Det är svårt att vara lagom arg

I lördags så var jag på en fest där man skulle "Krossa borgarna" eller något. Den svenska alternativa serieeliten samlades för att dricka öl och lyssna på något slags postprogg. Själva festen var inte lika rolig som förra årets då musiken var så hög och det fanns ingenstans att skyla sej från ljudet. Även en serierevolution måste inrymma ett begripligt samtal även om asynkron dans till repetitiv musik säkert kan vara trevligt. Men jag har hört pålkranar med större variation i uttrycket.

Men till festen hör också ett upprört nummer av Galago.

Det börjar bra. Hanna Pettersson beskriver arbetet som en sådan där modern skattesubventionerad piga. Det beskrivs ganska rakt upp och ner ungefär hur det är att rent praktiskt arbeta i en sådan här tjänst. Enkla tydliga teckningar och begripligt berättat. Här kan man ju faktiskt bli riktigt arg. Den offentliga hjälpen till fattiga och sjuka dras in samtidigt som man satsar 1,3 miljarder för att välbeställda rika ska slippa gå ut med sina Afganhundar själva. Sossarna håller på att svänga i frågan. Man får väl anta att damerna i toppen har hundar de inte idds gå ut med.

Sedan så är beskriver Mats Jonsson ganska väl hur han mer eller mindre tvingas in i ett föräldrakooperativt dagis. Hejdlöst roligt faktiskt. Jonsson anses ju vara en "fultecknare" i det att han tecknar mycket enkelt, ungefär som om "det där skulle jag kunna teckna själv" men han är en väldigt slipad och effektiv berättare.

Så långt är det strålande. Allt det som Seriefront aldrig lyckades med. Men sedan tappar tidningen en hel del. Det spretar åt alla håll. Serierna blir tyngre att läsa och folk är lite för arga för att de ska kunna uttrycka sej begripligt. Det finns några saker av Liljemark, Lundquist och Pirinen som är läsbara men de har alla gjort så mycket bättre tidigare. Jag tror inte att det här är de serier som kommer att väcka massorna.