Being Zeb Macahan

Det hela berodde på någon form av infektion i det högra benet. Det svällde upp på insidan av låret och gjorde ont, sved och brände. När jag gick så var jag tvungen att gå med benen brett isär, jag haltade svårt på ena benet och eftersom det gjorde rätt ont så var mitt ansikte förvridet i en bister grimasch. Om jag talade så gjorde jag det med tänderna hopbitna och med endast den ena mungipan. Det hela kändes så väldigt bekant. Det var helt enkelt så att jag kände mej som Zeb Macahan.

”Gather round me folkses …especially you yongsters … let me tell you about how things went down back in the ol´ days”. Jo, Det var nog runt 78-79 nånting. Det hade gjorts en TV-serie i USA som hette “How the West was won” som gick sådär I USA, men i Sverige var det en formidabel succé. Hysterin var så stor att det blev kris på landets dansställen. Serien gick på lördagarna och dansgolven lyste tomma. Universum införskaffade en jättetvskärm för att få folk att ge sej ut på dans. Aldrig har man sett så många hjulbenta dansörer på ett dansgolv. Det var till och med så att de många insnöade sjuttitalskollektiv som fortfarande fanns tillfälligt bröt sina TV-förbud och införskaffade gamla svart-vita apparater som de hade i ett förråd och bara tog fram på lördagskvällarna för att se på familjen Macahan.

Det var den sista gången som Sverige var ett enat land med ett och samma intresse.