Den nationella identiteten

Kan man ju fundera över ibland. För några år sedan hörde jag ett inslag på radion där en journalist besökte något slags svensk mässa i New York. Det mesta kändes riktigt bra för henne förutom den svenska filmfestivalen, hon  reagerade över vilket fullständigt kvävande depressivt anslag som fanns i alla representerade filmerna för det var inte precis Göta Kanal 3 som visades.

Det där kom för mej när jag hört några filmrecensenters reaktioner på filmatiseringen av "Svinalängorna", recensenterna är liksom ystra över att det inte finns några ljuspunkter eller något som helst må-bra i det hela. "Det börjar nattsvart och sen går det brant utför" som någon sa med ett lyckligt leende.

Vi är eländesnarkomaner vi svenskar - det är bara att konstatera. Jag vet inte om det stämmer men jag har fått för mej att Prozac inte har slagit lika bra i Sverige som i andra länder. Vi vill ha vår depression ifred.

Då börjar jag fundera över våra relationer med grannländerna. Att vi ligger nära Norge och Danmark beror mycket på språket men vi har lite problem med deras attityder - Norrmännen och deras irriterande positiva och hurtiga anslag, Danskarna och deras irriterande självgodhet och förnöjsamhet med tillvaron. Men ett grannland som vi har ett intressant släktskap med är Finland. Vilket härligt deprimerat och negativt folk! Trots språkbarriären så förstår vi varandra på ett djupare plan. De är precis som vi fast värre.

Deras inställning till alkohol är klockren. De dricker inte för att det är gott utan de dricker råsprit, de dricker inte för att ha roligt de dricker för att bli fulla, dumma och hamna i slagsmål.

Jag har en finsk tecknarkollega som brukar kommentera vissa uttryck av den finska folksjälen. Sebastian Nyberg:

Han har en blogg som heter Basses Bästa och han har tre album ute Bråkstakarpersoner, Feta blås och Insektspolisen.