Rosa Champagne

Som ung var jag ett UFO. Jag hade alltid lite svårt att finna en bra plats. Alkoholkulturen i Piteå var rätt märklig. Explorer och varm apelsinjuice var en okej kombination. Det var först när jag upptäckte ölen som jag fann en god kompromiss. Men folk var lite skeptiska mot att jag beställde hem exotiska öl. Som Heineken och Löwenbrau.

Så när jag fann ett rosa mousserande vin på bolagen så visste jag att det skulle få ett svalt mottagande. Entusiastiskt försökte jag övertyga folk bara att smaka. Några få gånger lyckade jag få några räddhågade att prova. De testade endast mot tystnadslöfte. Ingen ville att det skulle komma ut på stan att de druckit sådant. Men det var absolut en humörhöjare i de torftigaste sällskap.

En av mina kamrater var en fantastisk sunk-casanova. Vi kan kalla honom för Buster. Han var en märklig varelse, lite ungefär som en snäll Fritz the Cat. Jag önskar att jag skrivit ner några av alla de dråpliga berättelser han drog. Hade jag inte själv varit med på några av hans eskapader skulle jag avfärdat honom som mytoman. Som en svamp sög han upp alla unga kvinnor som sökt sej från Lahnajärvi, Palohuornas, Murjek och andra exotiska orter till Piteå i hopp om att finna den större världen. För en natt trodde de att Buster var deras väg dit. Och en natt var allt Buster behövde. Han hade också en fantastisk förmåga att finna slampiga kvinnor. Sådant existerade knappast i min värld. På Strömbackaskolan gick det 1000 unga damer. De var alla lika kyska som Julie Andrews i Sound of Music. Jag var livrädd för dem. Men Buster han grävde fram slampiga kvinnor han. De flesta hittade han på Pub Napoleon i Piteå. Nu var det inte lätt ens där för kvinnorna hade garden uppe, uttrycket ”Män är djur” har aldrig haft bättre täckning än på Pub Napoleon, men Buster arbetade målmedvetet och tålmodigt.

En dag så knackar han på. Han står utanför dörren med en mörk skönhet och frågar om jag har något att dricka hemma som han kunde få låna. Jag hade två flaskor rosa bubbel. Han såg på mej som om jag var en idiot. Efter en stund så tog han i alla fall flaskorna och gick iväg fylld av tvivel.

Nästa dag mötte jag honom. Han var lyrisk. Maken till musöppnare hade han aldrig varit med om!

Två veckor senare så dök han upp igen. Denna gången med en av de mer slampigare varianterna. Han frågade om jag hade några fler sådana där bubbelflaskor. Det enda jag hade hemma var en kvarting Bäska droppar. Han gick iväg med flaskan. Nästa gång jag träffade honom frågade jag honom hur det hade gått. Det enda jag fick ur honom var att de försökt grogga med Coca-Cola. Resten ville han inte berätta.