Dyrt att leva - dyrt att dö!

Vi var och skötte om gravar i helgen. Det vill säga jag bar jord och gödsel. Det är sånt jag är bra på. Av jord är man kommen, jord skalla man åter varda, men det måste tillsättas lite gödsel också. På något sätt har min generation samlat på sig en massa gravar. Helst också på annan ort. Därför så har vi haft sådan där gravskötsel på hustruns döingar. Men nu skulle de förnyas och har levnadskostnaderna skjutit i höjden så är det inget mot vad dödnadskostnaderna har gjort.

Ska man behöva bekymra sig för sådant nu också. I förra inlägget så bad Blind Lemon om att hans grav skulle skötas om. Det var rätt typiskt för den generationen. De ansåg att skuld, dåligt samvete och otillräcklighetskänslor var karaktärsdanande så därför gick de runt om planterade dåligt samvete hos sina efterlevande. Min föräldrageneration fick då åka runt och sköta gravar. "Se då åtminstone till att min grav är mer välskött än fru Rynells". Själv är jag okänslig för sådant där och har knappt besökt mina föräldrars grav. Jag hyllar dem genom att lösa melodikrysset - varje gång jag råkar på en operettlåt tänker jag på min mor - eller så gräver jag lera i Laisvall och tänker på min far. Jag hoppas att mina systrar (som ofta passerar där graven finns) tittar till den. Eller att vi har gravskötsel.

Själv gillar jag ändå kyrkogårdar. Det är något härligt kitschigt över gravstenar. Duvor, änglar och jag vet inte vad. Får jag bestämma tror jag att jag vill ha Hulken på min.

Eller Janne Långben kanske.

Eller så kremering. Vi satt och pratade, Hustrun, svågern och jag, om hur vi skulle vilja hanteras. Vi var alla inne på att kremeras och spridas för vinden. För att vi inte skulle besvära våra efterlevande. Efter en stund började vi skratta åt oss själva. Den ultimata curling-generationen. Vi vill inte ens vara till besvär när vi dör.