Dennis - Jakthunden

För någon vecka sedan gick min hustru och handlade alldeles själv - hungrig och stressad - det gick som det brukar gå med de förutsättningarna. Ett kylskåp sprängfyllt av godsaker. Mina vanliga sunkluncher, bullägg och hopkläggade rester har fått stryka på foten för chevrégratinerade rödbetor, kräftsjtärtsfärstimbaler och gravlaxpimpinetter. Men allt har ett slut och det var dags att fylla på lite grann.

Undertecknad gick på Willys tämligen ostressad så jag gick mest runt och strosade. Men när jag gick där passerade jag falukorvarna. Det måste vara ett år sedan jag åt falukorv sist. Och den här korven stod det mitt namn på. Min lycka var obeskrivlig.


Jag skulle äta middag ensam den dagen och jag kokade makaroner till korven. Korv och makaroner, hur kan man glömma bort att äta sånt? När jag skulle skiva upp korven så rullade en av de grövre skivorna i väg. Jag försökte fånga den men råkade istället puffa på den så den rullade iväg i en hiskelig fart över bänkkanten, ner på golvet och vidare. Men Dennis uppfattade situationen och infångade den förrymda korvskivan i ett nafs. Äntligen fick han valuta för alla dessa timmar han tränat på att man kastar tennisboll! Vilken hund! Han satt och vaktade noga så att inga fler korvskivor skulle få för sej att försöka rymma. Jag mötte hans fokuserade blick.


Det var ett stort ögonblick. Det djupa samförståndet mellan en man och hans jakthund.