Rökarjävlar

I takt med att jag blivit alltmer allergisk så mår jag allt mer dåligt av att drabbas av tobaksrök. Det är en ren plåga att måsta passera in på någon arbetsplats där rökarna numer står som en dyster babianflock utanför ingången eller friskluftsuttaget (gör dom det för att djävlas eller förstår de inte hur det drar in?)

I helgen hade jag ett loppisbord på Nolia. Det är liksom ingen större fräschör över de här tillställningarna. Det vilar en air av unket förråd, vattenskador, katturin och inrökthet över loppis-människorna. Men det funkar rätt okej. En tablett Kestine innan brukar räcka. Men man måste ut och röka. Jag sitter hur långt som helst från ingången, jag tror att det blir en sjutti meter minst, men det drar rök som en riktad vindtunner efter väggen där jag sitter. Stundtals blir det nästan jobbigt.

Nu skriver en sådan där kvälltidningskrönikör, deras syfte är väl att reta folk - det är därför de skriver så mycket dumheter, en krönika "Jakten på ett perfekt folk" där hon driver tesen att orsaken att man försöker göra arbetsplatser rökfria endast är en moralisk fråga. Jag ogillar inte rökning för att jag på något sätt gör anspråk på att vara en perfekt människa, tvärtom så är det ju mina brister, min allergi, som gör att jag vill ha rökfria arbetsplatser.