Eftersom undertecknad är bluestaliban så var naturligtvis svårt med en svensk som sjöng blues. Bevisligen så var alla riktigt bra blueslåtar inspelade av svarta, gravt alkoholiserade sydstatare. Således skulle blues endast framföras av sådana.
Men så kom Blodsband med något slags lättprogg baserad på blues. Det var ju fint för mej som purist som slapp ta ställning till om det var rätt eller fel. Nästa skiva "Hög standard" var ett slags milstolpe. Dels med det fräcka humoristiska omslaget som är en parafras på ett ABBA-album (ABBA var ju djävulens avföda på den tiden) och Peps introducerade Reggae på svenska. Man var ju inte bortskämd med reggae över huvudtaget så man tyckte att det var fräscht. Men redan då tyckte jag att "Styr den opp" var en ganska dålig låt. När jag råkade höra den häromdagen insåg jag att den knappast blivit bättre genom åren ...Marleys original var lite sensuell men Peps låter bara trött och gnällig. Nuförtiden så tänker man snarare att han antagligen skulle ha mindre sjå att hålla fyr på spaken om han rökte lite mindre jazztobak - och då skulle flickebarnet inte behöva jobba så för att få fyr på brasan.
På nästa skiva "Droppen urholkar stenen" börjar det gå utför. Sentenser som "dom vill sno min braja för dom är så rädda för vad jag kan haja" och det fruktansvärda pekoralet "varför blev jag terrorist" var lite i pinsammaste laget. Jag tror att en orsak till att Peps följde med mej så länge var att han på något sätt följde samma utveckling som mej själv. På plattan "spår" så tar han in alltmer afrikanska influenser. Men det blir inte riktigt bra.
Ungefär där gick jag och Peps skilda vägar.
Inlägg
Nu var inte "Varför blev jag terrorist" skriven av Peps, men han lät ju ge ut den under namnet "Peps Blodsband", så något ansvar har han väl där.
SvaraRaderaHåller med om att han skivor blev rätt ojämna i den vevan, men i och för sig tycker jag även de tidigare skivorna var lite ojämna (tänker då inte på de engelskspråkiga, som jag knappt lyssnat på). Men trots de ojämna skivorna måste jag säga att det är en väldig massa bra LÅTAR du missat om du slutade lyssna efter Spår-skivan. Och sentida (nåja, relativt) skivor som "Spelar för livet" och "Äntligen!" känns både lite jämnare och lite roligare än många av de tidigare.
Annars tycker jag skivan "Fyra tunnland bedor om dan" är en tidig höjdare. Och textrader som "Antingen etta eller nolla, antingen skit eller elit" från "Dig it!" är rent genialiska. Man får väl ta en del lite mindre bra för att inte missa guldkornen när det gäller Peps.
Jag såg förresten Peps på Katalin i Uppsala för ett par år sen. En liten besvikelse, faktiskt. Dels hade han inte med sig Bosse Skoglund (vilket efter omständigheterna får anses försvarbart) och dels verkade han vara på dåligt humör, avbröt en låt för att skälla på folk som satt ner på dansgolvet och tog en vääääldigt lång paus mellan seten. Vi var ändå ganska många som inte satt.
SvaraRaderaJag råkade få en samlingsskiva med Peps med mej på en bilresa. Vi hade just lyssnat genom någon Nazareth-skiva och hade slagits av hur bra de faktiskt var och Peps var erbarmelig efter detta. De flesta bra låtarna hade falnat och de dåliga hade blivit ännu sämre.
SvaraRaderaSärskilt påtagligt var det i låten spår. Jag är ju lite förtjust i afrikansk musik och särskilt de här drillande gitarrerna med mycket eko. Jag tror det var Zilverzurfarn som gjorde det där i Dag Vag och han var så mycket bättre än vem det nu är som för det där på "Spår" - om det är Peps själv eller Tony Ellis så känns det krampaktigt. Sen håller jag väl på att bli ganska less på sådan där självrasism som vissa blekfisar ägnar sig åt. Förstår inte riktigt poängen.
Men ingen som har sett Bosse Skoglund live kan undgå att älska den mannen.
Det här börjar alltmer likna "uppgörelse med mina f.d. idoler" än vad som verkligen står i rubriken...
SvaraRaderaNazareth framstod när det begav sig lite som b-laget, eller kanske c-laget, där Zeppelin var a-laget. Själv lyssnar jag bra mycket hellre på Nazareth - vilket inte hindrar att jag är rätt svag för Peps också, fortfarande. Fast mina Peps-favoriter är väl kanske inte de mest kända låtarna. Från Spår-plattan är det nog bara "Maskin nr 2" som känns helgjuten, kanske "Mors lilla Olle" också. Men hans översättningar av bluesoriginal älskar jag oreserverat, liksom många av hans tolkningar av skånska visor. Och ska blues sjungas på svenska är det väl ingen tvekan om att det ska vara skånska. I mina öron är Rotblos en av hans skojigare skivor, men är som sagt svag för de andra två av hans tre senaste också.
Jag tycker nog Dag Vags skivor lider lite av samma sak som många av Peps dito, de lever inte riktigt upp till potentialen. Det går dock att, liksom med Peps, få till en lysande C90-kassett eller så.