Ika i rutan

Den generation som har barn som är födda på åttiotalet somnar reflexmässigt så fort de hör Bollibompasignaturen. Man hade en lucka på tjugofem minuter att ta igen förlorad sömn på och den statliga televisionen tillhandahöll godkänd barnkultur. Det här var innan internet så det fanns fortarande barn i sexårsåldern som ännu inte hade sett sin första gruppvåldtäkt med motorsåg.

Det fanns två saker som kunde förmå mej att hålla mej vaken, det ena var när Björne gästades av Robert. Robert Gustavsson var då, åtminstone för mej, ett helt nytt ansikte och jag gillade honom direkt. Det här tafatta lite fumliga och samtidigt välvilliga var så charmigt.

Det andra var Ika i rutan. Jag tyckte att den här figuren var fascinerande på något sätt. Jag minns speciellt en gång när hon gjorde något småelakt och accelererade upp elakheterna tills det blev helt bisarrt och så hamnar hon plötsligt i självrannsakelse "Oj, nu var jag rriktigt eelaak". Jag kände precis igen mej själv när jag som barn plågade en myra och greps av dåligt samvete och försökte återuppväcka myran. Möjligen var mina omsorger ännu plågsammare men jag kände precis igen mej själv som barn i den situationen.


När jag var barn så hade vi det inte särkskilt roligt med Teven. vi stannade uppe varje kväll på torsdag för att få se den lilla tecknade snutten med solens uppgång och nedgång. Så roligt hade vi det. Generationen strax efter mej fick roa sej med "Vilse i pannkakan" vilket tydligen möjliggjorde etableringen av privata psykologmottagningar i Sverige när folk skulle bearbeta sina barndomsminnen från Vilse i pannkakan.

Jag har pratat med en del personer födda på åttiotalen om "Ika i rutan" och det verkar som om den är den generationens "Vilse i pannkakan". Man uppfattade tydligen inte Ika som en barnliknande figur utan som en väldigt obehagligt galen vuxen. Men psykologerna ska väl ha något att leva av de också ...