Vid ringen

Det var i slutet på sjuttiotalet. Av anledning som försjunkit i glömska var jag i Stockholm. Jag spatserade genom centralstationen och träffade en kamrat från Piteå. Det var en sådan där hyvens Piteåkille som var lätt att ha att göra med. Okomplicerad. Jag minns inte riktigt vad vi pratade om men vi hade ovanligt mycket att säga varandra. Han hörde till de mer välartade kretsarna och klädde sig i sådant där som var modernt vid den tiden. UCLA och Fruit of the loom. Vi lutade oss mot räcket vid det där hålet som finns mitt på centralstationen.

Plötsligt dök det upp en läskig gubbe ur folkmassan och viskade något i min kompis öra. 

Det är ju inte ovanligt att det dyker upp konstiga människor och vill konstiga saker i Stockholm. De ser visst på hundra meters håll vem som är bonnläpp och försöker kränga en bilradio som sladdarna hänger löst ur, frälsa en till Jehovas eller Hare Krishna, förklara att staten installerat strålkanoner för tankekontroll eller bara tigga pengar.

Mannen vände bara på klacken och försvann i folkvimlet. Bara för att ersättas av en ny olustig figur som liksom snörvlar och dreglar. Och sedan försvann lika spårlöst som den förra. Det var en fram till mig också och viskade något men jag förstod inte ett ord.

Fler dök upp och vi var helt ställda. Stockholmarna var tydligen tossigare än vanligt den här dagen. Min kompis säger efter några nya märkliga närmanden att han vill gå därifrån. "Jag tror att det är bögar" säger han. När vi kommit en bit därifrån så blev vi lämnade ifred.

När jag senare berättar detta märkliga för en av urinvånarna som jag träffade skrattade han rått. Tydligen så var jag och min kamrat de enda invånarna i Sverige som inte visste att detta var själva kontaktnavet för landets - sätt in lämpligt uttryck själv - jag vill inte såra någon.

Det hela kändes lite sorgligt och solkigt. Därför noterade jag med viss förvåning att i Jonas Gardells nya TV-serie verkar det ha funnits någon form av romantiskt skimmer runt detta. I TV-serien så verkar också alla veta vad alla vill med en enda blick. Varför vi utsände fel signaler är väl svårt att säga. Kanske såg vi för glada ut. En god Stockholmare ska ha blicken hos en lake som legat död på stranden i två veckor.

Nu hade jag inte tillfälle att se annat än små lösryckta delar men TV-serien ser riktigt bra ut. Bra tidskänsla och sådär. Ligger bra i tiden efter Palme-dokumentären också. Jag tror inte att det finns nåt decennium som åldrats så snabbt som åttiotalet.

Några år efter detta så jobbade jag på inom Psykiatrin. I början så var det väl inte så stort hallå kring det här nya viruset - HTLV-III. Det är ju alltid lite väsen när något nytt kommer men det var ett bland många larm. Men man förstod väl ungefär hur det funkade när man såg vilka som blev smittade. Men så bryter epedemin ut. Det dyker också upp fall som man inte riktigt förstår hur de smittats. Den sedvanliga oron byttes ut till panik inom vården. Jag minns en syrra som hade tagit del av de senaste rönen. Hon sa till mig "Du inser att vi alla kommer att dö av det här, va...". Tills vi visste vad vi hade att göra med så beslutades om rigorösa åtgärder vid vård av AIDS-sjuka.

Det där var den stämning vårdpersonalen var i när man vårdade AIDS-sjuka i rymddräkter och det är i det perspektivet man ska förstå kvinnan som sa att man inte ska torka tårar utan handskar.

Som landet låg då så riskerade inte personen som torkade tårar utan handskar sitt eget liv. Hon riskerade också livet för sin familj och sina kollegor. Så det var den sura kärringen som handlade rätt.

För det är vi som står på golvet som står först i linjen om det kommer en ny epidemi. Vi gör det dessutom för rätt blygsam ersättning. Vår livslön kommer inte i närheten av vad Jonas Gardell Produktion Aktiebolag drar in per år så vi förtjänar inte Jonas Gardells förakt. 

Men du blev det lite tråkig stämning här. Jag rekommenderar en serie som jag gjorde vid den här tiden:

19:an