Det är ju inte svårt för mig att identifiera mig med Albert Engström. Han är väl i några led anfader för mycket av den svenska teckningen. Jag hade relativt lätt att rita mitt ansikte i något som åtminstone vid första påseendet påminner om Engström, den pekande handen drar jag medvetet mot mellangenerationer som Rudolf Pettersson och Elov Persson.
Apropå Engström och kultur i Umeå så bodde det en äldre förtjusande dam i samma trappuppgång som min senare hustru på Ålidbacken. Hon hette Brita Oldsfeldt, tror jag, och hade en paradvåning av ett sådant där slag som man inte trodde skulle finnas i Umeå. Persiska mattor, kristallkronor och tunga möbler. Jag var en gång och hälsade på och försökte dricka kaffe ur sådana där svårhanterade kaffekoppar. På ett bord låg en trave på en femtio Albert Engström-kartonger. Jag blev förstås eld och lågor över denna skatt och hon berättade att hon som barn ofta suttit i farbror Alberts knä ty hennes far var god vän med Engström.
Det var ju historiens vingslag som dundrade genom detta lilla Östermalmsreservat som hon skapat i Umeå. Fru Oldsfeldt beskrev Engström som en mycket vänlig man och för den tidens män lekfull.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar