Rosa Champagne

Som ung var jag ett UFO. Jag hade alltid lite svårt att finna en bra plats. Alkoholkulturen i Piteå var rätt märklig. Explorer och varm apelsinjuice var en okej kombination. Det var först när jag upptäckte ölen som jag fann en god kompromiss. Men folk var lite skeptiska mot att jag beställde hem exotiska öl. Som Heineken och Löwenbrau.

Så när jag fann ett rosa mousserande vin på bolagen så visste jag att det skulle få ett svalt mottagande. Entusiastiskt försökte jag övertyga folk bara att smaka. Några få gånger lyckade jag få några räddhågade att prova. De testade endast mot tystnadslöfte. Ingen ville att det skulle komma ut på stan att de druckit sådant. Men det var absolut en humörhöjare i de torftigaste sällskap.

En av mina kamrater var en fantastisk sunk-casanova. Vi kan kalla honom för Buster. Han var en märklig varelse, lite ungefär som en snäll Fritz the Cat. Jag önskar att jag skrivit ner några av alla de dråpliga berättelser han drog. Hade jag inte själv varit med på några av hans eskapader skulle jag avfärdat honom som mytoman. Som en svamp sög han upp alla unga kvinnor som sökt sej från Lahnajärvi, Palohuornas, Murjek och andra exotiska orter till Piteå i hopp om att finna den större världen. För en natt trodde de att Buster var deras väg dit. Och en natt var allt Buster behövde. Han hade också en fantastisk förmåga att finna slampiga kvinnor. Sådant existerade knappast i min värld. På Strömbackaskolan gick det 1000 unga damer. De var alla lika kyska som Julie Andrews i Sound of Music. Jag var livrädd för dem. Men Buster han grävde fram slampiga kvinnor han. De flesta hittade han på Pub Napoleon i Piteå. Nu var det inte lätt ens där för kvinnorna hade garden uppe, uttrycket ”Män är djur” har aldrig haft bättre täckning än på Pub Napoleon, men Buster arbetade målmedvetet och tålmodigt.

En dag så knackar han på. Han står utanför dörren med en mörk skönhet och frågar om jag har något att dricka hemma som han kunde få låna. Jag hade två flaskor rosa bubbel. Han såg på mej som om jag var en idiot. Efter en stund så tog han i alla fall flaskorna och gick iväg fylld av tvivel.

Nästa dag mötte jag honom. Han var lyrisk. Maken till musöppnare hade han aldrig varit med om!

Två veckor senare så dök han upp igen. Denna gången med en av de mer slampigare varianterna. Han frågade om jag hade några fler sådana där bubbelflaskor. Det enda jag hade hemma var en kvarting Bäska droppar. Han gick iväg med flaskan. Nästa gång jag träffade honom frågade jag honom hur det hade gått. Det enda jag fick ur honom var att de försökt grogga med Coca-Cola. Resten ville han inte berätta.

Bokslut 2009

Jahapp. Så var då ännu ett år till ända. Det går oroväckande fort mellan nyårsaftnarna. Denna afton är jag faktiskt ledig så grannarna är lite villrådiga. Deras mål för kvällen brukar vara att försöka hålla sej vakna tills dess jag kommer hem. Nu kommer väl alla att somna halv elva.

Man ska ju då dra sej till minnes vad som timat under året. Jag vet inte om jag just kan skilja det här året från de andra. Klimatmötet blev ett fiasko. Men går man och tittar i soprummet för att se hur folk sorterar sopor kan man bara stilla konstatera att vi förtjänar inget bättre.

På det personliga planet har det väl varit ett hyggligt år. Trots mina femtiotre år är jag en av de yngre på arbetsplatsen. Jag kommer att vara en vuxen arbetskraft under några få år innan jag blir ett eländigt fossil som alla vill bli av med. Ledningen är förstås överraskad av att så många kommer att gå i pension samtidigt. Men dessa tider får man vara glad för att man har ett heltidsarbete. Hustrun har faktiskt jobbat heltid för en gångs skull för hon är i exil från skolan. Skolledningen har ju konsekvent missbrukat sitt arbetsgivaransvar och medvetet erbjudit tjänstgöringar på 83% och liknande så det är ju kul att faktiskt få se en heltid för en gångs skull. Mina barn har i denna dystra arbetsmarknad lyckats krångla sej genom året ganska bra och håller sej med jobb. Man får faktiskt vara nöjd.

Seriebranchen har haft en märklig utveckling. Mainstreamserien är på utdöende. Nu försvinner tidningar som Larsson, Nemi, Pondus och Arne Anka. Men de alternativa serierna blir både fler och bättre för varje år. Egentligen borde man göra ett seriealbum men jag har liksom inte ork att leva utan pengar ett helt år. Bara för äran. Så det får väl bli ett bloggår till.

Ja. GOTT NYTT ÅR PÅ ER!

Hundbajsetikett

Jag undrar om jag inte begått någon form av etikettsbrott. Saken är den att jag är ute och går med pudeln Dennis. Även om mitt område är ett av stadens lugnaste så bor vi kant i kant med den fruktade Björnvägen där vare sej bilist, cyklist eller fotgängare är säker. Så bilister som kommer upp för Vargvägen har fortfarande storstadens puls när de väller fram. Dessutom har gatukontoret av någon märklig anledning gjort trottoarer som förleder fotgängare på väg mot Björnvägens affärsområde att gå efter Vargvägen där trottoarerna upplöses i tomma intet där fotgängarna får försöka ta sej över en gata med lynniga bilister utan att ha något övergångsställe att förlita sej till.

Genom stor skicklighet och sådan där streetsmartness lyckas jag än en gång ta mej helskinnad över gatan mot infarten till våran parkering. Just i detta ögonblick så möter jag en bilburen granne som bor ungefär 50 meter från mitt hus. Vi brukar vara mycket måna om att hälsa på varandra och kanske till och med säga något trevligt om vädret. Men nu är det möjligen så att jag kan ha missat att hälsa på honom nån gång på grund av den där jädrans MP3-spelaren. Ibland blir jag liksom fångad av vissa musikstycken. Jimi Hendrix "Voodo Chile - Slight return" kan få mej att vakna upp i ett annat bostadsområde utan att veta hur jag hamnat där. Så därför är det väldigt viktigt för mej att hälsa på honom trots den stressiga situation jag befann mej i. Så med Dennis i vänster hand slänger jag upp högern i en överdriven rörelse.


I just detta ögonblick inser jag att jag i högerhanden har en ilsket blå hundbajspåse i handen. Är det verkligen god etikett att vifta med en hundbajspåse åt folk?

Omnämnd i Knasen

Min blogg omnämns i Knasen 27/2009. Märkligt nog så är redaktören för Knasen en av mina läsare, så han frågade om jag hade något mot att han skulle nämna mej i en text i tidningen. Så nu gick jag och köpte tidningen. Numrets höjdpunkt är Fröken Fröjds kalender. Jag är självklart upprörd över kalenderns sexistiska innehåll och imponerad av hur snygg den var. Vem har tecknat den?


De som nämns i texten är sådana som Povel Ramel, Thorwald Gahlin och Torsten Ehrenmark. Dom snubbarna var ju min modersmjölk så utan varje form av jämförelse så är det klart att jag är påverkad av dem.

Lite kul att läsa Knasen igen. Jag har inte köpt den så mycket på senare år. Jag var en trogen läsare de 20 första åren. Jag köpte det första numret som 13-åring. Det var en fräsch och spännande tidning, tyckte jag. Jag skrev faktiskt ett brev till tidningen och ställde en del frågor om vilka ritverktyg som användes och hur sådana där raster egentligen funkade. Jag fick svar från en ung tecknare som väl antagligen gjorde layouten för tidningen även om jag inte riktigt hade en sån koll på saker och ting då. Den unge tecknaren hette Alf Thorsjö och kom senare att bli redaktör för Knasen och gjorde den till en av de mest genomarbetade humortidningarna man sett. Han satte en helt ny nivå för hur serietidningar skulle göras.


Tidningen närmar sej alltså 40-årsjubiléet!

För de som råkat irra in hit via Knasen och undrar var de kåserande inläggen finns får ett par lästips här:
It´s (Not always) a mans world!
Nazipudeln
Drama i radhusområde - Man dräper pudel!
Nätverkstekniker och intelligent design
Grattis Piratpartiet
Navelluddets gåta

Jag påminner mej förresten en lite incident vid tiden för första numret av Knasen. Jag skulle prenummerera på tidningen X9 som då var en normal och ganska okänd tidning. Så jag ringde till Semics prenummerationsservice. Men jag måste ha slagit fel nummer för personen i växeln var väldigt avvaktande och undrande när jag ville ha tag på X9. Av någon anledning var jag väldigt påstridig. Så småningom så kom det fram att det var Försvarets forskningsanstalt jag hade lyckats ringa till. Jag undrar om Säpo upprättade en mapp på mej redan då ...

Trängtan efter platt-TV

Jag var hos några grannar igår. Det är inte ofta jag förfaller till avund men de har nu köpt en 40-tums platt-TV till barnen. Som komplement till deras egen 42-tummare. Vi var ett helt gäng som satt och konverserade så de hade satt på en sådan där DVD-brasa. Jag satt som förhäxad. Det var så härligt att få se vad som faktiskt försegick på TV:n, även om det bara var en brasa.

Själva har vi en en sådan där tjock-TV. Jag vet inte riktigt om det är en 25-tummare eller vad det kan vara. Men allt widescreen blir ohyggligt litet. Det förtar liksom det mesta av upplevelsen. Själv vill jag ha stor bild och stort ljud medan hustrun tycker att det är mycket bättre med en sådan här gammal TV än en sådan där ful modern sak.


Dessutom så är ju TV:n i stort sett ny. Den är från 1995.

Träningsdjävulen

En sak som jag har haft väldigt lite problem med under mitt liv är träningsnarkomani. Mitt förhållande till träning är absolutistens: Jag smakar icke! Men på senare tid så har jag haft lite problem med axlarna så jag gör ett antal övningar varje dag. Det är ett hopkok av sådant jag lärt mej av en sjukgymnast och mina egna teorier. Jag använder gummisnoddar och hantlar och gör varje övning 25 gånger. Det är ganska motigt att ta sej för men har man hållit på ett tag så går det lättare. Men vid några tillfällen så har jag råkat ut för ett märkligt fenomen. Plötsligt så är jag inte nöjd med de där 25 gångerna. Jag vill sätta på tyngre vikter på hantlarna och kan inte sluta! Jag bara gnetar på och gnetar på för det är så skönt att känna musklerna arbeta. Dagen efter kan jag inte lyfta morgontidningen och jag är ofärdig för veckor framåt och får äta värktabletter. Uppenbarligen har jag drabbats av träningsdjävulen!

För ganska många år sedan så är jag ute och går med hunden på annandagens eftermiddag. Jag går efter cykelbanan ovanför giraffhusen. På slaget två så börjar det plötsligt komma skidåkare springade över cykelbanan för att ta sej till skidspåret på Gammlia. Först trodde jag att det var ett gäng som skulle åka tillsammans men det kommer bara fler och fler skidåkare. Jag insåg att jag betraktade någon form av fenomen men jag kunde inte komma på någon rimlig förklaring.



Någon dag senare sitter jag på fikarasten och diskuterar julen med några arbetskamrater. En kvinna är väldigt stolt för att hon har sagt ifrån. Tydligen var det så förra julen att hennes man hade åkt dubbla skidpass under juldagarna för att komma igång med träningen. Själv hade hon blivit ståendes med markservicen och däremellan sittande konverserandes med svärmor som tydligen hade haft väl mycket att säga när hon fick sin svärdotter för sej själv. Så den här julen så hade min arbetskamrat sagt ifrån! maken skulle inte få åka skidor förrän klockan två på annandagen. Han hade varit fullständigt oförstående för hennes bevekelsegrunder men på något sätt ändå insett att det var bäst att acceptera. På sekunden klockan två på annandagen hade han rusat ut genom ytterdörren och farit iväg på skidorna.

Det var alltså träningsdjävulen som varit framme!

Oj, vad det snöar!

Det har vräkt ner snö hela natten. Snöröjningen förmår inte att få bort ens hjälpligt. Jag var lite bekymrad hur jag skulle ta mej hem från jobbet utan att bli dyngsur. Nöden är ju oppfinningarnas moder så jag konstruerade två snölås av plastkassar. De blev riktigt bra enligt mitt förmenande.


Stolt över min konstruktion knatade jag iväg mot hemmets varma härd. Det måste ha snöat minst 30 cm inatt. Där det drevat var det meterhöga drivor. Jag fick snabb konstatera att jag borde varit finurlig med sopsäckar istället.


Nu väntar sängen för en god dags sömn.