Idag är det mors dag

Idag är det mors dag.



Mors!

(Hvornar passer det bedst med en dårlig vits? Hvergang!)

Internationella Orangutangdagen

Den Internationella Orangutangdagen infaller den 14 november. Men jag tror att jag tar ut min redan idag.

Ännu mera statestik

Som bekant så älskar jag statistik. Jag installerade en sån där statistikräknare på bloggen som heter Google Analytics. Det är helt underbart och man kan verkligen frossa i märkliga detaljer. Bland annat kan man kolla in var i världen som läsarna kommer ifrån. De flesta läsarna kommer förstås från Sverige medan det verkar finnas en handfull trogna läsare i de nordiska grannländerna, Storbrittanien, Tyskland och USA. Vill man gå in i detalj kan man studera var läsarna befinner sej.

Som synes så håller de flesta läsarna till i Umeå medan det är rätt spritt i övrigt. Tittar man närmare på USA så kan man se att det mest är lättingarna i Californien som har tid att sitta och surfa.


Då kan man till och med gå in och titta var i delstaten som läsarna finns.


Sökorden är ju sjukt roliga att titta på. Man behöver läsare på sin sida för att få fler läsare. Det är en dyster sanning. Man kan försöka skriva om sådant som folk söker på men hur intressant blir det om alla bloggar handlar om samma saker? En pärla som jag själv kommit på är att stava "statistik" som "statestik" vilket leder till en konstant ström av träffar från Google. Det är väl inga trogna läsare man får på det sättet men de fyller besökstatistiken med en par besök i veckan utan att ställa till någon skada. Att stava "Ipred" som "Idpred" var också bra, fast det var en riktig felstavning från min sida. Men varför söker någon på kombinationer som "Läderlappen rengöringsmedel" och "Forsmark sir Arthur Benton"? Ibland inser man att man förleder stackare. Som den som sökte på "Intelligent design" och kom hit .

Men det som känns allra bäst för mej är att någon sökt sej hit genom "Skönhet hos män".

Det nya Europa

Kommer ni ihåg de glada tiderna när vi valde att gå med i EU? Om vi gick med i EU skulle vi dö i en vidrig sotbrand enligt skeptikerna och enligt entusiasterna skulle vi vältra oss i guld och lyx. Båda sidorna hade väl fel kan man väl säga så här i efterhand. För min del så är det ju så bra att jag kan återanvända gamla EU-skämt varje parlamentsval. På den tiden skulle vi ständigt blicka ut mot det nya Europa. Och så skulle vi ägna oss åt Europeiska saker. Som att äta EU-kött.

EU-valet: Gurkans krökningsvinkel

Har ni smakat en sådan där riktig hemodlad gurka? Den är smakrik och fräsch ... och sekunda. Den har nämligen för stor krökningsvinkel. En gurkas kvalité räknas inte efter dess smak, som är helt ovidkommande, utan efter dess krökningsvinkel. En gurka får kröka sej max 10 mm per 10 cm gurklängd enligt gurknormerna . Om den sen smakar utspätt vatten har inget med saken att göra.



Det här är en fin diskussionsfråga eftersom det visar på EU:s klåfingrighet i detaljfrågor som förmodligen inte borde ligga på överstatlig nivå. Den här strippen var från innan EU-valet men är på sitt sätt aktuell än idag.

Man funderar förstås som förespråkare för den goda gurkan hur man ska lobba frågan bland de nya partierna så de tar gurkfrågan på allvar. Sverige-Demokraterna borde vara lätta att övertala: "Har ni verkligen tänkt att utrikiska gurkor ska komma här på våra svenska gurkors bekostnad?". Fi borde man kunna få att gå igång på gurkans falliska fason. Piratpartiet är kanske lite svårare att få att få igång. Kanske man skulle kunna övertyga dem om att de svenska odlarna får så lite betalt att det i stort sett är att jämställa med att upphovsmännen inte får något betalt och att alla vinsterna går till rika knoddar i Stockholm - som det ska vara.

Mannen som gav Umeå 2014 ett ansikte

För första gången på tio år har jag varit sjukskriven. Jag är lite chockad eftersom jag mest brukar tycka att det bara är att skärpa sej. Det går alltid att jobba om man bara vill. Men nu fick jag något slags allergisk chock så jag fick åka på akuten istället. I stort sett det enda jag vet att jag är allergisk mot är tobaksrök så det är lite irriterande att man måste söka sej genom en tobaksdimma om man ska ta sej in på lasarettet. Det mest påtagliga symtomet var en underläpp som svällde ohämmat. Men det var den svällande tungan som väl var det som oroade mest. Hals och allergisvullnad är ingen bra kombination.

Nu hör det till saken att Umeå kommun har låtit göra en mängd trevliga piké-tröjor med symbolen för Umeå Kulturhuvudstad 2014. Man lät göra dem i en par olika färger. De flesta gick som smör i solsken. Förutom en brun variant med guldbrodyr. Jag har senare förstått att många män glatt kommit hem med dessa men blivit tillbakdirigerade för att byta färg. Det var väl inte helt väntat att jag skulle erbjudas en. Visserligen har jag bloggat för kulturhuvudstadsåret men ändå. Hursomhelst så blev jag glad över den fina tröjan men tillbakadirigerad för att byta färg men tydligen var jag för lågt på skalan för att åtnjuta bytesrätt. Men det är en utmärkt tröja så det är klart man använder den.

Hursomhelst så satt jag där på akuten, sur och purken. Men alla blev jätteglada av att se mej och skrattade så oerhört. Det gick inte att undgå att smittas av den goda stämningen. Jag hade inte helt insett att det var jag som orsakade den. Den kvinnliga personalen tittade blygt bort och den manliga personalen ville kyssa mej (O Tempora o mores). Tydligen var det kombinationen tröjan och mina jätteläppar som muntrade upp.


Efter ett par Linda Rosing-skämt så var jag åter måttligt road men munterheten återvände hela tiden eftersom alla andra var så glada. Nu tjyvslog jag på mobilen och tog ett kort vara för att visa att jag inte ljuger. Inte ska ni behöva nöja er med mina teckningar när ni kan få se ett riktigt kort.


Återigen var personalen på akuten riktigt proffsiga. Det ger en faktist en viss tilltro till det offentliga systemet.

Being Zeb Macahan

Det hela berodde på någon form av infektion i det högra benet. Det svällde upp på insidan av låret och gjorde ont, sved och brände. När jag gick så var jag tvungen att gå med benen brett isär, jag haltade svårt på ena benet och eftersom det gjorde rätt ont så var mitt ansikte förvridet i en bister grimasch. Om jag talade så gjorde jag det med tänderna hopbitna och med endast den ena mungipan. Det hela kändes så väldigt bekant. Det var helt enkelt så att jag kände mej som Zeb Macahan.

”Gather round me folkses …especially you yongsters … let me tell you about how things went down back in the ol´ days”. Jo, Det var nog runt 78-79 nånting. Det hade gjorts en TV-serie i USA som hette “How the West was won” som gick sådär I USA, men i Sverige var det en formidabel succé. Hysterin var så stor att det blev kris på landets dansställen. Serien gick på lördagarna och dansgolven lyste tomma. Universum införskaffade en jättetvskärm för att få folk att ge sej ut på dans. Aldrig har man sett så många hjulbenta dansörer på ett dansgolv. Det var till och med så att de många insnöade sjuttitalskollektiv som fortfarande fanns tillfälligt bröt sina TV-förbud och införskaffade gamla svart-vita apparater som de hade i ett förråd och bara tog fram på lördagskvällarna för att se på familjen Macahan.

Det var den sista gången som Sverige var ett enat land med ett och samma intresse.

Besök på akuten

Forsmark var på akuten igår. Jag hade fått ett anfall av svider-värker-bränner och ringde sjukvårdsupplysningen vilka dirigerade mej till akuten. Det finns inget ställe som byggts om så ofta som akuten i Umeå och jag tror att det bara blir sämre för varje gång. Nu hade man ett ganska litet väntrum med en kanske 15 sittplatser och en liten lucka där man skulle anmäla sej. Framför luckan hade man byggt upp en glasvägg. Jag misstänker att tanken varit att försöka dela av ljudet så att man inte ska höra vad folk säger men det funkade precis tvärtom. Något akustiskt fenomen gjorde att man inte missade den minsta viskning mellan den som anmälde sej och hon som satt i luckan. Visserligen förgyllde det kvällen för man kunde gissa åldern på de som kom och fick sedan svaret när de angav sitt födelsenummer. Sen kom vi ju nära varann vi i väntrummet då vi visste allt om varann, när vi haft vår senaste avföring och andra intima detaljer.


Men när jag så gjort mina fyra timmar visade en sådan där köttig manlig undersköterska in mej på en sal, tempade mej i örat och stack mej i fingret. Sedan så fick jag träffa en förtjusande parant dam från Iran som diagnosticerade mej på två minuter blankt. Det var ju skönt att åtminstone personalen kändes proffsig.

Skäggiga män möts

I morse skulle jag ner på stan. Jag var på Ersboda och jag kunde inte reda ut nåt vettigt bussalternativ så jag bestämde mej för att gå. Det var en underbar förmiddag. Det enda som skämde promenaden var alla krossade glasflaskor. Jag är mot dödsstraff med två undantag: Sådana som kastar glasflaskor på cykelbanan och de som häller kaffe i Thé-termosen.

När jag så strosar nedför Östra Kyrkogatan blir jag varse att det kommer två uteliggare gående. De ser lite märkliga ut för de har någon slags reflexoveraller på sej. Det är väl nån ny drive från de sociala myndigheterna så att de syns lättare för billförare ... Men när jag närmar mej får jag en obetvinglig lust att lyfta på hatten för de två. Eller keps snarare. Så jag flöjtar på med någon hälsningsfras från en gammal svensk film, typ: "Nämen, se goddag!" eller nåt. Den magre uteliggaren säger ett glatt hej och den lite grövre muttrar fram ett buttert "hej".


Det var ju Robert Aschberg och Gert Fylking som var ute och promenerade. Jag blev lite tagen för det är inte ofta man träffar kändisar på Haga. Den sista var väl Haga-mannen. Men min instinkt var ju klockren! Klart vi ska lyfta på kepsen för Aschberg och Fylking.

Kalas på Koleraön

Hustrun var på kalas på fredagskvällen. På Koleraön. Det låter inte riktigt bra i mina öron men jag körde för att hämta henne senare på nattkröken och då passade jag på att se mej om. Det är fantastiska villor som ligger därute. Vi fick en del passagerare med oss så jag fick mej en rejäl sightseeing av Holmsund by night. Det är otroligt vad mycket villor det finns därute. Man är förvånad över att någon hittar hem där.

När jag till sist lämpat av alla och kommit till Umeå så hade hustrun blivit hungrig. "Jag ska ha en hamburgare" - sade hon på ett sätt som knappast lämnade utrymme för diskussion. Så jag åkte till Max för att se om det var öppet. Det är lite märkligt för det är fler människor ute 3 på natten än det är 3 på dagen. Många såg ut att vara i högstadieåldern ungefär. Inne på Max så verkade de flesta vara över 18 om än med måttlig marginal.


Det var väl si och så med nykterheten men folk var glada och trevliga. Hustrun uppskattade det mycket för hon lever liksom i ett ständigt cocktailparty där man pratar lite allmänt med vem som helst. Folk brukar se lite brydda ut på vanliga affärer och man ser att dom undrar var dom träffat henne förut. Men det har dom inte för hon pratar otvunget med vem och vad som helst. Och nattgästerna på Max var väldigt lättpratade. Hon stoppade en kille som försökte knalla in med en brinnande cigarett. Den unge mannen gav sin cigg till en annan och kom in och såg ut som en mellanstadieelev när han ville ha beröm av henne för sitt gentlemmannamässiga uppträdande. Hon berömde honom och han såg tacksam ut. Så bär dom sej aldrig åt när jag försöker hindra folk att röka inne. Hur gör hon?

Det är dags att skicka puckon till EU

Nu är det åter dags för EU-val. Situationen är lite besvärande för de etablerade partierna ty deras taktik när det gäller EU är att prata om det så lite som möjligt så att ingen ska märka att vi är med. Om EU någon gång nämns så är det för att förklara att orsaken till allt dåligt som händer oss beror på att vi inte lägger oss tillräckligt platt för EU. Men nu är det dags igen för EU-val. De etablerade partierna passar på att rensa ut gammalt skräp. Politiker som inget duger till skickar man till EU där de inte kan ställa till någon skada. Eller åtminstone så märker ingen vilken skada dom ställer till eftersom allting är så tillkrånglat och obegripligt så att ingen normal människa ska kunna sätta sej in i vad dom har för sej. Problemet är väl bara att inte heller de ivägskickade politikerna begriper någonting heller. Men dom får i alla fall en god pension.


(Om ni undrar vad det är för plagg jag har på mej så är det en Pucko-hood.)

Men de nya partierna är inte så mycket bättre. Piratpartiet hoppas på en plats. När det gäller frågor som Utvigdningen, gemensam militär styrka, prostitution, trafficking, narkotika, ekonomisk politik och arbetsfrågor är deras linje "det får bli som det blir". Det är just det man är rädd för.

Torsk på torsk

Frun var förbi och tvärhandlade på Maxi (hur man tvärhandlar på Maxi övergår mitt förstånd). Jag beställde ett torskblock. Men hon hittade färsk torskfilé. Det är liksom en helt annan sak. Bara doften när man halar fram filén.


Jag stod länge och luktade på min torsk. Hade någon sagt till mej när jag var tonåring att jag en dag skulle stå och sniffa torsk hade jag tvivlat på dennes förståndsgåvor.

Serietecknarens vardag

Nu är det väl nästan lite skryt att kalla mej serietecknare idag. Man är väl mer som en has-been. Det är som en Wannabee fast på andra sidan. Hursomhelst så kan det vara ganska tufft. Har ni en aning om hur varmt det blir om man somnar över ljusbordet?


I alla fall så finns det några fd wannabees som blivit the real thing. Som den fantastiske Kim W Andersson som just kommit ut med ett album. Eller duktiga Loka Kanarp. Vi får en blick i deras glamourfyllda vardag i Stockholm här .

Samtidigt så har Malmö försökt lansera sej som "seriestaden" vilket naturligtvis väcker ont blod i Stockholm. Men Malmöiternas vardag är inte riktigt lika glamorös vilket vi kan se här.

Latte och Shoppingläger för elvaåriga flickor i Täby

Man vill ju uppfostra sina barn så att de ska kunna klara sej i de habitat som de ska leva i. Följaktligen så har Täby kommun beslutat att inrätta ett sommarläger för elvaåriga flickor så att de ska kunna lära sej att shoppa och dricka Latte.

Vad gör Umeå kommun? Hur ska vi kunna konkurrera med sådant? Och Vännäs? Där skulle de behöva skicka en del på Latteläger.

Att spela på trav

Vi har ett travgäng här i grannskapet. Jag är ingen direkt travspelare om man säger så. Men jag gillar stämningen på något sätt. Man får dricka öl och diskutera på ett sätt som man normalt inte får göra som vuxen. Är man på plats på travbanan så är det så läckert med den otroliga förväntansfulla stämningen innan loppen, anspänningen under loppet och sedan när man rituellt river sönder bongen och skriker "jävla Lennartsson" eller något annat adekvat för stunden. Det är jätteroligt.

Hursomhelst så har vi i gänget ett otroligt avancerat system för vem som ska spela vad och när. Så nu blev det plötsligt min tur att spela. Dom andra pojkarna brukar lägga ut texten om banans fuktighet, hästarnas skodon, ryckning av tussar, bakspår och annat esoteriskt. Väl medveten om mina begränsningar i ämnet brukar jag bara humma och hålla med.

Nu är det hursomhelst min tur att spela V64:an idag. Jag fixade spelet lätt som en plätt.


Ibland får jag frågan av kamraterna varför jag aldrig spelar på hästar med högre startnummer än 6. Jag brukar då mumla något om statistik.

19:an - Potatisskalaren

Det har blivit en hel del parodier genom åren för mej. En som återkommit flera gånger är 91:an som jag skildrat på många olika sätt. En del har väl inte varit helt rumsrena. Här är en av dem:

Elisabeth Höglund - Gammelmedia versus Bloggosfären

Återigen bävar bloggosfären på en typ 4.0 på Richterskalan. Journalisten Elisabeth Höglund skriver i en kvällstidningskolumn att många bloggar är ytliga och ointresanta vilket fått bloggosfären att rasa i vanlig ordning. Med illa dolt förakt så talar man om "gammelmedia".


På sätt och vis håller jag med Höglund. De allra populäraste bloggarna har ett innehåll tunnare än luften på Mount Everest och är mest ett sätt för upphovspersonerna att visa upp sej själva, men åtminstone den senare delen av det omdömet skulle man, utan att vara allt för orättvis, kunna fälla om Höglund själv. Hursomhelst så är det ett aktivt val man gör när man söker upp en blogg så man får faktiskt ta ansvar för vad man själv läser. Väljer man att frivilligt läsa Linda Rosing så får man stå sitt kast.

Det är plusgrader - Vi måste grilla!

Tidigare i veckan var det över tjugo grader. Folk gick runt i bikini och shorts. Det är lätt att vi i Umeå blir lite övermodiga när det blir såhär. Vi bestämde oss för att grilla. Men det bar sej inte bättre än att ishavsvindarna hade letat sej till Umeå. Enligt rådande könsmaktsordning så är det undertecknad som ska vända på köttbitarna. Det är oftast ett privilegium. Men inte i fredags.

Där stod jag och huttrade som en Kungspingvin på Antarktis. Jag brukar håna de enfaldiga nötter som sitter och försöker dricka öl på Umeås uteserveringar. Många öl ska inte serveras under 8 grader och då kan det väl knappast vara optimalt att sitta och försöka dricka det vid denna temperatur. Men i fredags var jag redo att förlåta dem. När det gäller svenskar och deras önskan att få avnjuta den så kommer jag och tänka på något ur Fänrik Ståls sägner som gick i stilen "Något ska de väl hedras men mera skrattas åt ändå".

Manligt versus Kvinnligt i bloggosfären

Vi lär oss att gammelmedia och politiker har spelat ut sin roll. Det är bloggosfären som bestämmer. När bloggosfären rasar så darrar makthavarna. Jag är själv tämligen utdaterad och har lite svårt att se att bloggofsfären på något avgörande sätt skiljer sej från en sur gubbe på insändarsidan som gnäller över snöröjningen. Den enda skillnaden är att bloggosfären kan samordna sina attacker mot sina mobbingoffer på ett sätt som insändarsidans sura gubbar inte kan göra.

Men vilka är då dessa nya makthavare. Det är ju liksom bara en ansiktslös massa. Och hur ser genusperspektivet ut? Helt ovetenskapligt så plockade jag ner profilbilderna på tre av de mest tongivande bloggmännen och tre av de mest tongivande bloggkvinnorna. Begrunda resultatet:


Ser ni sambandet? Ser ni tendensen? Männen vänder sej åt höger och kvinnorna vänder sej åt vänster! Det är så intressant när man ser sådana där mönster.

Uppdrag: Marängbottnar.

Igår fick jag ett uppdrag av hustrun: Gör tre marängbottnar! Hon skulle baka på kvällen och tiden räckte inte till för alla moment så det tidskrävande marängbottnandet överlämnade hon åt mej. "Vilken idiot som helst kan klara det" sa hon förklarande.

Med stort allvar grep jag mej an uppdraget. Ganska snart fick jag klart för mej att jag har gjort det här förut. Många gånger till och med. Jag kände igen alla misstag. Det är lite märkligt det här att man som man förväntas klara vad som helst. "Grunden behöver dräneras", "Rören behöver bytas", "Hängrännorna behöver bytas", "kolen i fördelningsdosan behöver bytas" och så ska man bara veta hur man gör. Det där med kolen i fördelningsdosan brukade jag gilla. Det är nånting sexigt med bladmått. Men jag behöver aldrig göra det nuförtiden. Har det försvunnit med den elektroniska insprutningen? Borde jag begripa det för att jag är man? Fast nu var det marängbottnar jag pratade om.


Det är någonting skumt med marängbottnar. När man drar ut smeten så är den så fantastiskt jämn och när man tar ut den färdiga marängen så ser den mest ut som någont man skulle kunna använda som landskap för en modelljärnväg. Hur länge håller maränger? Kan man använda dom som landskap? Jag skulle verkligen vilja bygga upp en modelljärnväg. Jag undrar hur det fungerar med datastyrning av tågen? Det borde ju ha utvecklats oerhört sedan sextiotalet. Fast nu var det ju marängbottnar jag pratade om.

Fast när jag tänker efter så var jag nog färdig med marängbottnarna.

Fy fähund för Hockey!

Det måste vara den hemskaste sport som finns. Och värst av allt är förstås matcherna mot Tjeckien. Ni vet alla läget. Sverige ligger skitbra till. Man behöver bara hålla ut några minuter till. då kommer alltid kallduschen. Det är nån klubba som går av. Det är nån som glömt att knyta skridskorna och den kassaskåpsklara vinsten vänds till förlust på en halvminut.


Den här gången var allt precis som vanligt. Sverige ledde med 2-0. Man hade plötsligt 5 svenska spelare mot 3 Tjeckiska. Det var bara att slå in den. Kassaskåpsklart! Men så på nåt konstigt märkligt vis så lyckas Huselius fippla med pucken ungefär som när man försöker fånga en tvål i badkaret. Så hade Tjeckerna gjort mål i numerärt underläge! Nu visste man hur det skulle gå. Lika bra att stänga av TV:n. Men man kan inte låta bli att titta. Okej det gick bra den här gången men det är bara för att lura en att titta nästa gång.

Det var bättre förr

När man nu har uppnått en sådan respektabel ålder och så smått börjar äntra gubbskapet så ser man gärna tillbaka till hur det var förr och jämför med idag. Musiken på radio är hemsk och vad var det för idiot som hittade på att vi skulle ha reklamradio?

Ja, nu ska jag inte gräva ner mej i det utan dagens ämne är dataspel. World of Warcraft har jag aldrig spelat. Warcraft 3 var väl okej. Men ska vi snacka Rock ´n Roll så är det Warcraft II som gäller. Tänk er ... det här var på 486:ans tid. Vi hade utökat minnet till 16 megabyte på datorn och det var ett sjukt häftigt spel. Musiken var ungefär som filmmusik som hakat upp sej på nåt närkligt sätt och det var små fyndigheter överallt i spelet. Sedan skaffade vi en sjukt maffig dator, en Pentium, och så kopplade jag ihop datorerna med en nollmodemkabel. Men det allra häftigaste var urspelet Warcraft. Små knubbiga figurer som gick långsamt, musiken var repetitiv som en mantra ungefär. Med en fantasieggande miljö.


Kommer ni ihåg Quake III? Man hade skippat allt det roliga från Quake II och lånat en massa från Counterstrike. Värdelöst. Quake II däremot var otroligt kul. Ett långt isande skräckfyllt äventyr. Och det allra bästa var att man kunde spela tio minuter om dan. Man sparade där man var och så var det bara att fortsätta nästa. Det invaderade inte ens liv som dagens spel. Men allra finast var Quake. Det var klaustrofobiskt och hemskt.

Eller Prince of Persia. Jag har inte ens prövat de senaste. Trean dödade mitt intresse. Miljön var visserligen fin och inspirerande men det var så trögt att spela att man fick muskelkramp av att försöka manövrera spelet. PoP II var en sådär upplevelse. Fin miljö och en fortsättning på ettan men mindre magisk. Men det allra bästa var förstås det första Prince of Persia. Vi talar nu om en 386:a. Musiken var någon sorts rudimentär melodiskala framförd på datorns interna högtalare. Ljuden var också manipulationer av densamma. Efter något år inköpte jag ett adlib för 650 kronor. Man tyckte att världen öppnade sej när en helt ny klangvärld kom in i dataspelen.

Nu för tiden får man aldrig säga WOW, på sin höjd WoW, det var helt enkelt bättre förr!

Intelligenstest för cyklister

Igår gick jag till stan. Man har gjort om efter ÖK ännu en gång. Man har delat cykelbana och gångbana med en tjock heldragen linje. Finurligt. Lite undanskuffad känner man sej som fotgängare för vi får ungefär 120 centimeters bredd att gå på som vi dessutom får dela med elskåp och andra installationer längs gatan. Men vi har i alla fall en något sånär fredad zon. Trodde jag. Cyklister uppfattar naturligtvis den heldragna linjen som gränsen mellan cyklister som cyklar uppför gatan och de som cyklar nerför gatan.

Mest intressant blev det när man passerade tvärgator. Fotgängardelen hade en gigantisk kant mot själva övergångsstället ungefär högt som ett ordinärt trappsteg. Cykelbanedelen hade en mjuk stigningsdel. Cyklisterna löste det genom att åka ut i det andra körfältet eller som en stackars kvinna som försökte cykla upp mot den höga kanten. Det cykelhjulet blir nog aldrig sej själv igen. Man undrar lite grann hur tankarna går i deras huvuden. Uppfattar de att det är olika fält för fotgängare och cyklister och tänker "men så tokigt att de gjort en jättekant för cyklisterna och en mjuk kant för fotgängarna" eller hur går deras tankar?

Frukt är nyttigt - frukt är onyttigt

Nu har det blossat upp någon sån där ny storm. Någon hävdar att frukt är onyttigt, gör oss feta och diabetes-sjuka.


Det hela är lite lustigt för det är ju trots allt så att frukt kan ju betyda så olika saker. Jag arbetade en gång på ett företag som delade fikarum med ett annat företag. Det andra företaget var ett sånt där IT-företag med unga män som arbetskraft som månade om sina anställda och hade en sådan där fruktkorgstjänst. Det var rätt spännande att se strukturen på fruktätandet. Bananerna gick åt omedelbart. De andra frukterna gick åt så småningom och äpplena låg kvar när fruktmannen kom med nästa korg.

Nu när jag arbetar inom sjukvården ser jag samma mönster. Patienterna får en frukt per dag. Bananerna går åt första dagen och äpplena brukar bli äppelkaka. Överviktiga personer går dessutom som målriktade missiler mot bananerna. Det brukar vara mycket svårt att övertyga om att man nog ska undvika bananer om man har problem med vikten. "Frukt är nyttigt" brukar det heta. Jo, visst är det så men det är samma regler som för allt annat ätande: lagom är bäst och det ska vara variation.

Själv älskar jag bananer men så ser jag ut därefter.

Glöm inte Sixten Jernberg

Det var utedag igår. Vi hade en rätt intressant uppdelning, frun och jag. Hon ägnade sej åt att plantera det som skulle leva i år och jag ägnade mej åt det som dog förra året. När jag så var färdig så upptäckte jag att jag missat en sak. fruns skidor hade blivit kvar stående mot väggen. Kändes lite lätt absurt när folk spran i bikini och shorts runtomkring och jag helt missat att skidorna stod där.


Det är ett par prima skidor. Riktigt trä, inte sånt där plasttjafs som dom har nuförtiden. Det är ett par Sixten-Jernberg-Elit från 1968. Det får en att undra över världens förgänglighet. Å ena sidan borde man kanske uppdatera å andra sidan - vem skulle vårda minnet av Sixten Jernbergs framgångar i skidspåren om inte någon fortfarande åkte på ett par Sixten Jernberg Elit?

Ska det verkligen vara så här?

Så var den dagen gjord. Det femtiotredje levnadsåret är till ända och det femtiofjärde året av vandring i denna jämmerdal påbörjas. Dag inleddes med melodikrysset. Vi var inte riktigt på spåret idag men det löste sej till sist! Det var Brolle som var svårast av nån anledning. Sedan bytte jag till sommardäck. På hustruns inrådan. Jag är skeptisk. Bara för att det är en sommardag kan man inte lite på att snön inte kommer tillbaka. Det har ju snöat i ett halvår, varför skulle det plötsligt sluta nu?

I skymningens nedfallande blir jag lite fundersam. Jag betraktar den plötsligt ett år äldre mannen och nu går det inte längre att förneka det jag haft på känn länge. Huvudet blir mindre och mindre.


Ska det verkligen vara på det här sättet?