Det är bögarnas fel.

Kommer ni ihåg den eminenta parodin på SVT:s debattprogram som Grotesco gjorde? Jag var alldeles lyrisk i flera veckor och såg alla Grotescoprogrammen i hopp om att bara få uppleva en skärv av denna. Tyvärr var det mesta bara konstigt - konstigast av alla var ett som handlade om metahumor.

Men så sitter jag och ser på själva originaldebattprogrammet. Jag håller på med annat så jag uppfattar inte riktigt vad det handlar om men det går under rubriken "heterofjäsk". Huvudpersonen verkar vara någon sorts bög i något slags maktposition.

(Det är han till höger. Han till vänster är lärare, sexuell läggning framgick inte - han var där för ett annat debattämne)

Han är arg på programledaren men en massa andra personer verkar vara arga på honom. Jag orkade inte följa med i debatten. Folk är arga på kronprinsessan Victoria och Maria Montezami av någon anledning som jag inte förstår. Mina tankar vandrar iväg och jag tänker på andra saker. Man någonstans i mitt undermedvetna börjar det formulera sej någon sorts tanke. Det dyker upp en kille i en turkos pyjamasjacka. Precis en sådan där sak som en fru skulle hålla fram för sin man och säga "skulle inte den här vara snygg på dej". (Fruar och bögar har bisarr klädsmak)

Sedan dyker det upp en kvinna som verkar finna en dygd i att inte tala till en mans lägre instinkter och hon presenterar sej helt frankt som lesbisk. Det hela får en smak av Grotescosketch. Har man en castinggrupp som letar fram folk som är parodier på sej själva?

Så ryter en karl att "Vi måste tala klartext! Det är bögarna det handlar om!". Plötsligt snurrar min PK-kompass som en kompass vid den magnetiska nordpolen - vad är det frågan om nu? Den lesbiska kvinnan ryter något som jag minns som

"Lesbisk marginalism  - Bögarnas fel!
bortglömd transsexualism - Bögarnas fel!
bipersoners minimalism - Bögarnas fel!"

Man är alltså upprörd över att bögarna tar upp allt mediautrymme med sina parader och schlagerfestivaler så alla de andra bokstäverna i HBT-spektrat alldeles bleknar bort. Men alltihop blir till ett slags metahumorpendang till Grotescosketchen. Det är lite som när en konstnär hävdar att det ursprungliga verket inte är själva konstverket utan det är reaktionerna som är det riktiga konstverket. Grotescos program om metahumor var bara en nödvändig ingrediens för att man till fullo skulle uppskatta den här debatten.