måndag 1 november 2010

Där solen aldrig ler del 4 - De dödas vän

De närmaste veckorna fick jag gå ensam på filmstudion. Jag ägnade min tid åt att teckna, läsa böcker och att gå på intressanta föredrag. Och på torsdagarna gick jag på filmstudion. Det var någon film om tjeckiska textilarbeterskor som bodde i en stad med bara kvinnor. Det verkade ungefär som Boden förutom att de som lyckades få tag på de motsatta könet ofelbart blev gravida med möjligast tragiska utveckling. Det var någon svår Ungersk film också.

Nu skulle filmstudions stora nummer komma. Man förutspådde att sydamerika skulle bli nästa stora filmland. Nu skulle den amerikanska dominansen äntligen brytas. Det kommersiella, ytliga bjäfset skulle ersättas med storslagna episka berättelser om lantarbetares resning mot godsherrarna och annat uppbyggligt. Och man hade fått tag på en film som vunnit massor av priser på filmfestivaler världen över och fått kurrar, stjärnor, klappar och filmstolar så det stod härliga till. Filmen hette "Antonio das Mortes - de dödas vän". Filmen omgavs av sådana rykten att Persson frångick sitt löfte att aldrig mer sätta sin fot på filmstudion.

Publiken såg fin ut. Det var Bodens fem intellektuella och så ett gäng revolutionära krafter jag kände igen från bokcaféet. De hade tjärat sina finaste gåbortsnäbbkängor och hade välansade dalmasfrisyrer och små försök till Leninskägg. Luften var fylld av förväntan.

Filmen började rätt hyggligt. Det var som en psykotisk spagettivästern. De sköt ganska vilt men väldigt oklart varför. Efter tjugo minuter så lämnade revolutionärerna biografen muttrande något om bristande klasskampsanalys. Det var alldeles omöjligt att förstå varför någon i filmen gjorde någonting eller vad det gick ut på. Men jag minns det som vackra bilder. Vid pass halva filmen så började de intellektuella troppa av. När det bara var jag och Persson kvar i lokalen så var Persson desperat.


Nu vidtar en bisarr scen. Av oklar anledning så går en skäggig man med dammig kostym runt i öknen med sin älskades lik. Omkringstapplandet sker med överdrivna rörelser som  om det vore en gammal stumfilm. Efter att ha stapplat runt och bedyrat sin kärlek till liket så börjar han kyssa henne. Det hela utvecklas till en väldigt intensiv tungkyss och plötlsigt verkar han sätta i halsen så han sprutar ut levrat blod. Då gick Persson. Därmed tog vårat gemensamma filmintresse abrupt slut.

En scen jag minns speciellt är när Antonio går nerför en stor trappa ut mot ett torg. Men det visar sig att hundratals, om inte tusentals, soldater från brasilianska armen har lagt sej i bakhåll på taken runt torget. Man har kulsprutor, gevär och pistoler i drivor. Man matar på med alla amunition man har. Antonio drar sina två sexskjutare och för varje skott han skjuter så trillar det ner ett tiotal soldater. Som genom ett under så undviker han att bli träffad samtidigt som han skjuter ner samtliga soldater utan att ens behöva ladda om.

Ibland funderar man på hur recensenterna gör när de sätter högsta betyg. Här undrade man om de öht har sett filmen.

7 kommentarer:

  1. Intressanta återblickar från biografernas och det ofrivilliga celibatets värld.

    "The snapper" var en publiksuccé, vill jag minnas, nån gång där i mitten av 90-talet. Själv såg jag den långt efter alla andra. Så långt efter att det bara var jag i salongen, det var inte ens fler från början som gick under filmens gång, det var bara jag under hela visningen. Kan tänka mig att maskinisten var lite irriterad över att ha gått miste om en extra tvåtimmarsrast.

    Vad var detta för landsortshåla, då? Det var Filmstaden i Stockholms city. Visserligen tolvföreställningen en lördag, men ändå...

    SvaraRadera
  2. Biografmaskinist är inte ett yrke - det är ett kall. När jag såg stjuttiotals-King-Kong på åttiotalet på en dagmatiné var jag helt ensam. Då kom maskinisten ut och frågade hur jag ville ha ljudet.

    SvaraRadera
  3. Själv såg jag "Absolut makt" med Clint Eastwood helt ensam veckan efter premiären (tydligen 1997) på Biopalatset i Göteborg. I samma veva såg jag en spansk film (kan ha varit en av Almodovar, men jag minns inte säkert) på Filmstaden på samma sätt. På andra biografer kräver de att det finns minst två eller tre betalande åskådare för att de ska köra filmen, men SF kanske fortfarande kör även för en åskådare?

    Jag har för övrigt hört Åke berätta med inlevelse om "De dödas vän" flera gånger. Ta och tipsa något obskyrt svensk DVD-bolag att de borde släppa underverket!

    SvaraRadera
  4. Man kan läsa om filmen på IMDB. http://www.imdb.com/title/tt0064256/
    Intressant att läsa recenscionerna. 4 av 5 som ids skriva hissar filmen medan den femte berättar att publiken gick ut när han såg den.

    SvaraRadera
  5. Jag har aldrig suttit ensam i en biosalong. Däremot var, om jag minns rätt, min vän Magnus och jag ensamma på "TMNT 2- Kampen om Ooze", men det gjorde ingenting, för då kunde vi skratta precis så högt vi ville utan att oroa oss för att störa någon annan.

    SvaraRadera
  6. Jag släntrade en gång iväg till Maxim i Landskrona för att bevista premiären på en svensk thriller. Det var bara jag där, och eftersom jag gick gratis, satte jag mig ner för att invänta eventuella betalande besökare - det vore ju onödigt att köra filmen bara för mig. Efter en kvart föreslog jag för personalen att vi skulle gå till krogen intill för en öl, vilket vi gjorde.
    Maxim har fö ställt in massor av förestälningar under årens lopp, då det inte kommit någon alls. Oftast har det handlat om svenska dramer. Och ofta har de inte velat köra filmen till att börja med, men de fick pröjs av distrinutören för att göra det, samt löfte om premiärer på storfilmer - "Visar ni 'En hemmafrus sorg' får ni Harry Potter på premiären!".

    SvaraRadera
  7. Jag såg Forrest Gump helt ensam på Sandrews i Göteborg, när salongerna låg nere i källaren i nordstan. Jag tror att det var en av de sista föreställningarna av den filmen som gick här i stan.

    Det är intressant att sitta helt själv i en biosalong och se på film. Jag kunde hur som helst välja bästa stolen i salongen :)

    SvaraRadera