Vi har ett lokalt gnällbälte som ligger i gränstrakterna mellan Norrbottens och Västerbottens län. Och det är inte svårt att förstå när man passerar. Det är som om naturen hela tiden spjärnar mot. På myrarna kämpar tallar i hundra år för att bli kanske fyra meter höga och på sin höjd duga som gärdsgårdsvirke, den möjligen uppodlingsbara marken är fylld av sten och det enda liv som egentligen trivs där är insekter som inte tycker om människor.
Och ortsnamnen vittnar om eländet. Blisterliden, Lidträsk, Misärträsk, Lidmyrliden, Snödbränna och Mensträsk.
Under kriget blev det stor kopparbrist i landet och det fanns gott om koppar och annat smått och gott i de här markerna. Problemet var bara att få fram malmen till Boliden. Det var svårt att anlägga vägar som tålde den tunga lastbilstrafiken så av den anledningen så kom man att bygga världens längsta linbana. Linbanan var i drift ända fram till 1987. Man har sparat en liten rest mellan Mensträsk och Örträsk som man kan åka i behagliga liftkorgar.
Man kan köpa med sej en riktigt angenäm måltid och i stilla ro betrakta landskapet lite från ovan. Det är mycket intressantare än man kan tro.
Titta på de här tallskuggorna som exempel. Man ser inte hur lustiga skuggorna ter sej när man går nere på marken.
Eller de små sjöarna med näckrosor och andra vattenväxter.
Man får se trädtopparna på bara någon meters avstånd och vissa kottäta granar ser topparna ut som rastaflätor.
Det tar lite drygt en timme och är en meditativ och behaglig form av turism.
Inlägg
najst
SvaraRadera