Hagamannen

Det var ett TV-program häromkvällen om Hagamannen. Det kom tillbaka litet grand hur stämningen var i Umeå då. Det var i det närmaste en belägrad stad. Kvinnor som jobbade på psyket, som jag brukade hoppa upp i famn på om det blev obehagligt på avdelningen, blev alldeles bleka när de berättade att de hade bilen långt borta på parkeringen. Kvinnor som var hårdare än Enos Porks svärmor var ordentligt rädda.

Själv befann jag mej ganska ofta på Haga vid den här tiden. Dessutom vid alla möjliga tider på dygnet. Det kändes ganska obehagligt när kvinnor bytte till andra sidan gatan när man närmade sej eller började skynda på sina steg om man kom bakom dem. I värsta fall kunde de till och med börja springa.

Det enda som var känt om Hagamannen var att han hade 38 i skonummer. Själv har jag 44 men vid just denna tid så hade jag ärvt ett par Gore-Tex-kängor av min far. Det var förmodligen de fulaste skor som någonsin sålts, de var bruna, gröna, lila och möjligen rosa också. Och dessutom i storlek 47. De funkade att ha på sej för de hade en fenomenal snörning och var torra och varma vilken issörja man än klafsade genom. Fantastiska för det moderna Umeå-klimatet där is och issörja är det normala vinterväglaget.

Man ville förstås lungna kvinnorna och hojta ut sitt skonummer men det hade väl kanske bara blivit ännu konstigare.