måndag 11 juli 2016

Artister som inte ser ut som man tror

Det ska väl förställas vara sommar. Så jag börjar gå runt och tralla på några gamla godingar. Bland annat "Whoa -  I'm going to Barbados". Numer är man så lat att man inte ens orkar söka efter en låt på sina hårddiskar utan försöker söka på Spotify - men se där fanns bara någon karaoke-version. Så jag söker på Youtube istället.

Nu har jag alltid föreställt mej att sångare ska se ut som Boris Gardiner. Lite jönsig och lite fel sådär.


Eller kanske som Errol Dunkley...


Men det var mycket värre än så! Med lite wild&crazy scenkläder hade de platsat i vilket svenskt dansband som helst. Keybordisten ser till och med ut som Felix Herngren som imiterar Stefan Borsch. Dessutom har han ett slags scenshow som känns precis som svenskt dansband




Men hur har det här gått till? Det låter så rätt men ser så fel ut.

Jo, det visar sej att sångaren jobbat med ge ut Trojan för den brittiska marknaden. Så han har haft tillgång till det bästa av det bästa.




Sångaren producerade en del skivor som exempelvis:



onsdag 3 februari 2016

Det här landet är på väg åt helvete

Den här kan jag ju lägga upp här. Apropå att de som greps vid den högerextremistiska demonstrationen häromdagarna var polska högerextremister.


onsdag 30 december 2015

Åsiktskorridoren

Jag gjorde den här teckningen för några år sen. Jag minns aldrig om jag skrev något inlägg eller inte. Jag var väl osäker då hur relevant det var.


På något sätt kändes det svårt att diskutera fritt. Framförallt i denna invandringsfråga som förgiftat allt vettigt samtal i landet. Visserligen har det diskuterats men oftast i ett skrikande tonläge och helst undvika all konkreta frågor utan helst svepande och viftande med siffror som antingen är skräckscenarion eller glädjekalkyler.

Nu kom det häromdagen ett inlägg om att den här åskiktskorridoren inte finns.

Vad som har hänt är väl egentligen att det har fallit en mellanvägg på den högra sidan. Saker som inte gick att säga högt för något år sedan kan nu skrivas fritt på liberala ledarsidor.

Men vad tycker folk då? Intressant nog så dök det upp några spännande diagram.

Så här har Alliansens väljares åsikter om flyktingar förändrats över året:


Man kan se att de fyra partiernas väljare har ungefär samma åsikter. Men tittar man på de övriga partierna så blir skillnaderna tydliga.


S-väljarna följer i princip samma linjer som alliansväljarna. V- och Mp-väljarna bildar ett eget litet block. Man ser lite rörelse men hela tiden så ligger "Fler" nästan tre gånger högre än "färre". Sen har vi den tredje linjen som representeras av SD.

Hur idiotisk den 180-graderssvängen efter det entusiastiska flyktingmottagandet tidigare i höst så kan man konstatera att den verkar ha följt en verklig folklig åsiktsförändring.

Men jag är lite osäker på vad som händer nu. Att regeringens omsvängning skulle bero på att "Löfvén tagit till sej av SD:s retorik" betraktar jag som rent trams. Som ni ser på tabellerna så är det en väsensskillnad mellan SD:s väljare och andra. Men de här liberala skribenterna skuttar ystert ut på det nya tillåtna landskapet som vore det ett ko-släpp.

tisdag 12 maj 2015

Samtidigt - på Aftonbladets kultursida

Det har varit en något märklig debatt de senaste månaderna på Aftonbladet Kultur. Åsa Lindeborg började driva tesen att vi skulle vara tacksamma mot Sovjetunionen eftersom de besegrade Hitler. (Varför det är en kultursidesfråga är en gåta. Som vanligt.)  Diverse liberala debattörer invänder då att Lindeborg underskattar västsidans insatser och att Stalins hjältegloria solkats av Molotov-Ribentropp-pakten och de brott mot mänskligheten som kom att följa. Vad Lindeborg sedan invände tillbaka har jag glömt men Jan Guillou tyckte något om att liberaler som vanligt inte fattar någonting men att han som vanligt begriper bäst.

Nu minns jag inte alla dessa artiklar men jag tror att de flesta började med att försäkra att också de tyckte att Hitler-Tysklands brott mot mänskligheten var värst av alla och sedan fortsatte man med diverse invecklingar. Nu ska Lindeborg på något sätt försvara Åsa Romson (som vanligt är det en gåta varför det är en fråga för kultursidan) På något sätt så anser hon att man smiter från den viktiga frågan om döden på Medelhavet genom att istället märka ord på Åsa Romson. Hur ska vi då handa denna viktiga fråga? Jo, genom att uppmärksamma Åsa Lindeborgs tappra kamp på kultursidan "I det här efterspelet är alla, inklusive Romson, överens om att nazismen är det värsta samhällssystem som nånsin funnits och att förintelsen var unik. Det är ungefär det jag har försökt säga i en tre månader lång debatt om andra världskriget."

Debatten kring båtflyktingarna i Medelhavet är märkligt renons på konkreta lösningar. Det mesta mynnar på något märkligt sätt ut i just sådana där märkliga meningsutbyten. Man anar en svensk lösning på problemet.




torsdag 22 januari 2015

They shoot cartoonists, don't they?

Jo, det är lite aktivitet nuförtiden. Livet har blivit lite tråkigare utan pudeln Dennis så jag har mest en massa gubbgnäll att säga.

Vad som hänt här senast är förstås att en hög franska tecknare blivit ihjälskjutna av religiösa skäl. Det har strömmat förbi en hel del åsikter på fejjan och förbryllande många svenska tecknare verkar upptagna med att skuldbelägga offren.

Det var någon någonstans som ville ha bildkommentarer på alltihop så jag kletade ihop en teckning. Jag är lite ringrostig efter att ha tecknat så lite under lång tid. Å ena sidan har det varit skönt att slippa all frustration som är förknippad med teckning. Å andra sidan är det lite kul att se linjerna ramla ut på papperet.


fredag 3 oktober 2014

Döda serietecknares sällskap

När jag var barn så var jag inte precis någon känslouttryckande person. Därför kom det som en chock när jag greps av förtvivlan när Walt Disney dog och grät i timmar.

...och så där har det väl fortsatt. Inget griper mej med sånt vemod som när serietecknare dör. Nu håller man väl sakta på att bli nernött - varje vecka är det någon gammal favorittuschare från sjuttiotalet som kastar in handduken. Men ibland så slår det genom som när Al Williamson dog. Då insåg jag att jag förslösat hela livet utan att lyckats ta mej över till USA för att kyssa hans fötter.

Men som sagt var så börjar man vänja sej. Nu senast så var det Lars Mortimer- Hälges skapare - som lade ner pennorna. Den serien är ju lite kul som kulturfenomen. Den är väldigt populär på landsbygden men stadsborna är helt oförstående.

Hursomhelst så träffande jag Lars Mortimer just när han började med Hälge. Det var på något slags seriemässa. Det året tror jag att det var Bill Sienkiewich och några till som var superinne. Det var stor entusiasm på de flesta håll. Men man hade inte riktigt bestämt sej för vad man skulle göra med Hälge så Lars Mortimer stod där övergiven i något som liknade en tidningskiosk. Han visade sej vara en mycket trevlig man och vi fick stå där mitt i mässvimlet och språka om ditt och datt, kring hur de jobbat med Knasen-tidningen när han ingick i redaktionen, om Gnuttarna och nu Hälge utan att någon störde.

Nu ska man fint nog göra ett minnesnummer av Hälge och det ser ut som att även jag ska medverka.


De namn som nämnts i övrigt talar för att det borde bli ett givet köp.

torsdag 25 september 2014

Eftertankens kranka vilsenhet

Vissa nyhetsinslag lämnar en aldrig. Ett som sitter i mitt minne är när Birgit Friggebo tar kommandot och har en lösning och en strategi. Men ska sjunga "We shall overcome". De här sekunderna medan åhörarskaran inte tror sina öron tills dess buandet bryter ut är rätt mäktiga som upplevelse. Det kändes som om Friggebo råkat kliva av på fel planet.


Nu var jag borta precis över valet men det lilla jag kunde följa kändes precis likadant fast i fasansfull slow-motion. Alla visste precis hur situationen skulle hanteras. Vänstern ville kasta fler flaskor på poliser, Liberalerna ville att man skulle ... ja, jag vet inte precis vad men dom ville i alla fall. Landets kolumnister tävlade om att idiotförklara de som röstade på SD - ja, egentligen alla som bodde på landet och satt där och spelade banjo med gomspalt.

På något sätt hade Sverige rämnat utan att någon riktigt märkte hur. Själv upplever jag det som att de krönikörer som är ilsknast på lantisarna själva kommer från landet utanför Stockholms innerstad äntligen fått makt att hämnas på Kenta med Puch Dakotan genom att skriva syrliga krönikor.

Så stod man upp inför valet för att lugna massorna och sade: "kom - låt oss gemensamt sjunga We shall overcome".

...och som en tågolycka i slowmotion kom så valresultatet.

Förklaringarna och bortförklaringarna kom men känns väldigt luddiga. Lite märkligt känns det att liberalerna och vänsterns kärnpartier FP och V inte ens tillsammans nådde upp till samma nivå som SD.

Det känns svårt att tro att de som röstat på SD gjort det för att de känt sådant förtroende för de som de valt in trots att de har belastningsregister fulla med obehagligheter. Av någon anledning verkar de folkvalda Sverigedemokraterna ha ägnat sej åt skitstövelsbrott som hot, misshandel och förföljelse på ett sätt som inga andra partier kommer i närheten av.

Så nu står vi med tre grupperingar som alla har blivit nedröstade. 83% har röstat mot SD, 61% har röstat mot Alliansen och 56% har röstat mot de tre partierna i vänsterblocket - om det nu finns ett sådant. Så nu ska de försöka tråckla ihop en kompromiss där man verkar vara desto mer självsäker ju lägre väljarstöd man har.

tisdag 2 september 2014

En till som är kränkt.

Det verkar som om de inflyttade Stockholmarna är de mest fanatiska landsortsfienderna. Nu går nästa intellektuelle gigant till angrepp. Även denna gång är det något slags väldigt-långsökt-guilt-by-association. Johan Croneman läser lusen av Janne Josefsson. "Åke hem till Göteborg, Janne Josefsson".

Jag tror att han själv tror att han kritiserar SVTs fåniga valprogram. Hade han koncentrerat sej på det så hade det kanske varit mer intressant - för det är verkligen inget vidare. Men han spårar hela tiden ur i illa dolt utanför-Stockholm-förakt.

" Belinda Olsson (hon bor själv i det intellektuella medelklassreservatet och Göteborgsstadsdelen Masthugget) måste ha fått en studiolampa i ögonen under alldeles för lång tid – hon ser ingenting längre. Helblind. Och bara full av revanschism och nollåttaavsky. Det är inte ens dålig Göteborgshumor."

Jag har ingen aning om vad som ligger bakom det där. Antagligen har inte Belinda, ja han gör sej lustig över hennes namn också, fått de fina jobben i Stockholm och är tvungen att jobba i det sämre Göteborg.

Om Josefsson:
"Han åker (släpar sig) till Södermalm i Stockholm, den stadsdel han avskyr mest i hela världen, träffar en ung nybitter politisk redaktör från Östersund, som flyttat, och flytt tillbaka till vischan (”klart att man vill hem, där man trivs bäst” – allvarligt talat?!),"

Sen nämner han i förbifarten nåt i stil med "Jag bor på Hornsgatan så det är något med vad jag säger".

Man undrar lite vad de råkat ut för i sitt ursprung när de blivit så bittra mot allt som ligger bortanför tunnelbanestationernas ändhållplatser?


måndag 1 september 2014

Virtanen

Det var ett konstigt inslag i TV1:s valprogram. Janne Josefsson hade med sej en landsortsjournalist som skulle konfronteras med Fredrik Virtanen.



Virtanen är ett sånt där prakt-arsel som man inte vill ska krypa in under ens skinn. Visst. Jag vet att det är hans jobb att skriva irriterande krönikor som dels innehåller något som stämmer hyggligt och så nån liten knorr som gör att man retar sej och säger något som låter dumt på sociala medier.

Nåja. Det hela handlade om att stora delar av media-sverige koncenteras till några enstaka hektar på Söder i Stockholm. Ansamlingen av journalister och proffstyckare är grotesk. En liten rolig grej med inslaget var att kameravinkeln gjorde Josefsson till en hobbit.


Vilket då ger Virtanen den briljanta ingången till att förminska kritiken mot tyckar-elit-koncentrationen till Söder. Virtanen förkunnar att Josefsson är en liten människa och som bekant så har små män inte rätt att ha åsikter.

Sen kommer en märklig logisk härledning. Josefsson delar Sverigedemokraternas världsbild. Vilka rasistiska och främlingsfientliga åsikter är det då Josefsson för fram? Njae. Det handlar om att de där landsortsborna är avundsjuka på Stockholm. För där drar Virtanen en annan märklig logisk slutsats. Plöstligt talar han om att det bor 2 miljoner människor i Stockholm coh genom journalisters unika representativitet så är Söder Stockholm. Stockholm - cést moi. Och genom att någon framför kritik mot den här koncentrationen så försöker man splittra mellan Stockholm och landsorten vilket då på något sätt ska vara sverigedemokratiskt.

TT  och TV4 har övergett Norrland. Kan vara värt att nämna i sammanhanget.

fredag 29 augusti 2014

Inte en katt

Världens stora händelser just nu verkar vara att folk häller ishinkar över sej och Hello Kitty sägs vara en icke-katt.