Fjorton år och oschysst

Som serietecknare kan man bli förvånad över hur vissa figurer kommer till liv på ett sätt som överraskar en själv. Oftast sitter man och skissar och skissar. När man till sist blivit nöjd med sin figur tecknar man upp den noggrant för att till sist tuschlägga den. Oftast så tappar ens figur liv från skisserna och blir en futtig skugga av den ursprungliga geniala tanken. Men så kommer vissa figurer som man inte har mycket hopp om att de ska bli något speciellt och blir till liv på papperet och tillför något i varje steg i processen.

Nu skulle jag göra en tonårig flicka som skulle föra resonemang enligt den där typiska tonårslogiken. Det var väl inte meningen att det skulle vara något speciellt med figuren. Skisserna lovade inte mycket och jag lade inte ner mycket engagemang på uppteckningen.

Men när jag tuschar så är det som om handen gör sina egna val och figuren blir mycket bättre än vad som egentligen var möjligt.

Det påminner nästan lite om Bagge, vilket är en referens som väl blott förstås av de värsta serienördarna, och sämre förebilder kan man ju ha.

Men det var inte Bagge som var den egentliga inspirationskällan. Det fanns en serie i gamla ärevördiga Seriemagasinet som hette Steve Roper & Mike Nomad. Serien hade tidigare hetat bara Steve Roper men bifiguren Mike Nomad som var en kompis till Roper hade blivit allt viktigare för serien. I slutet på sextiotalet hade serien en slags höjdpunkt där Mike Nomad, en chaufför med polskt ursprung som rörde sej i en White Trashmiljö decennier innan uttrycket blivit begripligt för en själv, handlade först och möjligen tänkte sen. Ropers uppgift i serien blev till sist bara att eftersläcka efter Nomads framfart. I ett av avsnitten var det en översminkad blondin av billigaste slag som hade ögon som vara var en svart massa där pupillerna var ritade som vita prickar. Den bilden har lagrats i min inre bildbank för att plötsligt hoppa upp.


Serien ska heta "Nazimorsan" och handla om en lätt dysfunktionell relation mellan mor och dotter. Rubriken kommer från mina egna tonår då man brukade svara på frågan "hur gammal är du" med ungefär "sexton år och okysst". Jag vet inte var det kan komma från. Jag gissar begreppet "okysst" är helt obegripligt för den uppväxande generationen.