Mina idoler - Bob Dylan

En som däremot varit min idol alltsedan jag gick på lågstadiet är Bob Dylan. På den tiden så bodde jag i Vidsel och det kom en del konstigt folk inflyttandes. En försökte lite olyckligt klinka på gitarr och kom dragandes med skivor med Donovan och Bob Dylan till min storasyster. Och jag gillade det.

Långt senare, det vill säga i mellanstadiet, så hittade jag via Dylan sådana som Pete Seeger och Woodie Guthrie. Spåret ledde vidare till Leadbelly. Så när jag så småningom hittade igen de två första Dylanskivorna så förstod jag ungefär vad som skapat den unge Dylan. Han var en smältdegel av americana. Men i och med den tredje skivan "The Freewheeling Bod Dylan" så tar det hela en ny vändning.

Einsteins fru
På omslaget så vandrar Dylan på en vinterslaskig New York-gata med en ung flicka. Det är ingen slump att hon vandrar sida vid sida med honom för flickan påverkade honom ordentligt vid den här tiden. Hon heter Suzy Rotolo och politiskt engagerad och öppnar så att säga Dylans ögon för vad som pågår samtidigt som hon introducerar honom för diverse europeiska poeter. Det är inte så att Dylan inte skulle ha blivit en stor artist utan henne. Men han hade troligen blivit en annan artist.

Sedan går de skilda vägar och Dylan söker nya spår. Och så vitt jag vet så söker han fortfarande.

Bobban bjuder vänligt nog på låtarna.

Inte idol - Michael Jackson

Michael Jackson har aldrig varit någon idol för mej. Men en dag som denna är det svårt att inte tänka på honom. Men jag tänker mest på den där lilla killen i Jackson 5. Innan han blev världsberömd och vit.


Jag har en låt med dem på min MP3-spelare. Can you feel it . Otroligt läckert. Han hade kunnat bli nåt den där lilla killen.

Mina idoler - Kevin Coyne.

För att ha något att fylla bloggen med under sommaren funderade jag om jag skulle redovisa mina idoler. Men jag fastnade lite på uttrycket eftersom de personer som påverkat mej som skulle kunna rubriceras som "idoler" är nästan utan undantag gravt dysfunktionella. Ingenting som man kan framhålla som förebilder således. Men någon gång i mitt liv betydde de något för mej.

Först ut i raden är Kevin Coyne. En brittisk "musiker" som hade någon form av stjärnstatus under sjuttiotalet. Han var på något sätt släkt med den svenska proggen. Hans sympatier låg alltid hos samhällets allra olyckligaste barn. Själv kunde han knappast spela något instrument överhuvudtaget. Det musikaliska sköttes mest av Andy Summers som senare var med i the Police.
Det finns otaliga anekdoter om hans leverne vid denna tid. Han levde som vilken sunkig britt som helst som hade råd att dricka obegränsat. När han uppträdde på TV gick han raka vägen från studion till närmaste pub. De hade visat uppträdandet på pubens TV varför någon sade till honom "Du är ju en kändis. Vad gör du här?" varpå han replikerade "Var tycker du att jag ska vara?". Tiden kom att visa att han borde ha varit någon annan stans än på puben. Med ett accellererande alkoholbruk och dalande stjärna var det nervösa sammanbrottet snart ett faktum. Han flyttade till Tyskland, nyktrade till och levde ett stillsamt liv som han ägnade år musik och konst. Han verkar ha blivit religiös också. De senare plattorna är i det närmaste helt okända för den breda publiken men rätt hyggliga ändå på nåt sätt.

Alkohol och cigaretter kom ändå att bli hans död och hans lungor lämnade långsamt in. Han dog 2004 sörjd av fru, tre söner och mej.

Exempel: Poor Swine där man kan studera hans besynnerliga gitarrteknik att bara använda tummen.

Sugars turning sour från slutet av hans karriär

Midsommar är över

Hoppas att ni har haft en fin midsommar och hunnit skämmas färdigt.

Själv firade jag midsommar i Laisvall med sill vid fjällets fot. Dessvärre var det fjällvindar som blåste så det var lite kyligt omän med spridda solfläckar. Det är vatten i glaset om nån undrar.

Men det blev fint väder resten av helgen. Som ni ser på fjället så har nästan all snö smält bort. Jag ser att jag inte hunnit vistats så mycket i solen i år. Om Zorn målat män hade jag förmodligen varit hans favoritmodell.


Men fort var den helgen gjord och nu är jag tillbaka i kolgruvan.

Faran med MP3-spelare

Jag har ett litet problem. Jag kan inte gå i otakt med musik. När jag skulle gå hem från jobbet i morse så råkade jag komma in i ett parti där varje låt är lite snabbare än den tidigare. Det brukar vara ganska fräscht med en rask promenad. Men nu råkade det inträffa i en lång brant uppförsbacke. Det gick inte att slå ner på takten så när jag äntligen kom hem så var jag ganska medtagen.
Dom skulle ha varningstexter på de små rackarna.

Turista i Laisvall - kanot

En försummad form av turism i Laisvall är att paddla kanot. Är vädret bra och sjön något så när stilla så finns det nog inte något bättre ställe att sjöpaddla på. Dessutom slipper man ju myggen när man är på sjön.


Sjön är ungefär 35 km lång och en dryg kilometer bred och ligger nästan exakt i nord-sydlig riktning. Förslagsvis går man i vattnet i Laisvall. I Laisvall så finns det affär där man kan köpa förnödenheter och man kan köpa fiskekort i fjällcampen. Utlopp och inlopp är ganska strida men man ser dem på långt håll.


Sommartid så är det ljust dygnet runt. solen är bara ner och vänder under horisonten. Det brukar vara ganska fantastiska skådespel kvällstid.


I sjöns stora inlopp så kommer vattnet uppifrån Adolfsström. Det är en ganska trevlig utflykt att gå mellan Storlaisan och Gautosjön. Mitt mellan så ligger Märkforsen som är ett trevligt utflyktsmål.

Senare på sommaren så kan vattnet faktiskt bli så varmt att det är badvänligt men tidigare på sommaren är det nog mest för vana vinterbadare. Det finns en vik där det finns mjuk sand. En varm dag kan man faktiskt träffa på flera människor samtidigt. Vilket annars bara händer i själva Laisvall.


Fisket i själva sjön är sådär. Men man kan få en harr eller två om man står och kastar direkt från stranden. Sitter fint att grilla över öppen eld. Men vid de olika inloppen och vid utloppet så är det oftast bra fiske.

Fortköraren

Jag läser i VK idag att tre av fem kör för fort . Själv är jag en notorisk fortkörare, inte med berått mod - min avsikt är att köra lagligt, efter E4:an. E4:an mellan Umeå och Skellefteå är 12 mil av ingenting. Förutom hastighetsändringar. Ibland står hastighetsskyltarna så tätt att de nästan fungerar som viltstängsel.


Den som har farthållare får paddla på den som ett flipperspel. Den som klarar av att följa alla hastighetsändringarna är förmodligen någon form av idiot savant . En av de märkligaste skyltarna finns strax söder om Bygdeå där det står en sjuttioskylt mitt i skogen följt av en fartkamera och sen är det nitti igen. Jag antar att böterna från den kameran går direkt till kaffekassan.

Vardagens superhjältar - Dammsugarmannen

Forsmark presenterar: Vardagens superhjältar! Dagens superhjälte: Dammsugarmannen!

Finkonst och fulkonst

Umeå har åter drabbats av en upprörd konstdebatt. Av någon outgrundlig anledning är inga konstdebatter obråkiga. Saken är den att några träd har fått sådana skador att de måste tas ner. Man har då anlitat en motorsågskonstnär för att göra träskulpturer av de höga trädstubbarna. Finkulturen rasar eftersom folk tycker att det är fint och därmed sorteras det under det vederstyggliga epitetet "gladkonst". Galleristen Stefan Andersson har varit den som rasat mest av alla. Om inte kommunen genast tar bort den här förfulningen av gaturummet vill han att hans galleri inte ska nämnas i Umeå kommuns ansökan till kulturhuvudstadsåret 2014.


Den är lite lustig den här von Oben-attityden som man har. Tydligen så är det så att det ska finnas en härskarklass som ska bestämma vad som är god konst och slavklassen ska finna sej i vad härskarklassen bestämmer.

Själv representerar jag den allra uslaste och låghaltigaste av alla uttrycksformer, nämligen serieteckningen. Visserligen har jag gått lite konstskola och läst lite konstvetenskap men jag var mest intresserad av hantverket. Så jag borde förstås inte få yttra mej överhuvudtaget. Men jag tycker att det borde finnas utrymme för både högt och lågt (om det nu är relevant att orientera det så. Om det som är illa är gladkonst kanske man ska tala om gladkonst och surkonst.)

I loved a teen-age beatnik

På Joakim Gunnarssons utsökta blogg Sekvenskonst diskuterades en kärleksserie och hur vältecknad den var. Amerikanska kärleksserier är ett för mej ganska outforskat område. Genren som sådan lär ha mer eller mindre uppfunnits av Jack Kirby och Simon som annars var kända för sina superhjälteserier. Det är lite spännande att titta i de här tidningarna för man känner igen teckningsstilarna från flera berömda tecknare som av någon anledning väljer att inte signera sina serier. Ofta så syns det att de tecknar med vänster hand men man kan hitta en del riktiga pärlor.

Men man förs in i en fullständigt okänd värld. Serierna har uppenbart gjorts av medelålders män som då ska kittla unga flickors allra kyskaste kärleksfantasier. En tidning gjorde mej lite förbryllad. Tidningen heter "Teen-Age Romance" och här är märkligt nog inte historiens sensmoral att om man bara vill kan man få den rätte till sist utan den stående sensmoralen är att man ska inte vara ihop med dåliga killar. I den här tidningen så är det en flicka som blir förälskad i en Beatnik.

Hon har varit i hop med en stilig kille som heter Steve i två år. Man anar att det har varit ett väldigt kyskt förhållande. Hon faller pladask för beatniken Vergil. Men det visar sej att han är lat och odräglig men hon vill inte se det.



När det dessutom börjar brinna hos hennes är beatniken för feg för att försöka rädda pappan. Som tur var så den gamle pojkvännen förbi och räddar pappan. Beatniken får sej en välförtjänt och handfast skopa ovett.


1960 gick det tydligen att sälja detta.

The great Wuga Wuga

Det fanns en rätt intressant serietecknare som hette Richard Corben. Han kom från något slags undergoundsammanhang och smög sej liksom in bakvägen i seriebranchen och gjorde en del rätt läckra rysare. Men så började han med sitt stora projekt DEN som var något slags väldigt muskulös man med jätteballe som gick naken och slogs med monster. Den diskussion som uppstod bland serievänner på den tiden skulle idag uttryckas som "DEN - bra eller anus?".

Ungefär under samma tid så började en del av oss unga arga som utgjorde "the Golden Age of Sedish Seriefanzines" att söka oss ut mot en mer kommersiell bas. Det var jag, Gunnar Krantz och bröderna Andreasson. Den ena brodern var en briljant tecknare och den andre hade en väldigt skum humor som jag uppskattade. Den broder gjorde ett omslag till Bild &Bubbla som skulle illustrera dilemmat med Corben-serien. Det gjorde han ungefär så här:

Den där frasen var så catchy. Jag gick länge omkring och fnittrade var gång jag kom att tänka på den. Men så en dag får jag en Trojan-kompilation i handen. Där hittar jag en låt med Sir Lord Comic som ... ja, lyssna själva. Vart vill jag då komma med det här? Ingenstans, faktiskt. Jag tycker bara det är så himla roligt.

Pudeldiarré

Natten har varit lugn. Förutom pudeln som har varit magsjuk. Det är märkligt att en så söt varelse kan se så otroligt ful ut när den bajsar.


Apropå det vill jag gärna puffa för bloggen "En man med ett skägg" som idag skriver om Christina Jutterström . Ni kan ju för ett ögonblick fundera varför det ligger inom ämnesområdet innan ni klickar på länken. "En man med ett skägg" är en fantastisk blogg. Han är liksom jag intresserad av gamla gubbar (det låter som en sexuell läggning men det är nog precis tvärtom). Där avhandlar han kära gamla gubbs som Arne Weise, Ulf Lundell och Povel Ramel.

Nattlig dramatik

Igår var jag briljant. Jag vakade av och kände mej pigg. För ovanlighetens skull så började jag fundera på maten i god tid så jag var i frysen och rotade fram grytbitar av älg. Man önskar att man hade riggat upp en filmkamera för jag improviserade fram en kalasgryta som den skickligaste TV-kock. När min hustru kom hem från jobbet så bjöd jag henne den stiligaste måltid mitt på blanka måndagen. Sedan gick jag och hälsade på en länge försummad vän. Igår var jag den jag borde vara.

Nu är Gud så vis att han vet att ogräs och människor inte ska växa för höga. Därför skickade han en prövning på mej. Jag sov lite oroligt, inte ovanligt när man jobbat natten innan. Det var först ett dunkande ljud och sedan en bildörr som stängdes. Då var det svårt att somna om ordentligt så jag gick upp. Bildörren var någon som hade något nattligt ärende hos någon av grannarna. Men det spolade vatten på övervåningen. Jag trodde att det var ungdomarna som hade tänkt bada i badkaret. Det är ju den tiden på året då ungdomar äter jordgubbar, dricker champagne och ägnar sig åt mystiska bad. Men det slutade aldrig rinna så jag gick upp för att se vad de höll på med. Det visade sej att det var något bakom tvättmaskinen som sprungit läck. Det är märkligt att livets stora prövningar alltid ska ske när man är i nattkläder och är sömnlullig. Där strävade jag fram genom en kaskad av väldigt kallt vatten och skulle pricka av den lilla vattenavstängningsskruven med en skruvmejsel. Jag kände mej som något från en amerikansk katastroffilm.


Det visade sej att plastmuttern på vattentillförselslanget hade rämnat mitt itu. Plasthelvete. Jag väckte min hustru som fick hjälpa mej att reda ut katastrofen. Det hela visade sej ändå ha gått bra. Det verkar inte ha läckt ut vatten någonstans utan allt verkar ha runnit ner i avloppet. Det enda som förolyckades var ett par Kalle Ankor som sonen envisas med att lägga på badrumsgolvet. Jag gav min hustru den perfekta kvällen men gav henne ett nattligt vadande i kallvatten och blöta kläder.

Jag löste två Sudoko i Kamikaze-klassen innan jag kunde somna.

Åh Gudrun

Det var lite roligt med Gudrun Schymans återkomst på den politiska arenan. Hon är verkligen ospolbar. Faktum är att jag gärna skickat henne till EU-parlamentet. Inte för att jag på något sätt vill påstå att Sverige är fullödigt jämnställt men jag misstänker att EU-politiker i allmänhet och manliga politiker i parlamentet i synnerhet sitter fast i patriarkala strukture som vi i Sverige inte ens kan tänka oss. Där tror jag faktist att Schyman med hennes briljanta debatt-teknik hade kunnat göra en del nytta.


Fi gjorde ju en mycket olycklig insats på den inrikespolitiska arenan då man hade utgått från att alla varianter av feminsim ska med hellre än att enas om en minsta gemensam nämnare. Vilket gav utrymme för media att granska alla stollar som till äventyrs kan sorteras in som feminister. Mest minns man ju den Queernormativa och heterofoba Tiina Rosenberg. Men bara Schyman som person hade jag gärna skickat iväg.

Lite sund nätmobbing

Min avsky för anonym nät-mobbing har jag deklarerat tidigare. Men det finns också en sund typ av mobbing eller kanske snarare häcklande där den som utför det skriver under med sitt namn. Nästan alla god satir sparkar uppåt och eftersom Rick Falkvinge och Piratpartiet numer är att betrakta som makthavare så vill jag peka på den här fina betraktelsen av den store serietecknaren Johan Wanloo. Han är en sån där som liksom ser genom folk och uppfattar vad det egentligen handlar om.

EU-valet - lurad igen!

Igår var det val till EU-parlamentet. Idag har jag en väldigt egendomlig känsla av att ha blivit lurad. Ungefär som den där sjuttitalsfilmen "Blåsningen".


Det känns som om alltihop egentligen handlade om någonting annat som jag helt missade. I vanliga fall brukar jag vara sjukligt påläst när det är val. Jag brukar syna varje fråga från varje tänkbart perspektiv. Men nu har jag bara flutit med strömmen och jag har aldrig uppfattat att det har förts någon riktig debatt om någonting. Piratpartiet har förstås skramlat lite grann om medborgarnas självklara rätt att få snatta på nätet. Detta har förlett vänsterungdomar att ge sitt mandat till en person som betraktar moderaterna som ett vänsterparti. Nåja, det hade ju i alla fall fördelen att SD inte fick något mandat.

Men det känns som om det fanns en jättefråga nånstans som man lyckades lura förbi oss medborgare utan att vi märkte det. Det här nya EU-fördraget till exempel - I vilket val hade vi något att säga till om det? Jag har en känsla av att politikerna tyckte att det var en alldeles för viktig fråga för att man skulle släppa den till normala demokratiska processer. "Det här är en alldeles komplicerad fråga för er. Men ingen fara! Vi bestämmer så gärna åt er så slipper ni de bekymret!"

Nationaldagen

Med stigande ålder så lär man sej att fira nationaldagen med värdighet. Jag hade jobbat natt så jag sov bort större delen av dagen. När jag så klev upp satte jag mej framför TV:n och fick se Hans Majestät Konungen och Hennes Majestät Drottningen i Eskilstuna. Det var någon riktig tråkmåns som höll tal så jag ramlade snabbt tillbaka till sömnens rike.


Sedan halvdvalade jag mej genom programmet. Det slog mej hur taffligt allt var. Kungen och Silvia stod för långt från varandra. Har ingen tejpat upp vilken position dom ska stå på? När de skulle hålla tal hade de papper som de läste från. För att skydda papperena från blåsten hade man satt upp någon epig plast som fladdrade.

Man tänker på paraderna i Pyongyang där allt är minituöst ordnat i minsta detalj. Det är annat än Sveriges taffliga småparader.

Det var mycket prat om mångfald där i Eskilstuna och även i nyhetsprogrammen senare under kvällen. I Skellefteå så mötte mångfalden enfalden på många olika plan. Det slog mej att hur taffligt våran integrationspolitik än fungerar så är allt gjort i all välmening. Vi ville i alla fall väl.

Vidare associerar jag till unionsupplösningen. Hade vi varit en stor nation hade vi naturligtvis startat ett krig. Men istället så tafflade vi på och blev goda grannar istället.

Är jag då stolt att vara Svensk? Njae, jag vet inte. Men jag gillar att vara Svensk. Det här taffliga välmenandet. Det är det som är vår finaste egenskap.

Humorkurs i Laisvall för kvinnor

Märkliga tidender når en ibland. Nu ser jag att det bjuds en Humorkurs i Laisvall för kvinnor ! Det hela tilldrar sej 25-27 juni. Synd att jag är diskvalificerad. Jag få väl ha mitt eget lilla humorläger lite nerströms. Men jag rekommenderar förstås den som känner sej hugad att hoppa på det. Exotiskare kan det nog inte bli. Men med tanke på hur befolkningssammansättningen ser ut i Laisvall så bör ni akta er för norgeskämt.

Internets mörka sida

Vännen Wise är upprörd över att Marcus Birro inte längre vill blogga. Han får så mycket skit på sin blogg att har inte längre tycker att det är värt priset.

Det här är en sak som jag tror inte riktigt står klar för alla. Men det finns en mycket mörk sida med friheten på internet som gör att det i princip är omöjligt att vara helt öppen med vem man är och vad man tycker. Ska man ha åsikter på Internet ska man vara anonym. Annars sitter det en oändlig mängd kryp och krälar under internets allra mörkaste stenar och angriper den som är oförsiktig nog att stå för sina åsikter.


Det värsta är att vi bara sett början av detta. Utvecklingen kommer att gå vidare i rasande fart tills det når en sådan nivå att anonymiteten och friheten på internet till sist kommer att ta kål på sej själv.

Det finns ett diskussionsforum som heter Flashback där diskussionerna flödar i stort sett fritt. Själv var jag oförsiktig när jag registrerade mej där och gjorde mej identifierbar. I min värld finns det liksom inget annat alternativ. Detta gör att stora delar av diskussionsämnena är omöjliga för mej att delta i. Diskuterar man integration, revisionism, Jugoslavienkrigen eller andra kontroversiella ämnet blir det snabbt mycket obehagligt.

Jag fick lite av samma känsla när jag kommenterade Piratpartiet tidigare i bloggen. Det kändes obehagligt när läsarantalet plötsligt tiodubblades utan att jag förstod varför. Nu var det lyckligtvis bara vanligt hyggligt folk som hörde av sej men man inser att man ska vara försiktig med vad man skriver om.

Vad är väl en bal på slottet

Det var studentbal igår. Sonens flickvän skulle studentbala. Vi har haft som sed att vara åskådare till alla unga släktingar som studentbalar och detta var sista chansen. Nästa gång jag har anledning att närvara torde jag gå med rullator. Men vi missade hennes stora entré. Vi satt i bilkö på E4:an istället.

När vi ändå var på stan tänkte vi väl att det var lika bra att gå förbi. Faktum var att det kunde vara vilken studentbal som helst. Jag såg precis lika mycket som vanligt.


Det spelade mej faktiskt ingen roll om det var Julia eller någon annan som gick därframme. När vi så var nöjda med att se ryggarna på en folkmassa så passerade vi de sista resterna av bilkortegen. Det var några riktigt vackra pärlor som åkte förbi. En maffig Caddilac. En kromig Oldsmobile, nåt nöt hade en Lambourgini. Varför har man en sån i Umeå? Den är så låg så man inte ens kan se över fartguppen. Undrar hur stackarna som satt däri krånglade sej ur i balklänningar? Men den vackraste var trots allt en cabbad Saab. Det är så fint. Jag hade faktiskt en dröm en gång i tiden att få göra en sån cabbning. Men verkligheten vann den gången. Men jag gjorde i alla fall en teckning på hur den skulle se ut.


Men det är bra roligt med bal ändå. Hoppas att arrangemanget därinne var bra den här gången. När sonen balade så var det si och så med både maten och hygienfaciliteterna. Det kompenserade man genom att hälla i ungarna ordentligt med alkohol.

Själv minns jag inte alls hur det gick till när jag var ung. Min generation var helt vilse i pannkakan. Och jag var vilsnast av dem alla. Jag tror att det var något slags studentdisco på Nappe i Piteå. Inga korteger, inga fina kläder. Ingenting. Bara torftigast möjliga sunkdisco. Själva studenten gick till så att vi fick våra betyg i bruna kuvert och så gick vi var och en hem till sitt.

Ibland måste bara vissa saker vara med

För några år sedan gick jag en stadsvandring i Arjeplog. Oftast passerar man bara som hastigast så man ser samhället på nytt när det har gått en par år sedan sist. Då var trenden att alla affärer skulle ha fiskeutrustning. "Granns Järn och Fiske", "Börjes bilmek och fiske". Men när man kom till "Stinas Textil och fiske" kändes det lite lätt absurt.

När man läser bloggar skrivna av unga kvinnor slås man av att alla är intressade av "Shopping och mode". Men jag fnittrade till lite lätt då det var någon som var intresserad av "Mode, Prylar och att bli volontär i Afrika".

Rökardjävlarna

Den här våren har varit besvärlig för mej. Jag har haft ordentliga allergiproblem och gjort några vändor på akuten. Och det värsta problemet är denna rökning. Är man allergisk mot tobaksrök så finns det liksom inga möjligheter att värja sej. De står överallt och när det blir soligt så sitter de på uteserveringar och förpestar sin omgivning. Värst av allt är när de står utanför sjukhusets ingångar och tokbolmar.


Jag har skrivit ett inlägg om rökare tidigare .

Banan-frågan

När jag nu är och rotar i gamla EU-frågor så hamnar jag i banan-frågan. Man frågar sej naturligtvis varför bananens krökningsvinkel inte har blivit en EU-fråga.


Det var alltså så att inför omröstningen om svenskt medlemsskap så kom bananfrågan upp. Det var nämligen så att vi skulle betala strafftullar på de mellanamerikanska bananer som vi normalt äter. Vi skulle vänjas vid att äta de något krokigare bananerna från de gamla franska kolonierna. Riktigt varför det var en EU-fråga förklarades aldrig riktigt. De här afrikanska bananerna föll aldrig svenskarna på läppen utan vi har envist fortsatt att äta mellanamerikanska bananer. När jag var i Paris förra året kunde jag konstatera att också fransmännen själva föredrog mellanamerikanska bananer. De ville väl bara göra sej av med sina kolonialbananer som de själva inte ville ha.

Är det någon som vet? Betalar Sverige fortfarande strafftullar för bananerna?

Upphovsrätt och alternativa ersättningar

Det har ju i svallvågorna efter the Pirate Bay och Piratpartiets framgångar hävdats att upphovsrätt och patenträtt är förlegade former av ersättning (sägs i ett land vars välstånd bygger på patent från dynamit, kullager och telefonväxlar). Hursomhelst så har nämnts många gånger att man borde skaffa sin utkomst från konserter och liknande.

Själv så framförde jag min serie "Kapten Sverige - Nazistdinosaurierna från yttre rymden anfaller" på Idun igår. Det kom inga betalande åskådare men det var två killar som påstod att de kom från något slags press.

Brännbollen är över

Den årliga brännbollsturneringen är över. Det är alltid med viss bävan man går genom denna helg med 15.000 berusade studenter beväpnade med brännbollsträ. Själva brännbollsspelandet brukar vara en folkfest utan motstycke där lag med bisarra namn och ännu mer bisarra kläder spelar. Men kringverket brukar förskräcka. Men i år verkar ingen ha blivit riktigt illa misshandlad. Det som återstår är det rituella sönderslagandet av glasflaskor på cyklebanor. Eftersom jag i år inte orkat rusta upp någon cykel till cyklebart skick så är jag i år fullständigt lugn. Ingen sur gubbe alls.

Jag satt framför TV:n i min lilla kokong och skissade på måfå. Så småningom utkristalliserade sej en trollkvinna av mindre anskrämligt slag. Eftersom det kändes som om hon borde få något i händerna så satte jag ett brännbollsträ med boll i hennes händer. Så blir man undermedvetet styrd av händelser omkring en.