Göran Elwin och videogramvåldet

Filminstitutets VD Cissi Elwin Frenkel går i DN till attack mot Jan Guillou som i sin senaste bok anklagar hennes far för att ha begått mened. "Den felaktiga bild Jan Guillou ger av min pappa får inte stå oemotsagd, säger Cissi Elwin Frenkel". Jag undrar om det inte varit bättre att lämna alltihop därhän. Det är så få som läser ordentligt och de glömmer fort det som de läst. Jag tror att det är fler som får en sämre bild av Elwin av den här debatten hon har dragit igång.

Men nu var det inte det som jag skulle avhandla här. På samma sätt som Guillous cred som journalist kommer sej från att han gick i fängelse för IB-affären så är Göran Elwins cred bygg på egentligen en enda insats och det var hans avslöjande av videovåldet i Studio S.

Det var ett rätt märkligt program. Man hade samlat ihop en hoper upprörda människor, visade några darriga klipp av outtydbara skeenden som man för säkerhet påtalar att de är väldigt hemska och så har man inbjudit två politiker som ska slingra sej. Den tålmodige kan se programmet i sju delar på youtube: del1, del2, del3, del4, del5, del6 och del7.

Först blir man lite chockad över hur ålderdomligt allt verkar. Pastellmodet något år senare var inte bara dålig smak - det måste ha varit en desperat besvärjelse mot det kvardröjande sjuttiotalet. Folk pratar konstigt. Jan-Erik Wikström pratar som om det vore sena femtiotalet och alla verkar lite corny (eller säger man inte så längre?). Men man får lite nostalgikänslor när man ser vilka kroppskrafter Elwin får använda för att få in videogrammet i apparaten. Videogram är alltså en VHS-kasett med en inspelad film på om ni inte minns.

Vi får se ett gäng barn på en skolgård som skryter över vilka hemska filmer som de sett. Men sedan får vi se två barn berätta om hur de sover dåligt och är rädda på nätterna för de hemska filmer som de sett. Det berättar särskilt om några scener ur filmen "Motorsågsmassakern". När filmkrönikan 20 år senare söker upp barnen för att höra hur de mår idag så berättar de en ganska märklig historia. De har förts iväg från skolgården, blivit satta framför en TV och sett några scener ur Motorsågsmassakern blivit instruerade ungefär vad de skulle säga. Sedan fick de 200 kronor var och blev bjudna på McDonalds. Föräldrarna blev inte vidtalade vare sej förr eller senare.

Programledarna Göran Elwin och Pelle Bergdahl är ganska gåpåiga, man anar Janne Josefssons förebilder, och egentligen ganska ojusta, man anar ännu mer Janne Josefssons förebilder. Man försöker snärja Videogramutredaren PO Sundman att ställa ultimatum till sin förläggare som händelsevis råkar vara ägare till en videogramdistributör. Pelle Bergdahl går på Jan-Erik Wikström som tappert försöker reda ut vilka omständigheter som råder gällande yttrandefriheten och grundlagen och frågan gång på gång "Vem är det som behöver den HÄR yttrandefriheten?". Det är förresten ett argument som framkommer flera gånger att yttrandefriheten bara ska gälla rätta yttranden eller hur man nu ska uttrycka det.

Nu har det gått snart trettio år sedan det här. Numer ser man brutalare våld i vilken TV-serie som helst på prime-time. Inte för att jag vet om det är en odelat positiv utveckling. Men den enda sak som egentligen höll i programmet var kritiken mot att butikerna slarvade med att hyra ut filmer med femtonårsgräns till betydligt yngre.