Nationaldagen

Med stigande ålder så lär man sej att fira nationaldagen med värdighet. Jag hade jobbat natt så jag sov bort större delen av dagen. När jag så klev upp satte jag mej framför TV:n och fick se Hans Majestät Konungen och Hennes Majestät Drottningen i Eskilstuna. Det var någon riktig tråkmåns som höll tal så jag ramlade snabbt tillbaka till sömnens rike.


Sedan halvdvalade jag mej genom programmet. Det slog mej hur taffligt allt var. Kungen och Silvia stod för långt från varandra. Har ingen tejpat upp vilken position dom ska stå på? När de skulle hålla tal hade de papper som de läste från. För att skydda papperena från blåsten hade man satt upp någon epig plast som fladdrade.

Man tänker på paraderna i Pyongyang där allt är minituöst ordnat i minsta detalj. Det är annat än Sveriges taffliga småparader.

Det var mycket prat om mångfald där i Eskilstuna och även i nyhetsprogrammen senare under kvällen. I Skellefteå så mötte mångfalden enfalden på många olika plan. Det slog mej att hur taffligt våran integrationspolitik än fungerar så är allt gjort i all välmening. Vi ville i alla fall väl.

Vidare associerar jag till unionsupplösningen. Hade vi varit en stor nation hade vi naturligtvis startat ett krig. Men istället så tafflade vi på och blev goda grannar istället.

Är jag då stolt att vara Svensk? Njae, jag vet inte. Men jag gillar att vara Svensk. Det här taffliga välmenandet. Det är det som är vår finaste egenskap.