Kakmonstret

När jag bodde i Piteå hände något märkligt. En dag när jag passerade ett dagis så stod det ett gäng småkillar vid staketet och hängde. När dom såg mej skrek dom "Kakmonstret" och så sprang de skrattande iväg och gömde sej. Det där upprepade sej vid ett par tillfällen. Hur kunde de veta vem jag var?


En gång om året får jag chansen att visa vad jag går för. Min syster bjuder på adventsfika. Det går liksom inte att beskriva omfånget av det kakbordet. Sådana där uppläggningar i Allt om Mat är klåparverk jämfört med detta. Leilas kök är ett torrskorpbageri i jämförelse. Skulle en konditor bara smaka på de små saffranssemlorna skulle de bums omskola sej till betongarbetare.

Det är ett av de få tillfällen jag får erkänna mej besegrad. Inte ens jag pallar för att ta en av varje sort!