsrade länkar på Facebook säger bara konstigare och konstigare saker. I och för sig så var den konstigaste länken med "Svartingvägen" ett resultat av att försöka läsa på skärmen med progressiva glasögon. Men ändå.


Det känns som om dom vill hamra in ett budskap.

söndag 7 oktober 2012

Synliggörande

En sak som slog mig när jag läser runt var att Wirsén - hon med den lilla svarta figuren i en barnfilm - uppmanats att göra figuren ljusare eller kanske grön - brann av ordentligt och tycke att det var ett märkligt sätt att bemöta rasism att göra svarta figurer vita.

Själv brukar jag slänga in teckningar av folk som normalt inte brukar komma med i underhållningsteckningar inte för något speciellt utan bara för att de inte ska vara osynliga. Det kan vara invandrare, det kan vara handikappade eller vem som helst som lätt glöms bort i teckningar.


Men risken är att det i all välmening blir omöjligt att avbilda icke-vita i sådana här sammanhang. Tänk om populärkulturen blir ett slags IKEA-version av Tintin i Kongo?


Edit: Nu har det ju gått länge sen jag skrev det här och ingen läser min blogg längre så jag kanske kan ta med den biten som jag hade tänkt i sammanhanget men kände att det var bäst att ålägga sej sträng självcensur. Tanken var i alla fall att jag hade ett förslag på hur man skulle kunna neutralisera gammalt gods så att ingen ska kunna bli upprörd. Jag tänkte då ta fasta på det där att man skulle göra lilla hjärtat grön. Genom att konsekvent grönifiera skulle man kunna tillåta de enfaldiga massorna att ta del av äldre kultur utan att ha med ledsagare som förklarar saker för dem.



lördag 6 oktober 2012

Umedalen

Farao Eknaton var okänd fram till 1900-talet. Det egyptiska prästerskapet ogillade hans idéer så till den milda grad att man raderade ut honom från regentlängden och förstörde alla foficiella bilder av honom.


Skuggteatern ger nu en teaterföreställning om Umedalen - Västerbottens mentalsjukhus - där jag en gång tog mina första stapplande steg inom psykiatrin. Sjukhuset stängde någon gång i mitten på åttitalet - ja, själv jobbade jag där ännu längre om jag minns rätt. Tror vi blev kvarglömda.

När psykiatrin flyttade ut så var Umedalen blibit hopplöst föråldrat. Det var dags att gå vidare. Men allt var inte nattsvart på Umedalen. Man hade bra arbetsterapier som var väl anpassade efter individerna eftersom man hade så många. Det fanns utearbete och sysselsättning som var bra. Och på gott och ont så var man aldrig ensam. I dagens vård så är ensamhetsproblematiken ett stort problem.

Därför studsar jag till när jag läser en recension i VK att "Vissa saker av horribla mått måste man påminnas om hur obehagliga de än är. Förintelsen är ett sådant exempel. I Umeå tror jag att exempelt är Umedalen." man tar sig för pannan!

Det påstås att Umedalen skulle vara det sjukhus i landet som lobotomerade mest. Isåfall så var orsaken till detta att Umedalen var ett för tiden modernt mentalsjukhus som låg i framkant. Man ville behandla så många som möjligt med denna för tiden moderna metod. Men sedan kom Klorpromex och en revolution inom psykvården skedde inom några år. Den fasansfulla vidden av att de som lobotomerats aldrig kunde återställas när man nu hade en effektiv medicin var förstås tung att bära. Men hur skulle man kunna vetat att kemin kunde ge en sådan hjälp?

Idag kanske vi skrattar åt gamla behandlingsmetoder som långbad och insulinchocker. Men man måste hålla i minnet att man om femtio år förhoppningsvis har kommit så långt att man skrattar åt sådant vi har för oss idag. Historien har ingen slutpunkt utan den fortsätter. Förhoppningsvis lär vi oss mer hela tiden.

Men vi behöver inte skämmas för Umedalen.

fredag 5 oktober 2012

Eftertankens kränkta vithet

Man undrar lite grann varför sådana här debatter alltid bygger på närmast surrealistiska grunder. Vi har alltså något slags ny chefsperson som ska visa var skåpet ska stå. Han har redan innan tagit sikte mot "Tintin i Kongo". När så inte TiK fanns att tillgå på Tiotretton beslutar han sig för att rensa ut alla andra Tintin-album trots att de inte innehåller de "rasifierningar" han sade sig vilja komma åt.

Trots att nu detta blev så fel som det kunde bli så fortsätter olika tillskyndare att försvara tilltaget. Jag har sett formuleringar i stil med "det är väl ändå bättre att man försöker göra nånting oavsett om det blev fel" till Malin Ullgrens nya märkliga inlägg : "Varför ska nya generationer skolas in i europeisk överordning" utan att riktigt klart verka kunna förklara vad det har med denna saken att göra ...

Om detta kunde jag orera i evigheter.



Nu hade jag egentligen tänkt tala om rasistiska stereotyper men när premisserna är att "Ja, nu råkade Tintin i Kongo inte finnas med bland de album som rensades ut men hade det varit så att det var Tintin i Kongo som rensades ut - hade de då inte varit rätt?" och hur jag än vänder och vrider så förstår jag inte hur jag ska tala om rasistiska stereotyper i ett sammanhang där de inte fanns. Det känns som om man skulle acceptera den felaktiga premissen om man gjorde det.

Exempelvis så hade jag tänkt ta upp problematiken i lastrumsscenen i Koks i lasten men när jag nagelfar det hela så visar det sig att de rasistiska uttryck som kapten Haddock slänger omkring sig inte finns i Hergés originaltext utan kom med i Janzons gamla svenska översättning. Wahlbergs nya översättning följer närmare originalet.

Här är den gamla svenska versionen från 1969:


Det låter ju inget vidare. Men läser man i det belgiska originalet...


Min franska duger knappt till att beställa öl med men det står i vart fall inget om "hop negrer". Den moderna svenska översättningen lyder: ""Nu är vi ensamma ombord med en hel hop instängda stackare i lastrummet." som väl verkar ligga helt i linje med originalet så långt min skrala franska tillåter mig att bedöma.

Men varför lade Janzon till det helt onödiga "hop negrer"? Det verkar väl som om Janzon utgick från den engelska översättningen:


Scenen som sedan följer har känts lite problematisk för mig men jag inser att stora delar av den stämningen kommer alltså av en okänslig översättning.

De delar som sedan följer kan man anmärka på hur östafrikanerna är avbildade men när man ser på hur övriga galleriet ser ut så tycker jag inte att de är anmärkningsvärt stiliserade och karikerade om man jämför med övriga galleriet. särksilt om man sätter in dem i berättelsens sammanhang.

tisdag 2 oktober 2012

Placeboterapeuten

Har ni sett det där "Par i terapi"? Det väcker en del gamla minnen hos mig. På åttiotalet så arbetade jag på en avdelning som var väldigt inriktad på terapi, samtal och en del pedagogiska hyss som var moderna vid den tiden. Den här terapeuten i programmet hade en far som jobbade på en annan avdelning. Men han var kognitiv och vi var psykodynamiska. Det var lite vattentäta skott mellan de olika ideologierna.

Ett problem med psykiatri är att de här tråkiga metoderna som medicinering och ECT har mer mätbara effekter än terapi. De som får terapi säger sig få ut något av det men den som liksom ska evaluera resultatet är ju samma person som utför behandlingen vilket i värsta fall kan innebära en bias. När man testar ut medicin så brukar man ha en kontrollgrupp som får medicin och en som får placebo.

Jag fick en rätt genial idé. Jag skulle utveckla en placeboterapi. Där skulle jag sitt och ställa intresserade frågor, föreslå små övningar och ... ja, göra ungefär sådant som man förväntar sig. Dessutom skulle jag uppträda lätt förvirrat, ha lite för långt hår och skägg och bära omaka strumpor som en riktig terapeut.


Men det skulle liksom inte bygga på några djupare analyser eller något.

På så sätt så skulle man kunna få mätbara resultat på vilka terapier som fungerade bättre än min placeboterapi.

Men mina idéer rönte inte alls den uppskattning jag tycke de förtjänade. Min överläkare förstod exempelvis inte alls det där med omaka strumpor fast jag snott idén från honom.

måndag 1 oktober 2012

Den svenska kulturtyckarelitens monumentala brist på faktakoll

När jag kommer hem från fjällen frågar min son "Det här med Tintin - är det verkligen bara det att de flyttat böckerna tio meter?". Låt oss slå fast två saker. Behrang Miri skulle rensa ut Tintinalbumen från TioTretton. Dessutom lovade han en fortsatt kulturrevolution där han skulle gå vidare med andra verk. Men någon av personalen på TioTretton tykcte att det var synd att slänga böckerna så han ställde dem på en vagn och rullade över dem till Serieteket. Det handlade alltså inte om en flytt - det kom att bli en flytt på grund av någon av  personalen på Tio Tretton tyckte att det var synd att slänga böckerna.

Det andra man måste slå fast är att albumet "Tintin i Kongo" aldrig har funnits på TioTretton och antagligen inte kommmer att göra det heller.

På kulturnyheternas inslag så lyckades man nämna att det handlade om en bokflytt på tio meter inte mindre än sju gånger under inslaget.


För att inte tittaren ska missa så läser man tydligt "konstpaus - BOKFLYTT - konstpaus" mitt i en mening. Inslaget illustreras med bilder från Tintin i Kongo 12 gånger. Tintin i Amerika -också ett tidigt album - 4 gånger och hela den övriga bokserien får illustreras av att man sveper över en hylla tre gånger.

Ordföranden i Afrosvenskarnas förbund Kitimbwa Sabuni har märkligt nog inte Tintin i Kongo på den tillhörande bilden men hela artikeln handlar alltså om Tintin i Kongo. Däremot handlar hela hans artikel om hur patetiskt det är att vita blir upprörda över att Tintin i Kongo flyttas några meter. Det förstås bara att Tintin i Kongo inte fanns bland de böcker som rensades ut.

Docenten i Litteraturvetenskap Paul Tenngart tar kraftfullt ställning: "Inte fel att plocka bort Tintin i Kongo"


En annan som tar kraftfullt ställning mot Tintin i Kongo är Maria Robsahm som förkunnar att "Tintin i Kongo är ett försök att dölja ett folkmord" där hon förklarar Belgiska staten gav i uppdrag åt Hergé ett framställa Belgien i en bättre dager för att dölja ett folkmord under artonhundratalet. Enligt Hergé så kom uppdraget från redaktören som antagligen fått uppdraget från katolska kyrkan att framhålla missionen i bättre dager. Hergé tyckte att det var lite torftigt att göra en serie om så han slängde in lite äventyr. Men hursomhelst så fanns inte Tintin i Kongo på TioTretton.

Patrik Svensson på Sydsvenska Dagbladet skriver om olika exempel på hur Tintin i Kongo rensats bort på andra ställen i världen i "Postkolonial paralys". Dystert konstaterar han efter Kulturhusets reträtt att " När lavinen av raljant kritik åter lagt sig, när Kulturhuset backat och bett om ursäkt och ”Tintin i Kongo” åter står på sina gamla vanliga plats i hyllan, ".

På Godmorgon i SVT så pratade nöjespanalen om Tintin. Händelsevis så råkade man hålla fram - BIG SURPRISE - Tintin i Kongo!


Diskussionen var väl sådär. Alla verkar ha läst Tintin som barn men på något sätt verkar Tintin i Kongo ha smetat sej ut över hela Tintin-serien som de avfärdar som grovt rasistisk. Personen i orange tröja lyckas i alla fall framhålla att de andra albumen är bättre än Tintin i Kongo.

I min Tintin-hylla så är "Tintin i Kongo" det enda albumet som är i gott skick. De andra har jag bokstavligen läst sönder. Jag har kanske läst albumet två gånger eller så. Jag finner det ointressant som serie och har det endast pga dess seriehistoriska värde.

Men jag är stum över att alla dessa lärde och kloka människor så fatalt lyckats missa att Tintin i Kongo inte fanns med bland de böcker som diskuterades.

Edit: En vecka efter Tintin-gate så försöker en Malin Ullgren på DN veva Kongo-myten ett varv till. "Malin Ullgren: Tintinalbumen är tillbaka och kampen för demokratin vunnen. Eller?". I artikeln så står uprsprungligen så här: "Frågan om biblioteksutbud är komplex. Ändå tog det bara några timmar innan den rasistiska 'Tintin i Kongo' var åter i sitt ställ. Ordningen återställd? Kampen för demokratin vunnen också denna förmiddag?"  var utbytt till "Frågan om biblioteksutbud är komplex. Ändå tog det bara några timmar innan Tintin-albumen var åter i sitt ställ. Ordningen återställd? Kampen för demokratin vunnen också denna förmiddag? - min fetning. Detta efter att en del kommentarer påpekade att Tintin i Kongo faktiskt inte fanns med. Tydligen så läser skribenterna läsarnas kommentarer. De bryr sig bara inte om dem. För att citera Jessika Gedin - "folkets röst är överskattad".


Tintin-gate

Jag var i fjällen förra veckan. Min nya mobil kunde hjälpligt informera mig om att en chef på kulturhuset hade slängt ut Tintin.

Så småningom så började bilden klarna. "Chefen" visade sig vara en Behrang Miri som bar titeln "konstnärlig ledare" för ungdomsavdeliningen TioTretton. Hans kommentar "Den bild Tintinböckerna ger av exempelvis afrikaner är afrofobisk. Afrikaner är lite dumma medan araber sitter på flygande mattor och turkar röker vattenpipor." Visar väl att han inte hade nån som helst koll. Men i kölvattnet av Tintin-Gate så har det följt en rasistisk våg av twitterstormar, anonyma mejl och så vidare så jag ska inte hacka på Behrang Miri något mer.

Varför är det sådan storm kring Tintin? För min del så handlar det hela om att tecknade serier är "mitt medium". Jag har tecknat, skrivit och målat men det är först när jag uttrycker mig i den tecknade seriens form som jag känner mig levande. Under sextio- och sjuttiotalet så läste jag i stort sett alla serier som kom ut på svenska och en hel del amerikanska. Men när jag ser tillbaka på seriekonsten under nittonhundratalet så lyser Tintin som ett unikum. Det är helt enkelt det bästa som seriekonsten har presterat. Det är möjligen Carl Barks som kan konkurrera men i övrigt så är Tintin den viktigaste serien.

Upphovsmannen Hergé började teckna serier som 18-åring 1925 åt en katolsk tidning - Le XXe siéclé - där han tecknade i deras ungdomsbilaga. Det var ganska enkla historier och Hergé blev tämligen otillfredsställd. Men så fick han i uppdrag att skapa en ung katolsk reporter som skulle resa runt i världen. Hergé lånade in en amerikansk nymodighet - pratbubblan. Hergé var vid den här tiden bara strax över tjugo och hans två första äventyr var kvalitetsmässigt långt under det han senare skulle göra. Det första äventyret hette "Tintin i Sovjet". Äventyr två hette Tintin i Kongo. De här två historierna var tämligen naiva och består mest av en rad händelser staplade på varandra. Dessutom var det fördomsfulla och innehöll en hel del faktafel och Hergé fick en hel del kritik för faktafelen och blev med tiden nitisk faktagranskare.

Sedan så blir serien bara bättre och bättre för att kulminera under förtio- och femtio-talet. Värt att notera är att Hergé blir mycket mer intresserad av de folk han bekskriver och Tintin tar - i den mån han tar ställning- ställning för de svagare. Respekten för främmande folk och kulturer är långt mer respektfull och intresserad än andra samtida verk.

Vi kan ta ett exempel från "Castafiores juveler" som visar att Tintin kankse inte är den rasistiska pamflett som den utmålas till av den svenska kulturtyckareliten.




Förutsättningarna för Hergé att förutse hur det skulle se ut i Sverige 50-70 år senare var naturligtvis begränsade. Med tanke på att han bodde i en kolonialmakt ända in på sextiotalet och hur de allmänna åsikterna runt omkring honom så tror jag snarare att han låg före sin tid än efter.

Härnäst: kulturtyckarelitens monumentala brist på faktakoll.