Umeå - en stad omgiven av små ludna vättar

När jag nu sitter här och rotar i dammiga annaler så råkar jag på Wilhelm Peterson-Bergers hyllningskantat till Umeå.


Det är ett frejdigt stycke. Det inleds med ett beskrivande av fonden:

Långt vid solnedgången under västerns blåa snöbetäckta fjäll
hör jag källor sorla, hör jag åar brusa över hed och häll
Född i solnedgången rastlös mot dess uppgång gliderfloden fram
I de tysta vida tjugomilaskogar speglas stam vid stam

När vi så har kulisserna färdiga för oss så kommer den oblyga hyllningen till den mäktiga staden:

Vad födde ypperst den mäktiga älv på färden från vagga till grav?
Hur hävdade stoltas sig själv där milt den dog hän i ett hav?
Vad steg som en blomma ur älvglittrets bad?
En stad!

Det är ju så klart att den mäktiga Uman strömmar där blott för att ärofylla stadsbildningen. Men så kommer den delen som i moderna ögon synes något mindre lyckad i sin formulering.

I hävdernas gryning där skymtar en syn: som ludna vättar och troll
på skidor de ila kring skogsslättens bryn
dit pinglar de slädar från sunnanhåll
med blåögda köpmän av svea stam nå fram
Höja sej rader av brunsvarta tält på brinken vid isbunden flod
och rökar sväva från snöiga fält med ångan av slaktade renars blod
och marknars möte vid ådals led blir sed.

Jepp. Så var det som det gick till. Så även blandades våran genpool så att jag själv är till sju åttondelar blåögd sveastammare och till en åttondel luden vätte. Fast de mötena skedde på snöhöljt fjäll.