Transformers 3

Jag hade lite kvalitetstid med min son igår. Man är ju inget vidare som förälder heller. Normalt sett brukar min kvalitetstid med sonen vara att försöka få honom att utföra någon form av arbete eller att dricka konstiga öl. Med det senare har jag lyckats bättre än det förra.

Men igår tog vi cykeln för att se Transformers 3. Egentligen skulle jag ha försökt övertala hustrun också men så här i retrospektiv kan det ha varit lika bra att det var familjens män som gick på den filmen.

Transformers var alltså det här små leksakerna som pojken hade på dagis. Jag brukade vika ihop och ut dem men önskade alltid att det hade varit lite mer. Och i den här filmen är det mer. Det är mer av allt. Det är jättemycket jättemer av jätteallt. Det exploderar, viks ut och ihop bilar till gubbar och gubbar till bilar och det är hur mycket mekaniska saker som snurrar, saker som går sönder går jättesönder, saker som exploderar jätteexploderar. I timmar.

Det tredimensionella är här bättre än nånsin. Datagrafiken är bättre än nånsin. Historien är mer korkad och enfaldig än nånsin.

Det enda jag hade lite svårt med är när filmen i korta sekvenser påminner om någon fysisk verklighet. Den kvarten som de befinner sig i en glasbyggnad får mej att vilja krypa ur skinnet. Ni vet hur det är. Man kliver på en lite glasbit och foten skivas upp som en fläskfilé skivas av en filékniv. Här turboblästras huvudpersonerna i en kvart med en massiv tornado av glassplitter utan att ta nämnvärd skada.

Men nåja. Kan man köpa premissen att det kommer en ras av mekaniska varelser från en fjärran planet som verkar ha bildäck i genuppsättningen så kanske man kan bortse från det här också. Filmen har en del humoristiska inslag som ändå funkar rätt hyggligt också ...

Jag ger den lätt tre dimensioner av fem.