onsdag 30 januari 2013

Mitt filmmanus

Jag hade haft den där historien i mitt huvud ett bra tag. Än var det en bok, än var det en tecknad serieroman och än var det ett filmmanus. Det hade åkt upp och ner i papperskorgen åtskilliga vändor och genom åren hade det förfinats. Till sist var det så bra att jag ville visa upp det för någon. Jag pratade lite med folk och blev hänvisad än hit och än dit. Jag hade skickat in ett synopsis och blev nerbjuden till Stockolm. Jag var i den där grå betongbunkern på Gärdet och fick det något besynnerliga beskedet att jag skulle gå till ett visst fik på Östermalm.

Där satt jag med mitt manus framför mig och så kommer Peter Haber in. Han berättar att han vill regissera en film och någon har tyckt att han borde lyssna på mitt manus. Jag börjar förklara vad historien går ut på. Vid bordet brevid sitter den där psykiatrikern David Eberhart och han sitter och lyssnar. Efter ett tag så flyttar han helt sonika till vårt bord.


Den där Haber sitter med uppdragna axlar och ser alltmer skeptisk ut. Jag pladdrar allt mer nervöst. Men å andra sidan så verkar den där Eberhart bli allt mer intresserad. Historien är en blandning av romantisk komedi och drama. Nästan lite sådär brittiskt med intrikata intrigvändningar och ett psykologiskt spel. Jag har gömt in massor av sådana där psykologiska försvarsmekanismer som projektion, överföring och så vidare. Eberhart nickar belåtet för varje sådan där som diskret passerar förbi.

Men Haber - den satans karljäveln säger inte ett ord - ställer inte en enda fråga utan sitter bara och stirrar på mig. När jag till sist pladdrat mig genom hela handlingen sitter han och tittar på mig i minst 3 minuter och andas tungt genom näsborrarna. Till sist reser han sig upp och säger "Bravo! Det där var det bästa jag hört i hela mitt liv".

Och där vaknade jag.

Normalt brukar mina drömmar se ut som den där Musse Pigg-filmen "Trollkarlens lärling". Jag försöker göra något smart och något går väldigt fel och jag får desperat försöka lappa ihop allting.

De närmaste dagarna efter drömmen så försökte jag minnas vad manuset gick ut på. Nåt litet kunde man väl få använda till en lite serie åtminstone?

Men sen förbyttes den funderingen snarare till "Varför Peter Haber och David Eberhart?".

tisdag 29 januari 2013

Möte i skogen

Igår kväll var jag på väg till arbetet. Till all lycka så går det att gå nästan alla två kilometrarna genom skog. I allra mörkaste Mariehemsskogen nedan vattentornet ser jag en kvinna komma mot mig. Jag tror att det var en rätt stilig dam - skam till sägandes så la jag  inte mycket intresse på hennes utseende - jag var försatt i det halvt meditativa tillstånd som jag brukar förbereda ett arbetspass med.

Jag hör henne mumla lite och tänker att det är någon som talar i en handsfree. Eller någon som befinner sig i kontakt med en alternativ verklighet. Precis som vi ska till att passera varandra ser hon mig i ögonen och utbrister:


Ja, det är ju inte helt ologiskt. Trots allt så är jag ju en stilig karl i mina bästa år - men just där och just då kändes det lite överraskande.

Det tar en stund innan det liksom börjar sjunka in och jag stannar mina steg och vänder mig om efter henne - kanske för att få mottaga ytterligare lite lovsång. Men hon pinnar iväg i ökande takt sjungande allt högre. Hon sjöng rätt bra faktiskt. Skulle suttit fint med en cool och tillbakalutad jazz-orkester.

fredag 4 januari 2013

Men hitta på ett bättre namn då!

2012 dominerades av en rad rasistbävningar. Eller vad man nu ska kalla det för många av de där frågorna som pepparkaksdebaklet hade inte så mycket med nånting att göra och Tintingate hade just inget med saken att göra heller.

Nu börjar 2013 med att Facebook fylls med uppmaningar att inte säga negerboll. Lite svagt påminns jag om steningsscenen i Life of Brian. Jag skulle just göra mig lustig över att de som uppmanar en att inte säga negerboll just råkade säga negerboll själva. Men nu har jag ju lyckats skriva negerboll flera gånger i ett och samma stycke.

Någonstans så läste jag någon som hävdade att rätten att säga negerboll är Sverigedemokraternas kärnfråga. Är det kanske rent utav så att detta är pudelns kärna?

Den lilla bollen är på något sätt en nationalklenod. Ett smart litet bakverk - eller inte ens ett bakverk. En liten utsökt sak som kan varieras med små subtila varianter. Blandas, mixas, kallt eller rumsvarmt smör. Eller i de obildades fall margarin. Man kan krydda med lite chili eller en anstrykning apelsin. Man kan minska sockerhalten och blanda i lite morot.

Men namnet är ju ett bekymmer. Inte så få aupairer har vållat förlägenhet på andra sidan havet. Nu har man försökt med andra namn som "havregodis" eller "chokladbollar" men de namnen är så oerhört trista och intetsägande. Vi behöver helt enkelt ett bättre och konkurrensdugligare namn. Vi kanske ska samla landets skarpaste hjärnor för att komma på ett lika klatschigt och anslående namn som ...nu höll jag på att skriva det igen.


onsdag 2 januari 2013

Nyårstraditioner

Egentligen är jag inte så mycket för traditioner. Det mesta är egentligen ganska fånigt. Man stressar i två månader för att slå in presenter och laga en massa mat och godis som man ska trycka i sig på några få timmar på julafton. Sen ska någon stackare stå där med lösskägg och försöka tyda grötrim på alldeles för små etiketter. På nyårsafton ska man köpa en alldeles för dyr champagne som man i paniken då man håller på att missa tolvslaget eller huttrande i kylan ska försöka hälla upp utomhus och koordinera packade människor att skåla ungefär samtidigt. Sedan ska man se på alldeles för dyra raketer skjutas upp i dimma och dunkel.

Men det finns en tradition som jag värnar ömt. Och det är det traditionella bakfylletittandet på Ivanhoe. Vilken briljant sed. Först ser man på den traditionella backhoppningen i Garmisch-Partenkirchen och sen ser man på Ivanhoe. Backhoppning är en bra nyårsdagssport. Ingen risk att man blir upphetsad eller något annat opassande. Sist jag såg backhoppningen låg den på nån kanal så långt bort i kanaltabellen att jag aldrig tror att jag varit där förut. I år var jag lite trött i tummen så jag skippade backhoppningen och satsade allt på Ivanhoe.


Sen kommer det traditonella "måste vi verkligen se det här igen". Jag tror inte att jag har fått se slutet sedan svärfar levde. Jag har glömt bort hur det gick på slutet.