Kändisspotting i Gammliaskogen

Besöket i Mensträsk och minnet av de tungsinta myrarna får mej att tillminnesdraga ett möte jag hade i Gammliaskogen för ett antal år sedan.

Jag kommer där och spatserar efter stigen då jag ser en märklig syn. På håll ser det ut som om två sådana där ställ med färggranna sjalar som brukar stå vid torgstånden blivit ställda på stigen. När jag kommer närmare så ser jag att de rör sej. Det är två små damer som iklätt sej lager på lager av de färggrannaste tygstycken man kan tänka sej. Den ena damen gormar på den andra damen som är märkbart blek, närmast färglös. Kvinnorna går så långsamt att de knappast rör sej.

Den skörare och ditills tysta damen såg ut att lämna in när som helst. Men efter ett tag hade hon tröttnat på den andra damens gormande och hävde upp en mäktig stämma som mässade som en predikant. Det var omisskännligt Sara Lidmans stämma. Jag kände ett intensivt behov att säga något fyndigt men kom inte på något att säga. Sara Lidman passerade rätt genom mej som om jag var dimrök. Det var en märklig upplevelse men jag har varit med om det en gång tidigare. Då var det Kerstin Ekman som passerade rätt genom mej i en flygplanskö. Det är väl nåt stora författarinnor lär sej.

Kort efteråt så dog Sara Lidman.

Petra Mede Show

Nu har jag genomlidit ett och ett halv avsnitt av Petra Mede Show och jag fattar ingenting. Är det tänkt att hon ska hålla på sådär hela serien?


Hur ska hon kunna få till en meningsfull konversation med gästerna om det hela ska centreras runt meningslöst trams? Kändisarna ser bara illa berörda och obekväma ut. Lägg ner och gör om.

Hollywoodfruar

Jag satt och såg Hollywoodfruar igår. Det var ungefär så förfärligt som man kan föreställa sej. Jag satt och såg den av sociala skäl. Hur social man nu är med en kudde framför ansiktet ...


Tydligen är det Maria Montezani som ska ta över Anna Ankas fallna mantel som paradpucko. Hon fick en filt i julklapp som förmodligen kostar min årslön. Hon slängde den mot en soffa där den hamnade i en mindre klädsam hög. Ni som har försökt få valpar rumsrena känner igen hur det ser ut när man plockar upp en valpkorv i ett papper. Som det papperet draperade sej filten. Hon beskriver sen med sin karakteristiska släpande röst: "Jag bara slängde iväg den ... och den draperade sej HELT perfekt!"

Idol2009

Jag och hustrun skulle se idolfinalen. Ingen av oss har följt ett helt program utan vi har hållit på med annat och idol är mycket bättre om man ser det med ett halvt öga.


Men när man ser det från början till slut så är det hemskt många reklampauser. Och Cirkus Möller. Så nu har vi sett finalen. Undrar vem som vann? (Jag har tagit reda på det sen via nättidningarna så nu vet jag.)

Det allra needrigaste!

Nu är det vild kalabalik i kändssvärlden. Paul Anka vill skiljas från sin Anna, Elin, en svensk tigrinna, jagar sin Tiger med golfklubba, Angelina Jolie har problem med sin Pitt. Till och med svenska småkändisar pucklar på varandra till höger och vänster.

Men det allra lägsta var i alla fall Hulk Hogans fru. Hon snodde hans toasits.

Guillou

Ja, vad ska man tro? Ska mannen som självsäkrast och drygast suttit och guppat i morgonsofforna ha gått på den slutgiltiga minan? Ska misstaget från tiden innan IB bli det som till sist sänker honom?


För det handlar ju om trovärdighet. Hans beslutsamhet under IB-affären gav honom en sådan där nimbus av den tappre journalisten som inte viker sej för överhögheten. Kollegan Bratt lyckades ju inte alls förvalta det förtroendekapitalet på samma sätt.

Men vad är trovärdighet för en journalist egentligen? Vi vet ju att han har extremt polariserade glasögon i de frågor han engagerar sej i. Vi vet att han genar många gånger när det passar honom men på något sätt så lyckas han alltid glida undan.

Elakhetens ädla konst

På senare tid så har man försökt introducera en ny form av humor i Sverige - den så kallade roastningen. Det går ut på att man införskaffar ett stycke någorlunda känd person och så låter man en så kallad humorelit säga elaka saker till vederbörande.

Missförstå mej rätt. Jag älskar elak humor. Sketchen där Lars Ekborg skäller ut Bepper Wolgers ger en fortfarande kalla kårar. De få gånger Tage Danielsson greps av vrede och förpackade elakheter så väl att man knappast ens märkte dem. Men den här roastningen är mest bara finesslös.

Den stora drottningen av svensk modern tarvlighet är Petre Mede.


Hon är rätt okej. Hon kan servera en del elakheter som sitter men alldeles för ofta så blir det bara halvträff. Det är ungefär som när man spelar dart och pilen går på precis den ruta man siktat på men pilen fastnar inte utan trillar ner. Som tur är så omger hon sej oftast med en så medioker omgivning i roastningen att hon ändå framstår som något bättre.

Men i det stora hela så framstår ändå roasten som en sällsynt dålig idé i Sverige. Vi har inte den traditionen och jag tror inte riktigt att jag vill ha den heller.

Anna Anka igen

Man blev verkligen imponerad av Anna Anka. Snacka om att ha koll på allt. Kameror i alla rum så att man kan se vad personalen gör och allt. Hon verkar också vara stenhård med barnens uppfostran. Men man funderar lite grann över hur barnen ska veta vad man egentligen kan förvänta sej till frukost.


Jag menar, Paul verkar inte ens kunna breda sina mackor själv. Är inte det att göra sej lite handikappad?

Min favoritparodi på Hollywoodfruarna är den här: Anna Blombergs parodi

Skäggiga män möts

I morse skulle jag ner på stan. Jag var på Ersboda och jag kunde inte reda ut nåt vettigt bussalternativ så jag bestämde mej för att gå. Det var en underbar förmiddag. Det enda som skämde promenaden var alla krossade glasflaskor. Jag är mot dödsstraff med två undantag: Sådana som kastar glasflaskor på cykelbanan och de som häller kaffe i Thé-termosen.

När jag så strosar nedför Östra Kyrkogatan blir jag varse att det kommer två uteliggare gående. De ser lite märkliga ut för de har någon slags reflexoveraller på sej. Det är väl nån ny drive från de sociala myndigheterna så att de syns lättare för billförare ... Men när jag närmar mej får jag en obetvinglig lust att lyfta på hatten för de två. Eller keps snarare. Så jag flöjtar på med någon hälsningsfras från en gammal svensk film, typ: "Nämen, se goddag!" eller nåt. Den magre uteliggaren säger ett glatt hej och den lite grövre muttrar fram ett buttert "hej".


Det var ju Robert Aschberg och Gert Fylking som var ute och promenerade. Jag blev lite tagen för det är inte ofta man träffar kändisar på Haga. Den sista var väl Haga-mannen. Men min instinkt var ju klockren! Klart vi ska lyfta på kepsen för Aschberg och Fylking.

Elisabeth Höglund - Gammelmedia versus Bloggosfären

Återigen bävar bloggosfären på en typ 4.0 på Richterskalan. Journalisten Elisabeth Höglund skriver i en kvällstidningskolumn att många bloggar är ytliga och ointresanta vilket fått bloggosfären att rasa i vanlig ordning. Med illa dolt förakt så talar man om "gammelmedia".


På sätt och vis håller jag med Höglund. De allra populäraste bloggarna har ett innehåll tunnare än luften på Mount Everest och är mest ett sätt för upphovspersonerna att visa upp sej själva, men åtminstone den senare delen av det omdömet skulle man, utan att vara allt för orättvis, kunna fälla om Höglund själv. Hursomhelst så är det ett aktivt val man gör när man söker upp en blogg så man får faktiskt ta ansvar för vad man själv läser. Väljer man att frivilligt läsa Linda Rosing så får man stå sitt kast.

Gudrun Schyman - den ospolbara

Jag var inne på politiker som var ospolbara. Gudrun Schyman är nog den ospolbaraste av alla. Man tror att man har lyckats men när man kommer dit nästa gång så har hon på något sätt lyckats dyka upp igen.


Härom sistens var hon med i TV-fiaskot "Grillad". De inbjudna komikerna skulle skända henne efter bästa förmåga. Men det blev en märkligt fadd tillställning. Jag menar - en partiledare som varit så drängfull att hon kissat inne på en biograf - hur svårt kan det vara att sätta poänger? Men komikerna nöjde sej bara med att gång på gång påpeka att hon gjort just detta. Men det visste vi redan.

Det var egentligen bara en enda poäng under hela programmet och det var då Gudrun visade varför hon är ospolbar. "Jag hade försepeglats att jag skulle grillas av sveriges bästa komiker. Jag säger som Wanja Lundby-Wedin: 'Jag har blivit lurad'". Så enkelt och elegant sätter man en poäng.

En man i ständigt motljus

Pissiga deckarserier är ett av mina favoritnöjen. En av de pissigaste är Miami CSI. Jag har länge fascinerats av den ofrivilliga humorn när huvudpersonen Horatio Caine ser svårmodig ut i motljus och fipplar med solglasögonen. Man kan inte låta bli att fundera över vad meningen med de där övningarna egentligen kan vara. Allteftersom har jag kommit till den slutsatsen att regissören måste vara förälskad i skådespelaren David Caruso som spelar Horatio, eller H som de så fräckt säger i serien.


På sätt och vis fick jag min misstanke bekräftad. David Caruso bestämmer i stort sett själv hur serien ska göras.

Hur mycket värdelöst vetande är lagom?

Någonstans läste jag att någon ansåg sej ha fått i sej för mycket värdelöst vetande när han insåg att han kunde namnet på alla Carl Bildts barn. Själv minns jag bara Blanche-flor. Men hursomhelst så antyder det ju att det skulle finnas något slags lagomnivå. Själv är jag portad från att spela Trivial Pursuit hemma. Men inga kunskaper kommer gratis. Inte ens värdelöst vetande. Man måste hela tiden ta in ny ovidkommande kunskap och underhålla gammal.

Jag kom att tänka på JR Ewing. Men jag kunde inte minnas skådespelarens namn. Patrik Duffy, Victoria Principal, Barbara Bel Geddes och Linda Gray satt som smäck. Men vad hette han som spelade Cliff Barnes. Han som spelade del lengräddade halvbrodern kan jag undvara men Cliff Barnes? Då slog det mej att JR Ewings skådespelare hette Larry Hagman. Det var väl för skönt att jag kom ihåg det. Men Cliff Barnes?

Det kom till mej mitt i natten. 3:14 (pi). Ken Kercheval! Så vansinnigt skönt att jag kom ihåg det.





Under en sån där konversation om ingenting berättade jag om detta för en bekant. Jag var nog lite stolt att jag kom på det. Då säger nötet: "varför googlade du inte bara fram det?". Jag var så chockad över kommentaren att jag inte kunde säga nånting just då. Googla fram? Såna människor kan inte ha ett fullvärdigt liv.

Saknaden efter Fylking

Dom har plockat bort vad-den-nu-hette-radiokanalen-med-Fylking från Umeå. Den var oerhört irriterande och flamsig. Fylkings historier var av det slaget att man skulle gå ut från bastun om någon drog en sådan. Men av någon outgrundlig anledning så fick kanalen gå.


Nu försöker man hitta något alternativ. Vilket fruktansvärt trams det är överallt. Det är ungefär som Fylkinggänget utan humor.Plötsligt upptäcker man att man saknar Gert Fylking. Men den stora sorgen är förstås att man lever i en tid när Gert Fylking är det mognaste, intelligentaste och förståndigaste man kan hitta på radion ...