söndag 21 februari 2010

Idrottsminnen - Backhoppning

Vilket skidlopp det var igårkväll. Otroligt att någon lyckas vara så genomtaktiska och dessutom att det är svenskar som lyckas genomföra en taktik.

Men innan dess så var det backhoppning. På femtiotalet så fanns det en hoppbacke i varje liten by. På sextiotalet hade dessa förfallit, det var sorgliga skepnader i grånat trä som var livsfarliga att beträda. En sådan fanns också i min lilla by men vi barn fick inte vara i närheten av den.

Men på den tiden så var föräldrar knappast alls inblandade i vad vi barn hade för oss. Vi beslöt oss för att göra en egen hoppbacke. Vi byggde ett hopp av snö och lånade ett mätband för att se hur långt vi hoppade. Min kompis Henka fick äran att göra första hoppet. Han startade ganska högt i backen och fick rejäl fart. Nu var det rätt kallt - det hade säkert gått bättre med kramsnö - så när han kom till hoppet åkte han helt sonika rätt genom vårt uppbygda hopp och fortsatte nerför backen som en jättestor snöboll.

3 kommentarer:

  1. Haha, jag känner igen historien. Vi höll på mest hela tiden i slalombacken med att hitta naturliga hopp eller att tillverka egna. En gång hade vi gjort hoppet lite för brant så killen som gjorde första försöket i hoppet körde in brättena i hoppet varvid båda skidorna löste ut. Killen gjorde faktiskt ett snyggt hopp, ungefär som en backhoppare, fast skidorna satt kvar i hoppet.
    ;-)

    SvaraRadera
  2. Jag gillar dina teckningar. De är liksom lagom ångestfyllda. :)

    SvaraRadera
  3. Jag har aldrig riktigt tänkt på saken men det är väl med ångest som med allt annat att lagom är bäst.

    SvaraRadera