Soffpotatis

Ännu en kväll framför teven. Först stjärnorna på slottet med Kjell Bergkvist som centralgestalt. Han är ju lite rolig och visar upp en behaglig distans till skådespelaryrket. Han berättar hur han lite nonchigt gick genom scenskolans antagningsuppspelning ("Och där satt Ingemar Bergman") till kollegornas storögda häpnad. Årets upplaga är ganska behaglig. Jag är ganska ointresserad av de där konflikterna som Jonas Gardell och Börje Ahlstedt höll på med och årets upplaga verkar relativt fri från sådant.

Sedan följde något liknande som hette "Teatersupé" där ensemblen från "Vem är rädd för Virginia Wolf?" lagade mat och umgicks på ett sådant där otvunget sätt. Pia Johansson ger alltid ett trevligt intryck och så var där Dan Ekborg. De två andra personerna vet jag inte vad de heter och inte blev jag mer intresserad efter detta.



Dan Ekborg är en sådan där figur som intresserar mej. Han är nåt sånär jämnårig med mej och son till en av de stora personligheterna när jag var liten: Lars Ekborg. Lars Ekborg var fräck och arrogant på en tid när folk hämtade andan om någon sade "klantarsel" på teve. Vi brukade memorisera hans framföranden och upprepa dem för varandra på skolgården. "Bunta ihop dom" var en sådan där klassiker som vi kunde utantill. Men sedan dog Ekborg rätt ung, bara 43 år så vi har inte fått se honom prata sönder sej själv i tevesofforna utan han omges av någon form av gåtfullhet. Hur lever man upp till att ha en sådan pappa?

Ibland får jag en känsla av att Dan Ekborg bara "painting by numbers", han går in och levererar precis det som krävs och inget mer. Å andra sidan vet jag inte att han någonsin gjort något riktigt dåligt. Bäst är han förstås när han spelar skitstövel och just den här rollen måste ju vara som klippt och skuren för honom.

Men så började också han på orera om antagningsuppspelningen, det verkar vara skådespelarnas stora livsupplevelse, jag undrar om inte Ingemar Bergman satt där också. Eller så har dom bara en docka utklädd till Ingemar Bergman för att skrämma livet ur de stackars aspiranterna. Men då fick hustrun nog av antagningsuppspelningsbekännelser och zappade vidare. Eftter en stunds zappande hamnade vi till sist på Van Dammes "Double Impact". Vad trevligt det är med filmer där folk slår varandra på käften. Jag kommer på mej själv med att längta efter en Steven Seagal-film. Där satt det minsann ingen Ingemar Bergman i publiken när han skulle provspela!