fredag 9 september 2011

Kluven inställning

Jag satt och tittade på sådan där morgon-TV häromdagen. Det var någon från SVT och en dokumentärfilmare som talade om tioårsdagen efter 11 september. Det var lite märkligt för den där SVT-chefspersonen talade om SVTs neutralitet. Sedan orerar dokumentärfilmaren en lång stund om hur USA har farit fram efter 11 september. Själva terrordådet i sig verkar ha skett utifrån ett blankt papper utan orsak eller sammanhang. Det föreföll i detta sammanhang närmast som en naturkatastrof.

Själv är jag väldigt intresserad av vad som hände sen och varför man i flera fall frångick demokratiska principer och värderingar. Men jag blev ändå på något sätt obekväm med det hela. Till sist passade dokumentärfilmaren på att fälla några tårar över hur Mehdi Ghezali behandlats, mannen som gång på gång dyker upp i världens oroshärdar men någon miljon eller två på fickan - hans resekamrat sist var en av de som senare greps när de skulle skjuta vilt på en dansk tidning. Soffvärdinnan ställde inte en enda obekväm följdfråga till dokumentärfilmaren. Jag drar mig till minnes att jag sett en Ted Danson-liknande amerikan med 125-watts-leende som jag tror var där i egenskap av republikan. Han ansattes hårt av soffvärdinnan. Tuffa följdfrågor och ifrågasättanden. SVT är helt klart mer opartisk åt det ena hållet än det andra. Man börjar väl ana vart det ska barka hän med bevakningen av tioårsdagen.

För vi har ett märkligt kluvet förhållande till USA.


Helt klart är att tyckar-klassen ogillar - om inte rent hatar USA - de sitter och spyr galla över landet i tyckar-soffa efter tyckar-soffa.

Men bestämmar-klassen verkar ha en helt annan inställning. Man skickar obesvärat folk att torteras i andra länder och Sverige deltar glatt i diverse märkliga krigsäventyr. Vi är neutrala i fredstid men vet var vi hör hemma om det smäller. Men inget av detta sägs högt utan bestämmarna låter tyckarna hållas.

Men det som är riktigt märkligt är att de kastlösa älskar USA.


Ingen annanstans finner man en sådan reservationslös kärlek som bland dem.

5 kommentarer:

  1. Usa som är så jävla stort. Allas inställning bör väl vara "kluven" till det landet om man inte är helt insiktslös. Ingen kan väl älska allt som finns där. Så mycket kärlek kan ju inte ens den kristna Gud besitta.

    De kastlösas (bra ord) kärlek måste väl ändå kallas "selektiv". Bara för något är amerikanskt så nålas det väl inte upp på tapeten. Det ska ju vara amerikanskt på ett r-ä-t-t sätt. Allt utan ståbas är ju piss skulle man kunna säga …? Kanske att en och annan Rockpile-dänga kan slinka ned. Men annars kan väl inget gå ned utan att framkalla kräkreflex.

    Förenade staterna är ju kontrasternas land. Flying Dog vs. Budweiser till exempel. Fulöl mot finöl.

    Har svårt att tänka mig att de (kastlösa) skulle visa samma "reservationslösa" kärlek för Lenny Bruce eller Jack Kerouac. Det gjorde väl däremot gam-vänstern. De som nu sålt ut, bor i innerstaden och nuförtin får vara med i teve.

    Aftonbladet har väl precis, på sina kultursidor, avslutat serien "Därför älskar vi USA". Kan ju vara intressant att nämna (att flera av de artiklarna sedan outar ett par av skribenterna som smaklösa idioter tänker jag inte beröra vidare).

    SvaraRadera
  2. Visst är det väl så och min inställning är väl lika kluven som någon annans. Saken är väl den att jag kan reservationslöst säga att jag älskar Grekland fast det egentligen är ett skitland men jag tänker bara på oliver, sandstränder och snygga ruiner. Men jag kan inte säga att jag älskar USA utan att börja resververa mej mot allt möjligt - trots att jag egentligen är närmast missbrukare av americana.

    Men de kastlösa kan reservationslöst säga att de gör det även om de naturligtvis skulle börja skruva på sej om man skulle komma dragandes med något kulturellt amerikanskt.

    Det var väl just den här skiktningen mellan samhällsgrupper som jag började tänka på och insåg hur väldefinierade grupperna var.

    SvaraRadera
  3. Själv gillar jag de nordiska länderna.

    Vinner Perry presidentposten kommer jag däremot att skriva av USA för det närmaste årtiondet.

    SvaraRadera
  4. Det är ju paradoxalt att USA:s problem beror på att man spenderar mer pengar än man har - ja, mycket mer pengar än man har - och det är republikanerna som gjort det mesta av det men det kommer att bli demokraterna som kommer att få skulden.

    Så det är nog risk att det blir republikanerna igen men jag har dålig koll på deras kandidater. Det verkar mest vara religiösa miffon.

    SvaraRadera
  5. Nja, Romney och Perry som är huvudkandidaterna tror jag knappast hör till den kategorin. Romney är mer teknokrat och pragmatiker men en smula hållningslös, och Perry verkar mest vara en fullfjädrad cyniker.

    Bachmann och Santorum hör däremot dit, men de har knappast haft en seriös chans att få nomineringen.

    SvaraRadera