En kort kort stund så existerade det en slags rivalitet mellan Bob och Donovan där runt 64. Ungefär som mellan Elvis och Tommy Steele. Donovan hade ett litet vagt övertag i och med att han hade sytt en egen jeans-keps. Själv höll jag på Donovan. Jag har väl fått se mej överbevisad hundra gånger om i det fallet. Det är otroligt vilken sanslös mängd briljanta låtar den mannen har fått ur sej genom åren. Det måste vara något slags världsrekord.
Inlägg
Donovan har gjort en hel del bra skivor och låtar, han med. (Åtminstone under 60-talet, hans produktion efter det har jag ingen direkt koll på.) Fast han gick ju aldrig sin egen väg, som Dylan. Från folk till psykedelia, helt i takt med tiden, där Bobban först ledde tidens takt och sedan funnits liksom vid sidan av tiden. Men Donovan-låtar som "Hurdy gurdy man", "Jennifer juniper" och i synnerhet "Mellow yellow" kan vara svåra att få ur huvudet när de väl satt sig där. "They call me Mellow Yellow..."
SvaraRaderaDonovan gjorde inget av värde efter den psykedeliska perioden. Jag såg honom på TV och han verkar rätt lustig. Jag undrar om det inte kom fram att han har någon bokstavskombination eller liknande. Men en del saker är oemotståndliga:
SvaraRaderahttp://www.youtube.com/watch?v=8utgCo86lpo
Ja, just det, det är ännu en av de där nästan barnramseliknande låtarna som sätter sig så väl.
SvaraRaderaDonovan gör en rätt så slät figur i filmen "Don't look back", den brittiska pressen har uppenbarligen höga tankar om Donovan och Dylan har tydligen sagt nåt uppskattande om Donovan i förbifarten vilket föranleder rubriken "Dylan digs Donovan!". Och scenen när Donovan sjunger en liten folksång, i stil med Dylans tidigaste låtar, och Dylan kontrar med "It's all over now, baby blue" är obetalbar.