Varför blev jag terrorist?

En sång som jag hatade mer än allt annat på Peps skivor var "Varför blev jag terrorist?". Det var ett förskräckligt pekoral med nödrims om skulle fått ett lokalt dansband att skämmas.


Varför blev jag terrorist?
Vad har gjort mej sån till sist?

Va det för att bli populär?
Va det för att jag va kär?
Va det för att morsan svär?
Va det för att leva som miljonär?

Varför blev jag terrorist?
Vad har gjort mej sån till sist?

Va det höga droger i det blå?
Va det för att stjäla från de små?
Va det för att flippa då och då?
Va det för att ställa till ett sjå?

Varför blev jag terrorist?
Vad har gjort mej sån till sist?

På den tiden så var det framför allt Baader-Meinhof-ligan man associerade till när man diskuterade terrorism. Och den olycklige Norbert Kröcher.

Nu har jag lyckligtvis förträngt vad det egentligen var vi tyckte på den tiden men jag har ett vagt minne av att man på något sätt tyckte att det var lite spännande med de här figurerna. Det fanns en viss revolutionsromantik bland den tidens vänster och jag tycker mig minnas att det ansågs att de i alla fall "gjorde något". Men de flesta tyckte nog att allt det här var störande och ett stickspår. De var trots allt våldsmotståndare som hade en ganska ljusblå föreställning om något slags fredlig revolution.

Men idag är vänsterterrorismen ett minne blott. Länge har vi fruktat för muslimsk terrorism och vi har väl fått några små försök men de har varit så förvirrande inkompetent genomförda. De som skulle sätta eld på Lars Vilks hus lyckades bara sätta eld på sitt eget skrev. Självmordsbombaren i Stockholm lyckades visserligen spränga sin bil men utan att skada någon eller ställa till någon förvirring och själva självmordsbomben tog knappt kål på honom själv.

Berivik hade i princip samma upplägg men hans bilbomb demolerade halva regeringskvarteret och ställde till en förfärligt oreda. Sedan så är hans följdattack obehagligt effektiv. Men motivet för attacken som han beskriver i sitt manifest framstår mer eller mindre som ren rappakalja.

När jag nu läser om den misstänkte serieskytten i Malmö, Peter Mangs, så blir man lika förbryllad. Han hade lika gärna ha kunnat spela med Timbuktu idag tillsammans med sina musikerkamrater som att vara den nya lasermannen. Han har läst högerextrema tidningar samtidigt som han läst vänstertidningar. Han gillar svart musik och har inrett sitt hem med etnoprylar. En av de motivbilder som nämnts är att han skulle ha dödat för att bli känd så att han skulle få brev från tjejer när han sitter i fängelse.

Det finns några av hans inspelningar på tuben. Det är drömskt och inte helt oävet. Som hans version av Erik Gadds "Do you believe in me" eller hans version av gamle Lars Hollmers "Boewes psalm".

Så i perspektiv av detta så kanske texten till Peps Blodsband ändå på något sätt är relevant.

Edit: Det var just någon rättspsykiatrier i radion som pratade om ämnet och han kom in på en rätt intressant fråga i sammanhanget. Det är ju så att man diskuterar Breivik och Mangs utifrån perspektivet om de har en psykisk sjukdom eller om de är ett resultat av en politisk idé. Men det behöver ju inte vara antingen eller - det kan vara en kombination.