torsdag 26 november 2009

Farfar

När jag var liten så höll pappa och mamma på och pluggade. Det fanns liksom inte så mycket utrymme för mej. Dessutom hade vi flyttat från Jokkmokk till Lund vilket var ett fasansfullt ställe. Det fanns ingen snö utan bara något svart slask. Jag blev mer eller mindre deprimerad så man skickade mej till Farmor och Farfar i Kåbdalis. Farfar hade just pensionerats så det blev han som tog hand om mej.
Han hade varit affärsföreståndare och hjälpte folk med olika former av pappersarbete. Hans käraste ägodel var en portfölj där han hade viktiga papper. Hans byxlinning gick ovanför hans bollrunda mage, han väntade alltid högvatten, hade sådana där ärmhållare och bar alltid hatt. Han var inte särskilt lång men hade jättestora fötter. Hans ögonbryn var stora som Stalins mustascher vilket gjorde att han alltid såg arg ut. Men han var aldrig någonsin arg.

Näg han skulle göra något praktiskt så tog han omsorgsfullt på sej en blå overall. Han arbetade långsamt och metodiskt. När jag själv ska göra saker så djävlas allting men det verkade aldrig göra det för honom. Eller så löste han det bara tålmodigt.

Eftersom de var tre bröder och inga systrar så hade de alla fått lära sej att sticka som barn. Farfar fortsatte med det, jag vet inte om det berodde på att farmor saknade tålamod för sånt tjafs eller om det bara var för att han gillade att göra det. Det var långt senare jag förstod att det var en udda sysselsättning för en gubbe.

På somrarna var vi i Laisvall där han trivdes. Han vandrade runt med hammaren och arbetade nästan oavbrutet. Varje kväll lade vi ut nät och varje morgon tog vi upp dem. Mathållningen var lite enahande med fil till lunch och kokt fisk med potatis till middag varje dag. Men säkert nyttigt.

Men det blev inte så mycket bollspelande de här åren. Undrar om det är därför som jag saknar bollsinne?

EDIT: Teckningen på farfar var väl inte helt hundra. Kroppen var lyckad men ansiktet var inte helt likt. Så här såg han ut och så här såg hans bröder ut.

Och så hittade jag den här pärlan från hans ungdom. Han och kamraterna spisar skivor i det gröna. Kolla in trattgrammofonen! Livet är sej trots allt bra likt trots att det gått en åtti-nitti år sedan bilden togs.

6 kommentarer:

  1. En fin berättelse och en fantastisk teckning, Åke.

    Och din farfar vinner manlighetsligan med hästlängder.

    SvaraRadera
  2. Helskön farfar och mysig/rolig bild.

    SvaraRadera
  3. Din text skulle kunna bli en underbart mysig serienovell. Vad väntar du på, sätt igång och teckna!

    SvaraRadera
  4. Det är mycket enklare att blogga. Det tar tretti minuter och så är man klar. Serier kräver så mycket planerande och elände.

    Åsså håller jag redan på med några serier.

    SvaraRadera
  5. Söt farfar! Håller med Wallin.

    SvaraRadera
  6. Håkan / Wakuran1 december 2009 19:58

    Får litet Kalles Klätterträd-vibbar av bilden...

    SvaraRadera