Under belägring

Ibland får jag frågan: "Varför Steven Seagal?" och man ser ett sådant där elakt hånleende. Det är lite som när Helena Bergström gråter ut i media för att kritikerna inte förstår vilket geni Colin Nutlley är utan bara flinar lite elakt när hans namn kommer på tal.

Men jag känner ändå att det måste tas upp. Seagal inledde sin karriär med ett gäng actionrullar som Nico och Hard to kill. Det var väl ingenting där som skvallrade om att vi hade en av de stora filmkarriärerna framför oss - hyggliga actionrullar med snäppet för mycket våld.

Men så kom "Under belägring". Den är precis som ett gammaldags härligt serietidningsäventyr. Det är hangarskepp, helikoptrar, ubåtar och bisarra figurer. Den kvinnliga huvudrollsinnehavaren hoppar in i filmen ur en tårta. Bara en sån sak! Det är inte lätt att skriva in en blondin med silikonbröst på ett hangarskepp men här lyckades de över förväntan. Att flickan sedan ser ut som om hon var tecknad av Frank Robbins förtar inte upplevelsen precis.

Att man lyckades värva Tommy Lee Jones och Carey Busey till skurkgalleriet var också så klockrent. Jones figurerar som en riktigt Rock n Roll-musiker av Keith Richards-typ och Carey Busey briljerar som vrickad militär. Sen exploderar det, knäcks nackar, vältras i våld och tekniska prylar.

Filmens enda svaga punkt var förstås Steven Seagal vilket väl insågs av alla förutom honom själv.

Men på samma sätt som jag vet att jag kommer att se Änglagård 3 så visste jag att jag skulle se så många Seagalfilmer efter detta som jag kunde.