Kändisspotting i Gammliaskogen

Besöket i Mensträsk och minnet av de tungsinta myrarna får mej att tillminnesdraga ett möte jag hade i Gammliaskogen för ett antal år sedan.

Jag kommer där och spatserar efter stigen då jag ser en märklig syn. På håll ser det ut som om två sådana där ställ med färggranna sjalar som brukar stå vid torgstånden blivit ställda på stigen. När jag kommer närmare så ser jag att de rör sej. Det är två små damer som iklätt sej lager på lager av de färggrannaste tygstycken man kan tänka sej. Den ena damen gormar på den andra damen som är märkbart blek, närmast färglös. Kvinnorna går så långsamt att de knappast rör sej.

Den skörare och ditills tysta damen såg ut att lämna in när som helst. Men efter ett tag hade hon tröttnat på den andra damens gormande och hävde upp en mäktig stämma som mässade som en predikant. Det var omisskännligt Sara Lidmans stämma. Jag kände ett intensivt behov att säga något fyndigt men kom inte på något att säga. Sara Lidman passerade rätt genom mej som om jag var dimrök. Det var en märklig upplevelse men jag har varit med om det en gång tidigare. Då var det Kerstin Ekman som passerade rätt genom mej i en flygplanskö. Det är väl nåt stora författarinnor lär sej.

Kort efteråt så dog Sara Lidman.