onsdag 29 augusti 2012

Ulf Brunnberg


Ulf Brunnberg. Vilken lirare.

Jag vet inte om jag inbillar mig men visst dyker han ofta upp på bilder iklädd rökrock av Hugh-Hefner-typ? Vill han själv framställa sig så eller är det tidningarna som väljer ut de bilder som får honom att se extra gubbig och dryg ut?



Nu har han hamnat i blåsväder igen – om han nu någonsin befunnit sig i lä. Nu var det frågan om häktesvakten som slogs ihjäl. Uffes teori är att det inte skulle ha hänt om inte var för feminismen. På sätt och vis har han kanske rätt. Hon skulle aldrig befunnit sig där om världen sett ut som på femtiotalet. Och visst är det väl så att en gammal osympatisk plit i hundrattjugokilosklassen hade säkert haft bättre odds.

Men det finns andra värden med att ha kvinnor även på häkten och fängelser. När jag började inom psykiatrin på sjuttiotalet så fanns fortfarande rester av det gamla mans- och kvinns-systemet kvar. Det började luckras upp – annars hade jag ju aldrig varit på kvinnodominerade avdelningar- men andan satt i väggarna. Mansavdelningarna var hårda och alla konflikter löstes hårt mot hårt, Kvinnsavdelningarna vara insnärjda i märkliga konflikter.

Men de avdelningarna piggnade snart till när man började blanda upp både personal och patienter.

Problemet med den dödade häktesvakten ligger istället på besparingar och en svårighet att upprätthålla regler. Man ska inte vara ensam i risksituationer. Men när inget har hänt på ett tag så börjar man slappa och den som gnäller om regler ses som paragrafryttare och osmidig.

Inom olika boenden och vårdenheter för psykvård så har det hänt att personal dödats. Vårdideologiskt så vill man ha små enheter med få platser och det är mycket ensamarbete utan larm eller larm som någon hittat inplastat på en Kalle Anka-tidning. Går larmet nånstans så är det till något vaktbolag -  billigast möjligt – som har 15 minuters inställelsetid. Om larmet fungerar.

Fast nu var det ju Brunnberg jag talade om. Nu rasar han mot Filip&Fredrik. Jag såg inslaget och håller fullständigt med Brunnberg. Så värdelöst det var.

onsdag 15 augusti 2012

Åldrandet

Ibland så känner man sig plötsligt så gammal. Häromdagen så är jag helt utan anledning fullständigt ledbruten.  Just när jag står i begrepp att kliva ur Peugeoten så passerar Larsson och ser med vilken brist på smidighet jag försöker ta mig ut. "Hur är det med morfar?" - frågar han. "Det känns som om jag försöker kliva ur en Lambourghini" svarar jag. På hans min anar jag att det inte var den bild-association som fanns i hans hjärna när han såg mig.

Senare råkar jag ut för ett märkligt kroppsligt fenomen. Jag är lite trött och spärrar upp ögonen och vänster öga fastnar i vidöppet läge. Man får alla möjliga konstiga tankar när man råkar ut för sånt. Är det någon nerv som bara gått av - ungefär som när isoleringen trillar av kablarna på en gammal bil - eller är det en hjärnblödning. Jag springer in till badrumsspegeln för att se vad som hänt.


Det visar sig att ögonbrynet trasslat ihop sig med ögonfransarna.