Utan pudel

Jag är utan pudel i helgen. Dottern besöker den kungliga huvudstaden och jag har fått förtroendet att vårda hennes två cairneterrier. Dessvärre löper den ena och pudeln blir så pilsk att det blir outhärdligt för alla inblandade. Därför har jag inackorderat pudeln hos Larsson.

Cairneterrier är rätt märkliga varelser. Det är en del terrier, en del igelkott och en del grävling. Namnet cairne betyder stenröse och jag gissar att man trodde att djuren var stoppade med stenar. Det är kompakta och massiva saker.

Kontrasten med en pudel är - hisnande. När pudeln vill gosa så sätter han sej i knät, lutar sitt huvud mot ens bröst, stryker sin kind mot min. Och han vill liksom aldrig sluta gosa. En cairneterrier gör så att den tar sats från fem meter, accellererar ohyggligt och träffar en som en rugbyboll rakt i veka livet. Det är lite som att stå som handbolls målvakt utan susp. Sedan sticker den iväg lika glatt igen. Det är alltihop. Inga finesser, inget kramande, bara en brutal träff.


Jag vet inte om det är någon slags jaktinstinkt som omvandlats till modernt gos. De siktar gärna på kroppsdelar som kan vika sej. En favorit är när man står upptagen. Då satsar cairnen hundra mot knävecken. Allt man hinner ana är ett lätt muller och tjabong ligger man på golvet. Då offret ligger så kan cairnen faktiskt göra en följdattack - med ett slick rengör den hörselgången ända in i botten. Sen skuttar den glatt iväg till gud vet vad.

Kjolar för män

För några dagar sedan nåddes vi av nyheten att H&M lanserar en kjolmodell för män. Det var några tidningsartiklar men det blev inget större väsen och, handen på hjärtat, vem bryr sej. Förra gången jag tillät mej att förnedras av modeindustrin var på sjuttiotalet med V-jeansen. Om någon vilsekommen själ ger sej in på detta lär det inte spela någon större roll heller. Det är ju trots allt bara en bit tyg.

Men så började jag fundera på saken. Alla offentliga toaletter verkar ha försvunnit. Ska man på stan gäller det att förrätta sitt tarv hemma. Det finns ju inte heller några bra buskar att söka sej in i. Det är en rätt stor risk att bli upptäckt av lagens långa arm också. Inte utan anledning heller. Jag körde bil i centrala stan när en busschaufför bara kliver framför bussen, halar fram en rejäl chorizo och släpper sitt vatten. Det ser faktiskt rätt förargelseväckande ut. Men nu får vi ju en ny chans. Vi kan lära av den moderna konsten och modeindustrin i skön förening.

Kändisskapet

Jo, så kom den där artikeln. Jag verkar inte har varit så debilt lallande som jag kände mej. Man vill väl gärna spjärna mot tanken att man sorteras till PRO direkt man passerat femtio men sådan är tydligen den nya ordningen.

Jag tror det var Andy Warhol som hade något slags teori om att alla människor var kända en kvart av sitt liv. Den där artikeln i VK torde väl ha förbrukat åtminstone 10 sekunder av den kvarten kan jag tänka. Besökarna har förstås rasat in. Säkert tio läsare mer än vanligt. Det blir till att ta limmon till jobbet ...

Snön faller

Det föll snö inatt. Det pågick fortfarande när jag gick hem från jobbet. Det är så otroligt skönt när det där trista svartgråa täcks med ren, fin, vit snö. Man blir liksom lite lekfull och sprattig.


Men inget varar för evigt och absolut inte snötäcket vid den här tiden på året. Redan när jag var hemma så började snön upplösas till surslask.

Lycklig, lycklig!

Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge heter det. När jag var barn var det vissa saker jag åtrådde djupt. Det var några Märklin-lok, det var några serietidningar och framför allt: De runda frimärkena från Burundi!


De frimärken jag ville ha var de som de riktiga frimärkssamlarna föraktfullt rynkade på näsan åt. Jag ville ha färgglada och roliga frimärken. Burundi hade en omfattande utgivning av frimärken som förmodligen inte hade någon motsvarighet i faktiska postala behov.

Men Burundi betydde så mycket mer för mej än bara färgglada frimärken. Jag minns inte längre hur det började man jag samlade klipp från Burundi väldigt tidigt. Det var något som fascinerade mej med detta lilla fattiga land i mörkaste afrika. Farmor och Farfar hade en bok om världens länder där man kunde se en Tutsi-hövdings gräspalats.


När jag var äldre, någon gång på högstadiet fick jag tag på en skiva med musik från Burundi, det var hur fantastiskt som helst. Bäst gillade jag någon sorts trumövning som de hade där de ställde stora trummor i en halv ring med en trumma i mitten. Så flyttade man runt och de fick turas om att gå fram till mittrumman och där gällde det att visa sej på styva linan.

Men jag hade aldrig råd att köpa de där runda frimärkena. Men nu råkade jag på dem på Tradera. Jag köpte hela serien för tretton kronor! Nu stoppade jag in dem i mitt gamla frimärksalbum som jag inte rört på många år. Och jag är så lycklig.

Bassey

Pudlar kan ju som sagt gärna skapa illusionen av intelligens. En hundras som är dess absoluta motsats är Bassetten. Jag tror inte att det finns någon varelse överhuvudtaget som manifesterar ointelligensen på ett lika fullgott sätt.


Det här djuret kom på något sätt in i våra liv. Vi döpte henne till Bassey efter sångerskan Shirley Bassey som var i ropet på den tiden. Det var väl tänkt som något slags hyllning men jag tror inte att hon hade uppskattat den. Hon var tre decimeter hög och vägde 35 kilo. Hennes intressen var mat och att producera biogas. Det var mycket som var märkligt med den här varelsen. En av dem var att hon helt verkade sakna kroppsuppfattning. Hon trodde sej nog vara en Chiahuahua eller möjligen en liten tax. Hon fastnade överallt för att hon försökte krypa genom alldeles för små hål.

Motion var inte heller något av hennes intressen. Hon rörde sej så lite som möjligt undantaget oförutsägbara och intensiva utfall.

Jag och min äldsta syster var ut och gick någonstans på en myr (Jag vet inte varför men jag verkar ha tillbringat en stor del av min tidiga ungdom vandrande på myrar). Bassey sackade efter som vanligt. Det gick ett stort krondike tvärsöver myren och vi hade en del besvär att passera diket. Det var två meter djupt och vattenfyllt till hälften. När vi vänder oss om så ser vi Bassey långt borta. Det är svårt att säga varför men hon kanske trodde att hon tappat bort oss och blev glad över att hitta igen oss. Eller nåt. Plötsligt sätter hon en magnifik fart. Hon galopperar över myren i en aldrig tidigare skådad hastighet. Hennes öron fångas av fartvinden om fäller ut som vingar. Hon såg ut som Dumbo.

Möjligen hade hon sett den filmen också för hon kastar sej över diket. Hon skjuter ut som en fläskkorvsmissil genom luften. Ganska precis halvvägs så vrider hon exakt 90 grader rakt ner. Hon klyver vattenytan i en brun kaskad av inte helt fräscht myrvatten. Helt oberörd klafsar hon sedan upp ur diket. Exakt samma procedur upprepar sej när vi går tillbaka.

Men det egendomliga var att hur enastående korkad hon än var så lyckades hon alltid lura av oss mat.

Fish n´ Chips

Hustrun och jag skulle vara kulturella. Serietecknaren Oskar Forsgren skulle hålla ett föredrag i ljusgården på stadsbiblioteket. Bland annat om sitt nya projekt "handikappad".

Då hustrun skulle komma direkt från jobbet med trångt om tid hade vi bestämt oss för att äta på stan. Valet föll på Bishop Arms. Hustrun bestämde sej märkligt nog för en hamburgare och jag tog Fish and Chips.


När hon skulle servera så envisades servitrisen med att försöka truga hamburgaren på mej! Jag ser väl kanske ut som hamburgertypen. Jag har inte riktigt hundra koll på Fish and Chips, jag har ett ytterst suddigt minne av en väldigt flottig tidning. Men jag minns inte hur de engelska chipsen var beskaffade.

Detta var hursomhelst en panerad fisk, någon remouladsås, Färska pommes frites och en hygglig sallad. Gott men lite fett. Min läkare skulle förmodligen inte tillåta mej att befinna mej i samma rum som den tallriken. Hustruns hamburgare var väl okej. Men hamburgare är ju liksom bara hamburgare.

Jag beskrev maten på Bishops för en kollega och han sa "Raggmunkar" och så var han okontaktbar i en minut. Det ska jag ta nästa gång.