Nazareth i Umeå

Jo, jag var er skyldig något slags närmare redogörelse för Nazarethkonserten. Det hela skulle alltså äga rum i Scharinska villan i Umeå. Det handlar om en ohyggligt liten lokal som med lite optimism och vaselin rymmer 230 personer. I ett sådant här läge så handlar det om förväntingar och farhågor. Jag stod för farhågorna och den övriga publiken verkade stå för förväntningarna. För förväntansfulla var dom. Det är lite rörande men också något skrämmande att se överviktiga män i sextioårsåldern spela luftgitarr.

Lokalen är kanske 100 kvadratmeter. Scenen och mixerbordet tog kanske upp 25 kvadratmeter. Det hela kändes väldigt lite hårdrock. När det var dags att dra igång så kom det först ett sådant där ljudspektakel som vissa band brukar ha innan och en liten rökmaskin och några kulörta lampor skulle piska upp stämningen. Bandet kom in och såg väl ut ungefär som något gammalt proggband eller coverband.

Och så äntrar sångaren scenen. Han är en av de två kvarvarande ursprungsmedlemmarna. Hade jag inte haft farhågor innan så fick jag det nu. Det var en liten karl som såg ut som en förlupen sjörövare eller möjligen en sån där figur som står i ett tält på Kiviks marknad där man ska skjuta prick och vinna en rosa nalle. Jag tror att jag i min förtvivlan åkallade en något mer känd Nazarethbo. På något sätt måste jag ha blivit bönhörd för när den skabbige figuren börjar sjunga så låter det precis som på de gamla skivorna. Rösten verkan inte ha mattats alls. Bandet i övrigt ger jag inte mycket för men det var mäktigt att höra Dan MacCafferty sjunga.

Den hysteriskt minimala lokalen blir plötsligt en fantastisk poäng. MacCafferty står bara en sex-sju meter framför mej fast jag befinner mej mitt i  lokalen. Jag ser varje min, varje gest och varje blinkning med ögat. För det här är en riktig charmknutte. Ljudet är riktigt, riktigt bra. Hade han inte varit skotte hade man hört varenda ord han sa.

Bandet river av ett gäng låtar, många gamla hits som Razzamanazz och liknande. Tre låtar också från någon ny skiva som jag inte har hört. Sedan kom den sedvanliga förnerdrande ritualen när man måste klappa in bandet. Som extranummer hade man bland annat "Love Hurts", MacCafferty försökte dra igång lite allsång men publiken var oförstående. Vad de än var där för så var det inte "Love Hurts". En stackare framför mej försökte vagga med en tändare men han blev en ohörd ropande i öknen.

Jädrar vad bra det var.

Fyra grävlingar:

Edit:
Ryktet säger att bandets kravlista innehöll en leg sjuksköterska och syrgasutrustning. Vi blir alla äldre.