Vi inleds med en vacker vy över den Alaskiska naturen. Vi ser någon ståtlig örn i närbild och så vidare. Vi förstår att vi åker i en helikopter. Sen är det en brinnande oljeborrsanläggning där oljearbetarna springer som yra skolflickor men så får vi se ett par rejäla boots kliva ur helikoptern. Där folk springer runt i panik får vi se kameran oändligt långsamt panorera uppför Steven Seagals ståtliga kropp. Han är tydligen den enda som begriper hur man släcker en sån här brand och han gör sin sak så coolt som det bara går. Det är bara han och det som senare ska visa sej vara superskurken och Seagals chef, Michael Caine, som står upp när allt exploderar.
I nästa scen så är vi i en bar med oljearbetare och indianer. Här lär Seagal på ett pedagogiskt sätt ut vikten med icke-våld genom att spöa hela baren.
Ja, sen drar det i gång på allvar. Seagal slåss, räddas av eskimåschaman, lite naturromantik, någon flicka, lite nackar som knäcks här och där och oljeanläggningar som exploderar. Det är många oljeanläggningar som exploderar. Och så knäcks det lite nackar och Seagal tänker på eskimåschamanen. Och så knäcker han lite nackar. Sen exploderar själva huvudoljeanläggningen och Seagal knäcker lite nackar och stoppar in en karl i helikopterpropellern. Han blir lingonsylt.
Men så kommer det märkliga. När allt liksom är över håller Seagal ett åtta minuter långt tal om vikten av att vi värnar om vår natur. I en actionfilm. Ryktet säger att man klippt ner det från de tjugo minuter Seagal själv ville ha. Ryktet säger också att han ville ha massor av engelsmän i skurkrollerna, bland annat Jeremy Irons. Seagal verkar övertygad om att det är engelsmännen som står för miljöförstöring via oljeutvinning. Historien skulle ge honom rätt.
Det är jättefint att han engagerar sej i naturen men jag funderar över en sak. Har ni någonsin sett honom köra en miljövänlig bil?
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar