Tintin-gate

Jag var i fjällen förra veckan. Min nya mobil kunde hjälpligt informera mig om att en chef på kulturhuset hade slängt ut Tintin.

Så småningom så började bilden klarna. "Chefen" visade sig vara en Behrang Miri som bar titeln "konstnärlig ledare" för ungdomsavdeliningen TioTretton. Hans kommentar "Den bild Tintinböckerna ger av exempelvis afrikaner är afrofobisk. Afrikaner är lite dumma medan araber sitter på flygande mattor och turkar röker vattenpipor." Visar väl att han inte hade nån som helst koll. Men i kölvattnet av Tintin-Gate så har det följt en rasistisk våg av twitterstormar, anonyma mejl och så vidare så jag ska inte hacka på Behrang Miri något mer.

Varför är det sådan storm kring Tintin? För min del så handlar det hela om att tecknade serier är "mitt medium". Jag har tecknat, skrivit och målat men det är först när jag uttrycker mig i den tecknade seriens form som jag känner mig levande. Under sextio- och sjuttiotalet så läste jag i stort sett alla serier som kom ut på svenska och en hel del amerikanska. Men när jag ser tillbaka på seriekonsten under nittonhundratalet så lyser Tintin som ett unikum. Det är helt enkelt det bästa som seriekonsten har presterat. Det är möjligen Carl Barks som kan konkurrera men i övrigt så är Tintin den viktigaste serien.

Upphovsmannen Hergé började teckna serier som 18-åring 1925 åt en katolsk tidning - Le XXe siéclé - där han tecknade i deras ungdomsbilaga. Det var ganska enkla historier och Hergé blev tämligen otillfredsställd. Men så fick han i uppdrag att skapa en ung katolsk reporter som skulle resa runt i världen. Hergé lånade in en amerikansk nymodighet - pratbubblan. Hergé var vid den här tiden bara strax över tjugo och hans två första äventyr var kvalitetsmässigt långt under det han senare skulle göra. Det första äventyret hette "Tintin i Sovjet". Äventyr två hette Tintin i Kongo. De här två historierna var tämligen naiva och består mest av en rad händelser staplade på varandra. Dessutom var det fördomsfulla och innehöll en hel del faktafel och Hergé fick en hel del kritik för faktafelen och blev med tiden nitisk faktagranskare.

Sedan så blir serien bara bättre och bättre för att kulminera under förtio- och femtio-talet. Värt att notera är att Hergé blir mycket mer intresserad av de folk han bekskriver och Tintin tar - i den mån han tar ställning- ställning för de svagare. Respekten för främmande folk och kulturer är långt mer respektfull och intresserad än andra samtida verk.

Vi kan ta ett exempel från "Castafiores juveler" som visar att Tintin kankse inte är den rasistiska pamflett som den utmålas till av den svenska kulturtyckareliten.

Förutsättningarna för Hergé att förutse hur det skulle se ut i Sverige 50-70 år senare var naturligtvis begränsade. Med tanke på att han bodde i en kolonialmakt ända in på sextiotalet och hur de allmänna åsikterna runt omkring honom så tror jag snarare att han låg före sin tid än efter.

Härnäst: kulturtyckarelitens monumentala brist på faktakoll.