Surrealismen är inte död

För att hålla mej i nåt så när form så har jag börjat med något nytt när jag har ett ärende på stan. Jag promenerar ner på stan och tar buss hem. För att förenkla det hela så skulle jag fylla på mitt kort via nätet. Trodde jag . Det visade sej att kortet fylls inte på utan man får en kod som man ska skriva ut och visa upp för busschauffören. Jag visade upp min utskrivna lapp för busschauffören som var något äldre än mej. Tydligen såg han datorer som ett fientligt väsen så han lät mej åka gratis om han slapp mata in det där på datorn. Jaja, gratis är ju gott förstås. Nästa gång så gick jag till Umeå lokaltrafiks lilla försäljningsställe på Vasaplan för att visa upp lappen där så att jag inte skulle genera någon fler busschaufför. Kvinnan i luckan var väldigt motsträvig - "Det här blir VÄLDIGT besvärligt för mej" talade hon om med skarp stämma. Men jag stod på mej för jag vill ju vara en ordentlig gubbe och sköta mina åtaganden. Efter mycket dribblande lyckades jag till sist på mitt kort tankat.

Så småningom så rullar femmans buss in och jag kliver på. Bussen står stilla en stund. Plötsligt så börjar chauffören prata högljutt och stötvis. Antingen så var han allvarligt psykotisk eller så talar han i en mobil handsfree. Jag tror att det var fler i bussen som också hoppades på det senare.

En ung dam kliver på och frågar "Går den här förbi barnens hus?" och chauffören svarar med dånande stämma: "Nej, jag ska köra förbi efter jobbet!". Den unga damen står och tittar oförstående på chauffören. Man ser hur kugghjulen arbetar i hennes hjärna men tydligen så har detta alternativ inte programmerats in. Efter ofattbart lång tid så trillar poletten ner även hos busschauffören som säger med normal samtalston "Jo, den går förbi barnens hus".

Det kommer fler eftersläntrare och chauffören stöter slumpvis ut surrealistiska kommentarer till de påklivande. Alla ser lika förbryllade ut. Så småningom rullar vi iväg. När vi kommer på Haga så kör chauffören in på Norra Ersmarksgatan för att plötsligt tvärvika in bakom dagiset där, tokbacka med spinnande däck. Det var som en sådan där panikundanmanöver som man ser på filmer ibland. Med en buss i vinterföre. Han kör tillbaka efter norra Ersmarksgatan och de slumrande passagerarna börjar bli lika förvirrade som jag. Tydligen hade han kört fel för nu styrde han upp efter Östra kyrkogatan i en hiskelig fart.

Nu hör det till saken att Östra kyrkogatan är den vägsträcka som har flest fartgupp per kilometer. Det har varit ett experimentfält i många år för nya innovationer i fartguppsområdet. För att köra in den tappade tiden så accellererade chauffören häftigt mellan guppen för att pallnita inför guppen. Alternativt INTE bromsa alls inför guppen. Jag lyfte en halvmeter från sätet och insåg att mina medpassagerare var mer rutinerade ÖKbussresenärer eftersom de tydligen vanemässigt klämde fast sej mot framförvarande säte för att undvika luftfärder.

Väl hemkommen möts jag av ett uttalande i tidningen från kommunalrådet. "Umeå ska får Sveriges nöjdaste bussresenärer". Oj.