Mina idoler: Reginald Bunn

1967, när jag var 11 år, så kom tidningen Buster. Det var en svart-vit tidning i magasinsformat med diverse brittiska serier riktade till unga gossar. Den kom senare att konverteras till någon form av sporttidning men i början var den mer allmänt inriktad. Min favorit var motorcykelpolisen Zip Nolan. Det var så där härligt tecknad med en myriad små streck och en väldigt märklig estetik även om jag inte svängde mig med sådana uttryck vid den tiden.

Några år senare så kom tidingen Swisch som också byggde på brittiskt material. De klipptes ofta sönder till oigenkännelighet av de svenska redaktörerna men det gick inte att ta miste på den vilda berättarglädjen. Serierna var ofta bisarra till tema och innehåll. Märkligast av alla var Spider som var en märklig superskurk med de uslaste personliga egenskaper. Han var egenkär, nyckfull, orättvis och elak. Pellefant och Karlsson-på-taket på speed ungefär.

Han var klädd i en mystisk grönaktig åtsittande pyjamas och han hade något slags märklig utrustning i form av en gjutgärnsbehå och häftiga trycktankar på ryggen. Han var verksam i USA men hade flyttat ett engelskt skräckslott av värsta slag "sten för sten" till USA.

Han rekryterade de lömskaste skurkar för att sedan helt plötsligt efter ett par avsnitt bestämma sej för att bli god. Sedan följde en rad fantastiska bataljer med de mest skrämmande illdåd som utfördes av de mest skrämmande skurkar av de mest obegripliga anledningar.

Jag försökte få reda på vem den fantastiske tecknare var men lyckades aldrig. Det är först i väldigt vuxen ålder jag fått veta att han hette Reginald Bunn. Han lär från början ha varit designer på Rolls Royce. Efter en svår bilolycka där han ska ha rammat personalbussen på Rolls Royce så blev han rullstolsbunden och ska ha levt som tiggare tills dess ett förlag annonserade efter lämpliga tecknare. Sedan blev han under 25 år en av de främsta brittiska serietecknarna tills han avled av cancer.