Ja, nu ska jag inte gräva ner mej i det utan dagens ämne är dataspel. World of Warcraft har jag aldrig spelat. Warcraft 3 var väl okej. Men ska vi snacka Rock ´n Roll så är det Warcraft II som gäller. Tänk er ... det här var på 486:ans tid. Vi hade utökat minnet till 16 megabyte på datorn och det var ett sjukt häftigt spel. Musiken var ungefär som filmmusik som hakat upp sej på nåt närkligt sätt och det var små fyndigheter överallt i spelet. Sedan skaffade vi en sjukt maffig dator, en Pentium, och så kopplade jag ihop datorerna med en nollmodemkabel. Men det allra häftigaste var urspelet Warcraft. Små knubbiga figurer som gick långsamt, musiken var repetitiv som en mantra ungefär. Med en fantasieggande miljö.
Kommer ni ihåg Quake III? Man hade skippat allt det roliga från Quake II och lånat en massa från Counterstrike. Värdelöst. Quake II däremot var otroligt kul. Ett långt isande skräckfyllt äventyr. Och det allra bästa var att man kunde spela tio minuter om dan. Man sparade där man var och så var det bara att fortsätta nästa. Det invaderade inte ens liv som dagens spel. Men allra finast var Quake. Det var klaustrofobiskt och hemskt.
Eller Prince of Persia. Jag har inte ens prövat de senaste. Trean dödade mitt intresse. Miljön var visserligen fin och inspirerande men det var så trögt att spela att man fick muskelkramp av att försöka manövrera spelet. PoP II var en sådär upplevelse. Fin miljö och en fortsättning på ettan men mindre magisk. Men det allra bästa var förstås det första Prince of Persia. Vi talar nu om en 386:a. Musiken var någon sorts rudimentär melodiskala framförd på datorns interna högtalare. Ljuden var också manipulationer av densamma. Efter något år inköpte jag ett adlib för 650 kronor. Man tyckte att världen öppnade sej när en helt ny klangvärld kom in i dataspelen.
Nu för tiden får man aldrig säga WOW, på sin höjd WoW, det var helt enkelt bättre förr!
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar