I de dödas sällskap

Det är mycket dödsnack nuförtiden. Det kommer sig dels av att jag besökt kyrkogårdar och dels av att jag läst några bouppteckningar. Det kommer fram små överraskningar som kusiner som jag inte visste att jag hade och sådant. Nu har jag tydligen bouppteckningen efter min morfars första fru, Lyydia Rautiala, som mormor bara refererade till som "den där finskan". Hon var mor till min mammas halvbror Gösta Stjernborg. Jag har inte vetat mycket om henne men tack vare internet så finns allt tillgängligt. Hon kom från Pyhäjärvi i Finland. Hennes far hette Samuel Rautiala och hennes mor hette Karolina Matintytär Maliniemi. "Matintytär" har jag aldrig hört förr.

Det som var lite intressant var att allt verkar ha gått väldigt fort. Lyydia avlider 18 februari 1926. Min morfar gifter sig redan 26 oktober 1927 och mamma föds 11 mars 1928. Verkar ha varit bråttom. Min morfar har alltid omnämnts som "snäll" eller "Stjernborg var en väldigt vänlig man", vilket låter nästan mesigt. Men nu fick jag en ny bild av honom.

Ser han inte ut som en spelevink?

Det är både intressant och spännande att kolla in de här gamla döingarna. Man förstår inte riktigt rädslan och obehaget som folk känner kring allt som har med död att göra. Jag läste någon gång att folk på Madagaskar behöll sina döda i mumifierad form och tog fram dem till familjefester. Nu vill jag själv inte övergå till detta bruk, vårt klimat kanske är lite för fuktigt för att det ska vara en god idé, men det känns ändå sympatiskt på något sätt.

Vi kanske behöver förändra vår bild av döden. Det ska vara lite mer lattjolajbans.