lördag 7 november 2009

Utan pudel

Jag är utan pudel i helgen. Dottern besöker den kungliga huvudstaden och jag har fått förtroendet att vårda hennes två cairneterrier. Dessvärre löper den ena och pudeln blir så pilsk att det blir outhärdligt för alla inblandade. Därför har jag inackorderat pudeln hos Larsson.

Cairneterrier är rätt märkliga varelser. Det är en del terrier, en del igelkott och en del grävling. Namnet cairne betyder stenröse och jag gissar att man trodde att djuren var stoppade med stenar. Det är kompakta och massiva saker.

Kontrasten med en pudel är - hisnande. När pudeln vill gosa så sätter han sej i knät, lutar sitt huvud mot ens bröst, stryker sin kind mot min. Och han vill liksom aldrig sluta gosa. En cairneterrier gör så att den tar sats från fem meter, accellererar ohyggligt och träffar en som en rugbyboll rakt i veka livet. Det är lite som att stå som handbolls målvakt utan susp. Sedan sticker den iväg lika glatt igen. Det är alltihop. Inga finesser, inget kramande, bara en brutal träff.


Jag vet inte om det är någon slags jaktinstinkt som omvandlats till modernt gos. De siktar gärna på kroppsdelar som kan vika sej. En favorit är när man står upptagen. Då satsar cairnen hundra mot knävecken. Allt man hinner ana är ett lätt muller och tjabong ligger man på golvet. Då offret ligger så kan cairnen faktiskt göra en följdattack - med ett slick rengör den hörselgången ända in i botten. Sen skuttar den glatt iväg till gud vet vad.

2 kommentarer:

  1. och precis när jag skrivit detta kommer Hilma och vill sitta i knä. Visserligen begriper hon inte vad hon ska göra i knät när hon väl kommer upp men i alla fall ...

    SvaraRadera
  2. hon försöker ju bara ge lite kärlek! Honh har dock så mycket kärlek att ge så det kan göra lite ont att ta emot...

    SvaraRadera