It´s (not always) a mans world

Min nattjänst konverterades från så kallat sovande vak (Det var lika motsägelsefullt som det låter) till en vanlig nattjänst. På en sådan verksamhet så ska det förhoppningsvis inte vara så mycket aktivitet på nätterna så man lade ut städningen på natten. Vid den tiden gick så ut ett påbud om det skulle vara slut med att psykpersonal skulle gå och slaska runt i civila kläder när man utförde hygieniska sysslor. Jag hade fått anvisat att klädseln skulle bestå av landstingets undertröja och vita sjukhusbyxor.

När jag så skulle mundera mej så fanns det bara sådana kläder i storlek small. Det är bara det att jag klär inte så bra i small. Jag är inte stor på något sätt. Jag är 180 som väl ska vara genomsnittslängd vid de senaste mönstringarna. Jag är heller inte tjock. Jag har bara grov benstomme.

Det gick en historia på den tiden det var inne med tajta byxor och Tom Jones hade de tajtaste byxorna av alla. "Tom Jones har tre storlekar på byxor. Alldeles för trånga, ännu trängre och intravenösa". Skurhandskarna var av Tom Jones tredje storlek. Efter bara någon minut dunkade det obehagligt i händerna.

Men det saknas ungefär 25 centimeter för att få igen byxorna. Redan där fick jag kompromissa och använda ett civilt bälte. Det känns absolut inte bra. Så jag går för att se mej i spegeln på toaletten i personalens omklädningsrum. Jag har tidigare funderat varför spegeln sitter så lågt. Men nu framträder det i sin fulla absurditet. Spegelns högsta punkt är på 155 centimeter. Vad är de som de tänkt att man ska se i den spegeln?


Men den slutliga förnedringen kommer när jag ska rulla fram städvagnen. Den är uppenbart begagnad, som vanligt nuförtiden, men var? Hobsala?


Nu vet jag inte hur lång preskribtionstid det är på sånt här men jag bröt mot påbudet. Skulle någon patient vakna och möta mej i den utstyrseln skulle de aldrig mer kunna ta mej på allvar. Jag beskrev situationen för min chef. I den här verksamheten går ingenting snabbt men nästa natt fanns kläder i vuxenstorlek.