Vem kan man lita på?

Jag har frossat i Israeldebatt den sista veckan. Jag har verkligen försökt förstå situationen men nu har jag till sist fått acceptera att jag inte förstår någonting.


Uprinnelsen är att en journalist vid namn Donald Boström skrivit en artikel där han utmålar en illegal handel med organ från dödade palestinier. Eller riktigt vad han skriver i artikeln är lite luddigt. Ett antal palestinska unga män ska ha skjutits till döds och lämnats tillbaka med bålen öppnad och hopsydd. Möjligen ska vissa organ saknas. Samtidigt så är det en härva i New Jersey, USA där det har förekommit illegal organhandel. Läsaren antas dra en slutsats därav.
Olika personer i den Israeliska regeringen och den israeliska ambassadören i Sverige gick i taket därför att det i deras öron lät alltför mycket som en antisemitisk vandringssägen från trettiotalet. Man krävde att den svenska regeringen skulle fördöma artikeln. Den svenska regeringen sa att man enligt den svenska grundlagen inte kunde göra så. Vilket inte riktigt är sant för det KAN man nog göra. Regeringen kan inte ingripa mot pressen men man kan fördöma om man vill. Den israeliska ambassadören Zvi Mazel hävdade bestämt att regeringen visst kunde ingripa eftersom man gjorde det under Muhammedkarikatyrkrisen. Fast det är ju inte riktigt sant det heller. Det vill säga man ingrep men den ansvariga ministern fick avgå eftersom hon översteg sina befogenheter.

Journalisten Cornelia Edvardsson ställde den nog så intressanta frågan om det överhuvudtaget var möjligt att använda organ från ihjälskjutna. Hon säger att hon pratat med en transplantationsexpert som säger att det är omöjligt (eller åtminstone så svårt att det är osannolikt att man ens försöker) och Donald Boström säger sig också ha pratat med en läkare som säger att går hur fint som helst. Cornelia Edvardsson sade också att Boström har försökt kränga den här historien tidigare men att han inte fått den publicerad. Fast det är inte riktigt sant det heller därför att delar har funnits i boken Insallah där lustigt nog Cornelia Edvardsson själv medverkade. Intressant nog så verkar det som om utrikesdepartementet har sponsrat Boströms medverkan i den boken med femtiotusen kronor så på sätt och vis så är regeringen ansvarig för artikelns uppkomst så man kanske borde be om ursäkt ändå ...

Som en sista krydda på anrättningen så stämdes Aftonbladet av en privatperson i New York. Därför så publicerades en engelsk version av artikeln på aftonbladets nätsida. Det märkliga var bara det att flera av de känsligare partierna av texten skiljde sej ganska markant åt. Det här var uppgifter som först bara cirkulerade på några pro-israeliska och tokliberala bloggar. Men en journalist på TV frågade Aftonbladets chefredaktör Jan Helin varför det var så stora skillnader på den engelska och svenska texten. Jan Helin såg oss tittare i ögonen och förklarade att det var en ren tillfällighet, vi kunde lita på honom. Han såg ut som Richard Nixon i ögonen.

Det har talats mycket om att bloggarna kommer att ta över mycket av gammelmedias granskande roll. Förvisso är det så att mycket av det som kommit fram i den här historien har kommit genom bloggar men de olika bloggarna är fruktansvärt polariserade och släpper bara genom sådant som talar för den egna saken.

Osökt kommer jag att tänka på när Magnus Uggla gjorde en skiva med gamla progghits. Det var en offentlig hemlighet att Björn Afzelius använt inkomsterna från sitt engagemang från världens fattiga och förtryckta till att köpa en villa i Italien dit han reste för att få inspiration. I Ugglas version hade texten från "Vem kan man lita på" förändrats från "När Robert Zimmerman flytt landet med miljonerna" ändrats till "När Afzelius och Wiehe flytt till Italien med miljonerna" så fick han dra tillbaka skivan. När Uggla ombads en kommentar så sade han bara "Man kan inte lita på NÅN nuförtiden" och det, mina damer och herrar, det är i alla fall något som är sant.