torsdag 19 november 2009

Cajsa Weibull

När jag började gymnasiet i Piteå så var jag lite på kant med tillvaron. Jag hade kommit in i ett sådant där ungt manligt svårmod. Det glada sextiotalet hade övergått till något bittert baksmällesjuttiotal. Det kryllade av bisarra vänstersekter och det låg revolution i luften.



Vi var den första kullen i den nya Strömbackaskolan. Det var ett nybyggt jättekomplex i stål, glas och plast. Vi var tvåtusen elever och mitt sätt att skingra anonymitetens mörker var att bära en swingpjatthatt. De flesta lärarnas pedagogiska glöd hade falnat och undervisningen dominerades av något slags glädjelös pragmatism och allmän meningslöshet. Det enda lärarna och eleverna hade gemensamt var att de flesta ville vara någon annanstans.

Men det fanns ett underbart undantag. Vi hade en teckningslärare som hette Cajsa Weibull. Hon var några år över sextio och var något slags relik från läroverkstiden och osade av klassisk bildning. Varje lektion var en fröjd och hon drog sej inte för att sabla ner något man gjort. "Jag har aldrig träffat någon som varit så bra på att teckna och så dålig på att måla" var faktiskt den upplysning jag behövde. Jag gjorde en oerhört komplicerad teckning som myllrade av detaljer. Det gick liksom inte att se vad det var egentligen. Cajsa gick runt och tittade på den där och hade känslan av att hon missade något. Till slut slet hon teckningen av mej och satte upp den på väggen och backade fem meter och insåg att alla detaljer tillsammans formade en gigantisk penis. Det här var inte en tid då man gjorde sådant ostraffad. Den lilla tanten skrattade tills dess hon fick något slags astmaanfall.

Nu surfar jag som vanligt in på Piteå-tidningens familjesida och ser att Cajsa Weibull har dött 95 år gammal. Jag som trodde att hon dött för länge sen. Det är lite för sent, Cajsa, men jag vill bara hälsa att jag visserligen aldrig blev något men jag lärde mej åtminstone att ha roligt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar