Det var i mittersta sjuttiotalet. Vi var några i Piteå som ville starta en proggresiv musikförening men vi visste inte hur man skulle göra. Den som var lite äldre av oss var teaterpedagog och kände en kille i Luleå som minsann hade koll på sånt där. Vi anordnade ett möte och den här killen tog mej med storm. Han och teaterpedagogen nojsade och kelade fast det var uppenbart att de inte var tillsammans utan bara kompisar. Bara en sån sak var välgörande i en livsperiod där ihop eller inte ihop var en fråga om liv och död. Och vad han kunde prata den killen! Han var full av vänsterfloskler och sade alla de rätta fraserna. Den här mannen var verkligen en förebild. Både alfahanne och jämnställd och feministisk på samma gång. Han hette Kjell Sundvall och jag beundrade honom.
Med tiden så blev han demonregissör och uttalade sej häromdagen om kvinnliga regissörer: "Det är ju inte mitt eller Colin Nutleys fel att de gjort dåliga filmer som inte attraherar. Det får de ta ansvar för själva". Låter inte det lite gubbigt?
Inlägg
SFI borde satsa de där pengarna på att göra BRA FILM utan att tänka på regissörens kön. Att enbart spendera dem på kvinnor är idiotiskt. Könkvotering inom kultur är idiotiskt. "Det ska inte vara bra, det ska vara rättvist!"
SvaraRaderaSjälvklart. Sundvalls uttalande är väl olyckligt just därför att det fokuserar just på kön OCH samtidigt blandar ihop begreppen "bra film" och "framgångsrik film" vilket de två senaste Götakanalfilmerna visat inte behöver vara exakt samma sak.
SvaraRaderaDet hela blir ju lite svårt när man ser på en såpass liten ankdamm som den svenska filmbranchen ändå är. Vi har haft några få dominanter där Nutley och Sundvall har varit speciellt framträdande. Man har gjort några av de framgångsrikaste och några av de bästa svenska filmerna, ibland till och med samtidigt (både bra och framgångsrika alltså...). Däför så förskjuter dessa två statistiken helt på egen hand. Försöker man dra sej till minnes vilka i Beckserien som varit bäst så gissar jag att det också står Kjell Sundvall som regissör. Mitt intryck är att hans filmer är intensivare än de andras.
SvaraRaderaMen nu såg jag för några veckor sedan en sådan där kvinnlig regissör på DVD, nämligen "Allt om min buske". Det var en film som hade kunnat bli mycket bättre om man tänkt efter lite. Upplägget var rätt hyggligt, två rätt mystiska systrar ägde en vacker trädgård där ett manschauvinistiskt svin flyttar in som granne, klanderfritt tolkad av Ola Rapace, som dessutom förestår den fond som förvaltar den stiftelse som finanserar trädgården. Filmen är vacker, det finns några minnesvärda scener, bland annat en sex-scen med Maria Kulle i ett växthus (nej pojkar ni kan lämna papperrullen, det är inte en sån sex-scen) det finns så mycket i den som hade kunnat bli kul men hela filmen ger ett ganska mosigt intryck. Det blir på något sätt vare sej det ena eller andra.
SvaraRaderaPå något sätt så blir den filmen symptomatisk för svensk film i stort. Man vet som inte riktigt vad man ska vara utan försöker sätta sej mellan Amelie från Montmartre, Notting Hill och Scener ur ett äktenskap.
Nu kommer jag att låta jävligt politiskt inkorrekt här, men liksom fallet är med många kvinnliga serietecknare, känns det som om de flesta kvinnliga filmarna inte försökt sig på/intresserat sig för att regissera förrän i hyfsat vuxen ålder. De har valt ett medium bland flera för att uttrycka vad det nu är de vill uttrycka. Innehållet kommer först, därav valhäntheten. Till skillnad från oss karlslokar som aldrig växte ifrån serietidningar och som ser serier som ett naturligt sätt att berätta, det medium vi väljer i första hand. Om vi har något att uttrycka eller ej är en annan fråga.
SvaraRaderaDu får vara så PI du vill om du har täckning för det du säger.
SvaraRaderaIbland kan jag när jag ser på situationen för tecknade serier förbanna att det är lättare att få ett album utgivet än att få göra en utfyllnadsserie på fyra sidor i Fantomen. Man måste ju få nöta in hantverket innan man kastar sej ut med det "stora verket".
Jag har rätt svårt för att tycka att svenska kvinnliga serietecknare skulle vara generellt sämre än manliga. Det fins ett antal tjejer (en term som för mig inkluderar unga kvinnor, om nu någon stör sig på den) som gör bra serier, och ett antal män som gör bra serier. Men jämför jag till exempel Li Österberg, Loka Kanarp och Hedvig Häggman-Sund med deras manliga kollegor så förlorar tjejerna inte, enligt min åsikt.
SvaraRadera)Sedan tycker jag rent allmänt att Kjell Sundvall inte gör särskilt bra saker. Jägarna, t ex, är i mitt tycke en tämligen trist film som inte blir bra av att han behärskar berättartekniken rätt bra, och jag har ännu inte sett en Beck-film som jag tyckt varit bra.)
Jo, särskilt Hedvig är kusligt duktig. Pidde är kanske fast i det förflutna. Nu är det tjejerna som använder sin uppväxt till att bli bäst på att teckna medans killarna spelar nåt dataspel.
SvaraRaderaKjell i Sundsvall, eré´nte han körsångar´n de?
SvaraRaderaJo, jag känner att diskussionen gled lite på sidan. Måttstocken för vad som är bra och dåligt i Sundvalls uttalande är alltså vilka som ligger på tittartoppen och inte, och där är Sundvall och Nutley dominanter. Trots att man kan tro det på de efterföljande replikerna så var frågan inte om kvinnor var sämre skickade att regissera film utan hans uttalande gick ut på att vill man få göra mycket film så bör man sikta på att komma upp på tittartoppen.
SvaraRaderaTittar man på serierna på samma sätt så blir giganterna Kellerman, Cronestam, Mortimer, Berglin och Krister Pettersson ungefär.