Stegräknarterrorn

På senare tid känns det lite märkligt när man träffar någon kollega från Psykiatrin. De joggar på stället, flackar med blicken och vill avsluta konversationen så fort som mönligt. Och så fort de fått tyst på mej rusar de iväg som vettvillingar. Vi har nämligen stegräknartävling. När det kom på tal så anmälde jag mej dumt nog. Jag går ju jämt tyckte jag så att jag kan nog bidra.

Men se där bedrog jag mej. Jag snittar på 3,5 kilometer per dag så jag drar ner snittet något oerhört för gruppen. De som ligger främst till snittar på en 20-25 kilometer per dag. Det där är typisk idrottspedagogik. Man konstruerar situationer där de som borde motionera drar sej för att delta och de som springer en halvmara om dagen sporras att öka träningsdosen ytterligare.

När jag funderar på hur jag ska göra för att inte dra ner gruppen i träsket så ser jag väggklockan. Jag undrar om jag inte har kommit på en strategi.